• Anonym (Ts)

    Deppigt, läs på egen risk

    Min barndom bestod av en far som var arg, slogs, söp dagligen och ja, gjorde illa barnen. Modern tog emot stryk, låtsades sova när ungarna fick stryk för annars fick hon stryk och ungarna ännu mer och det jag minns är i princip att föräldrarna aldrig kunde hjälpa för dom hade druckit. Dom gjorde sällan något med barnen för fadern var alltid hatisk. Föräldrarna satt dagligen och drack och kollade tv varje ledig stund.

    Det spelade ingen roll om klockan var 10:00 och det var skidor på tv eller om klockan var 16 och middagen var inte redo.

    Jag har tagit skada på många sätt. 0 självkänsla. Ingen utbildning. Inget jobb. Imgenting förutom ohälsosam syn på relationer. Önskar djupt att jag hade fått en vanlig svensson uppväxt.

    Långt senare fattade jag att min uppväxt var åt helvete, med misshandel, psykisk sjukdom,daglig alkoholism, utsatte barnen för fara, lämnades ensamma osv. Förstod att det var fel i samband med första graviditeten. Avbröt kontakten till och från.

    Nu ett år efter andra barnet har jag tillfällig kontakt med mor, ingen med han som bidrog med sperma. Sällan med syskon eller gamla vänner heller. Deprimerad tydligen.

    Min mor är långsamt döende på grund av leverne. Vad gör jag? Förstår nu att hon var med honom pga ekonomin osv. Han är en ren psykopat. En farlig sådan utan minsta empati. Hatade sina egna barn. De är separerade nu ÄNTLIGEN men tyvärr på grund av att hon är döende. Men han har säkerligen tryckt ner henne hela hennes vuxna liv. Han har misshandlat henne. Fått henne att kasta bort livet, fått henne att bli apatisk och låtsas som att allt är bra. Han har manipulerat henne helt och förstört hennes liv helt och dnart dör hon!! Hela hennes liv var bortkastat för att hon valde fel man. Och jag mår så dåligt för det! Alla mår så dåligt över det sorgliga människoödet som var så förhoppningsfullt när hon väntade sitt första barn: jag. Sen blev det skit. Alltså hur ska man ens kunna leva med det?!

    Ändå så ignorerar jag henne för att hon ALLTID svikit mig för att hon druckit. Hon har aldrig försvarat mig från misshandlaren förutom en gång som jag kan minnas. Men då blev hon insläpad i sovrummet och jag hörde och såg på hur hon blev slagen. Hur hon grät och skrek att han skulle sluta. På morgonen hittade jag dom sovandes, han utan byxor och hon med blodiga trosor. Jag har aldrig haft någon att vända mig till, för ingen går att lita på, alla dricker. Alla visste vad somhände men ingen sa något. Polis såg på. Men han kände polisen så ingen gjorde något. Mår så dåligt på alla sätt och vis. Vill själv bara försvinna ibland och hoppas på bättre lycka i nästa liv, om det ens finns något. Men när jag har egna barn så kan jag inte bara försvinna. MÅSTE ge dom en hundra gånger bättre uppväxt än mig.

    Iallafall, är helt deppig atm och allt är osammanhängande i min skalle just nu. Hur ska jag ens göra för att få upp kontakten med henne innan hon dör? Jag har knappt pratat med henne på 7 år. Hatar henne. Älskar henne. Saknar henne. Orkar inte. Mår så extremt dåligt när jag ens tänker på min barndom så att jag föredrar att totalt ignorera och inte låtsas lm..

  • Svar på tråden Deppigt, läs på egen risk
  • Anonym (H)

    Fruktansvärt det du gått igenom, men, du lever!

    Du är klok du har insett hur allting stod till, du vill försöka ha någon kontakt med din mamma, du skrev ut detta, vilket är så mycket mycket mer än många hade vågat, du är otroligt stark som kunde berätta, och du kämpar!

    Det du behöver nu är hitta en stödkontakt. Du måste börja där. Och medan du står i kö, kan du göra saker för dig själv nu, i dag, en stund i taget.

    Ta med dig alla fall hur stort steg det var att dela din historia, och förstå din förmåga och styrka du redan besitter.

    Du är inte deprimerad, du saknar bara tusentals tillgodosedda behov, du har varit omgiven av våld.

    Klart det tar på krafterna.

    Vem är du när du mår bra? Vad gillar du? Vad brinner du för?

    Hitta ett motto som stöttepelare igenom detta.

    Jag växte upp med sexuella övergrepp och våld. Vidare våld i relationer. Vidare mobbing och utanförskap i skolan. Vidare mer våld i relationer. Ständigt ett trauma som skedde ungefär var varannan halvår. Extremt ensam. Svårt med vänner. Isolerad i ett hem med en psykiskt sjuk förälder. Jag mår bra idag. Jag har jobbat mig vidare, en dag i taget, ett litet mål i taget. Det var bara 3 månader sen jag flydde mitt ex som var missbrukare och slog mig. Jag kunde antingen tänkt "inget blir bättre" eller "det kommer bli bättre! Jag ska SE TILL att det kommer bli bättre" och det var valet av inställning om min situation som gjort att jag kommit till den trygga tillvaron jag är i idag. Det är såklart fortfarande en kamp. Men inte mot mig. Inte mot mitt liv. Kampen är att aldrig släppa ambitionen om hur jag vill att mitt liv ska vara, har börjat med ett steg åt gången och det går sakta men säkert bra. Kan jag kan du!

Svar på tråden Deppigt, läs på egen risk