Arg på barnet

Jag vet inte om det är normalt, men bra är det då inte. Mitt bästa tips är att du läser på lite om den ålder barnet är i, så att du lättare kan sätta dig in i hur barnet tänker och känner. När du förstår någon, så blir du inte lika arg.

Om du tänker dig t ex en 1-åring som inte vill sova utan bara skriker och slåss. Någon kommenterar att 1-åringen verkar vara tjurig och arg. Då blir det lätt så att du tänker att den där jäkla ungen minsann inte ska få bestämma. Om du i samma situation får veta i stället att 1-åringen har öroninflammation och har jätteont, då blir du inte arg. Då förstår du varför barnet är skrikigt och tröstar i stället för att skälla.

Förutom lövet2:s tips, rannsaka dig själv och din situation och se om det finns någonting där som kan vara orsak.
Stress, konflikter, dålig relation, ensamstående, ohälsa av något slag, prestationskrav du inte kan möta..

Gå och prata med någon. 

Hej Telly!

Då har redan fått två mycket bra råd som jag hoppas att du följer. Jag tänkte bara flika in med några tankar och reflektioner.

För det första, jag tycker inte att du ska fundera på ifall känslorna är normala eller inte. Det är dina känslor som du har och du har rätt till dina känslor. Däremot kan du fundera på varför du har dessa känslor, vad bottnar de i, och hur de får dig att reagera.

När det blir riktigt tufft och jobbigt, försök att backa ur situationen mentalt. Varför triggar beteendet igång dessa känslor hos dig? Vad är det underliggande? Dina känslor bottnar i något som inte har med barnet att göra.

Om du inte först klarar av att göra en mental paus, prova då med att göra en fysisk paus. Gå fysiskt bort ifrån platsen. Ställ dig så att du har ögonkontroll över barnet och återhämta ditt lugn.

Barn kan ibland vara jobbiga, så är det bara, och inte något att fästa någon större vikt i. Det är däremot viktigt att du kommer ihåg att ditt barn behöver dig och älskar dig. För barnet är du en av de viktigaste personerna i livet! Tänk på det nästa gång det blir jobbigt. Något som kan hjälpa en är att tänka: Du behöver mig! Jag är här! Vi ska lösa det tillsammans! För du är alltid den större, den starkare och den klokare!

Ofta känner man så om man är alltför trött och slutkörd. Du är antagligen i behov av mer avlastning och någon att prata med. Vänd dig till BVC och be att få träffa deras psykolog tycker jag. Det är många som kan känna så ibland men gör man ofta det måste man söka hjälp för sitt barns skull.