Vi var också tvugna att avbryta vår graviditet, i v 20, förra året i augusti, vårt första barn och innan henne hade vi fått ett missfall. Jag kan bara säga att min eller vår längtan var så enorm att vi ville inget hellre än att bli gravida igen så fort som möjligt. Längtan tog överhand. Min ägglossning tog ett tag på sig att komma tillbaka men vi försökte direkt efter jag haft min första mens och vi vart gravida direkt. Idag är vi i v 28 och hon beräknas komma i augusti.
Det har varit enormt tufft, dels att handskas med sorgen av vår förlorade dotter och samtidigt handskas med oron över missfall och ett till avbrytande. Jag började gå hos kurator i v 10 och det hjälpte mig väldigt mycket att hantera alla enorma känslovågor av både sorg, glädje, skuldkänslor och oro. Jag har precis avslutat den kontakten och ska försöka klara mig själv. Oron kommer alltid finnas i mig att saker och ting kan gå fruktansvärt fel och jag önskar att jag kunde vara så naiv och glad som de flesta verkar vara.
Försök att få bra stöd runt omkring dig, vänner/partner kanske också kurator? Att prata hjälpte mig mycket och att hålla mig sysselsatt. Försökte också sätta upp delmål under graviditeten så att jag på så vis kunde ta en vecka i taget. Håller tummarna för er. Sannolikheten att ni tvingas avbryta är ju extremt låg som den är, 1% har jag hört, vilket är hemskt när man inser att man faktiskt har blivit endel av den statistiken, den lilla procenten. Kram!
