Ångrar flytt från storstan till småstan
Jag kommer från en liten stad i Sverige och flyttade därifrån för 10 år sedan och har hamnat i både mellanstora städer och nu senaste 5 åren har jag bott i Göteborg där jag träffade min nuvarande sambo. Vi har idag en 3 månader gammal dotter. Jag har under kanske dem 2 senaste åren känt en liten längtan hem igen, kanske inte till själva platsen men mer nära till mina föräldrar och speciellt nu när vi fått barn. Jag har ofta åkt hem omkring var 6e vecka för jag tyckt det varit så skönt att komma hem till lugnet.
När jag blev gravid började det dåliga samvetet krypa sig på att dem inte skulle få ha sitt barnbarn nära så vi började kika på radhus i grannstaden som inte är så mycket större än min barndomsstad.
Allt har gått i ett, från att ha varit gravid, kollat radhus, bestämt oss för radhus, renoverat, fött barn och till slut flytta - och nu står vi här i ett jättefint radhus men det enda jag känner är tomhet och lite panik över vad vi har gjort. Dem vänner jag hade bor ju inte kvar och man har väl haft en skönmålad bild av att man lär känna folk och grannar. Lättare sagt än gjort, jag vet ju själv hur lång tid det har tagit i dem städer jag bott i. Grannarna är trevliga men inte alls i vår ålder eller livssituation. Jag hade hoppats på en mammagrupp men det finns inte. Provade öppna förskolan men där verkade mammorna redan känna varandra så allt kändes väldigt knepigt.
Jag har kvar min fasta tjänst i Göteborg, mycket ifall att vi inte skulle trivas osv.
Vi har ju inte hunnit bo in oss så länge här än så det är väl lite tidigt än men min känsla nu är bara ren panik och ångest, jag förstår varför jag flyttade från en liten stad från början. Det enda som håller oss här är ju mina föräldrar, som dessutom hjälpt oss extremt mycket i detta och det skulle nog göra rätt ont om vi flyttade igen även om dom är vana vid att jag alltid bott långt bort, dock skillnad nu i och med barnbarn.
Min tanke sen är att studera och tanken var att plugga på distans men nu känner jag att jag inte alls vill plugga på distans utan jag vill gå till en skola och träffa människor, jag är så rädd att bli isolerad i detta lilla samhälle där det känns som alla känner alla. I Göteborg hade vi ju vårt kontaktnät samt min sambos föräldrar + fler jobbmöjligheter och skolor.
I detta nu ångrar jag mig oerhört samtidigt var detta tvunget till att hända då jag alltid velat veta hur det känns att flytta hem igen.
Någon som varit i liknande situation? Hur ska jag hantera det dåliga samvetet gentemot mina föräldrar om vi flyttar igen?