Adoptera i sverige

Jag tror ni får välja land (olika köer för olika länder men också olika krav så ni passar nog inte in på alla, vissa får man tex inte ha biologiska barn), inte välja kön. Kända sjukdomar tror jag man får veta (tex genom att ställa sig i kö till barn med speciella behov där det kan gå snabbare) men ofta måste de behandlas efter adoptionen (om det går). Det kan ju också finnas oupptäckta sjukdomar förstås. Jag tror man kan få godkänt att adoptera inom ett visst åldersspann och på så sätt få ett litet barn men inte hur litet som helst, tror minsta kan vara tex 0-2 år.

I princip omöjligt att adoptera från Sverige eller andra nordiska länder. Bästa möjligheten där är att tex bli kontaktfamilj för ett barn. I sällsynta fall kan det leda till adoption i slutänden.

Om grejen är att inte få ett biologiskt barn men ni kan tänka er att bära barnet så är ju embryoadoption mkt lättare. Barnet kan ha skandinaviskt ursprung, är garanterat nyfött etc.

Okej... så här skulle jag säga. När jag var yngre hade jag köpt bilden av att det fanns massvis med föräldralösa barn som behövde hem och därför var det egoistiskt av mig att skaffa egna biologiska barn och jag ville därför adoptera. Sen blev jag äldre och började studera och intressera mig för saker på ett annat sätt ich läste på bl.a. om adoption. Det finns långt många fler par som vill adoptera än vad det finns barn (bebisar) att adopteras, vilket lett till att adoptionsindustrin är jäkligt smutsig på många sätt och vis. Från din ts låter det inte som att du och din partner inte kan få barn på egen hand, då skulle jag säga att ge fasiken i adoption - speciellt då ni verkar vilja adoptera en "så nyfödd som möjligt"... låter inte som att ni läst något mer än broschyrer om adoption från adoptioncentrernas sida, innan ni ens går vidare med denna tanke - läs om lite mer adoptionskritiskt material.

Det är väldigt få barn som adopteras i Sverige, majoriteten av adoptioner är dessutom närståendeadoptioner. Era chanser att få adoptera i Sverige är försvinmande få, vilket betyder att ni i sådana fall måste adoptera från utlandet - och det är här dessa (etiska) problem med adoption kommer in i bilden. Så snälla, läs vidare om det - kolla upp Stulen Identitet på instagram eller facebook, som drivs av en person som själv är adopterad och är adoptionskritisk, kan vara bra att se på det ur ett annat perspektiv och kontot delar mycket nyttiga länkar till artiklar, stuider och rapporter gällande adoption. Så ni får en mer nyanserad bild.

Barn det däremot finns många fler att adoptera är äldre barn och/eller barn med svårare sjukdomar/funktionsnedsättningar, så ska ni adoptera utan att ni "behöver" adoptera vore det ett barn med dessa förutsättningar ni borde rikta er in på, i mitt tycke.

Hej,

Tack för ditt inlägg. Dessvärre kan jag inte bära ett barn. Det är en sorg då vi önskar fler barn. En adoption tycker vi är en fantastisk möjlighet att få expandera och ge ett barn ett tryggt liv med mycket kärlek. Adoption har funnits i våra tankar i 3-4 år. Ja även innan vi fick vårt biologiskabarn. Tanken har grott länge men vi har bara inte undersökt hur det skulle tänkas gå till.

:)

Okej, lät i din ts som att ni denna gång bestämt er för adoption. Råder fortfarande att läsa på massor om adoption om ni tänker gå vidare med det, för att förstå det ur barnets perspektiv och kunna bemöta de problem som kan uppstå. Sverige kan man nästan lägga på hyllan direlt dock, såpass få adoptioner sker det. Men kolla upp det mer noggrant, ta inte mitt ord för det - det händer ju trots allt, om än väldigt sällan.

Hej,

Tack för ditt svar. Du verkar väldigt insatt i detta, sett ur olika perspektiv. Det är tragiskt att det i såfall har vuxit ett intresse i form av vinstdrivande industri på bekostnad av faktiska barns misär. Det är ju inte detta vi vill stödja utan snarare efter många års tankeverksamhet vill ge ett föräldralöst och oönskat barn kärlek. Det finns en baksida av allt. Det är svin som tjänar pengar på utsatta människor. Det förekommer överallt men vi kan inte blunda för de som kanske verkligen är i behov. Lagar och regler finns så klart för att reglera detta, antar att det finns läckage här precis som med allt annat. Vi behöver läsa på givetvis !

Jag ska defenitivt kolla upp det du rekommenderade. Tack!

Adoption är inte helt och hållet skit, verkligen inte. Men det är så att det finns en del smutsiga sidor inom adoptionsvärlden. Så om man seriöst tänker adoptera bör man sätta sig in i det, så det är jättebra att ni vill göra det :) Så man är medveten dels om vad man bör undvika, men framförallt - om det blir så att man adopterar ett barn, vet hur man på bästa sätt ska bemöta det barnet vad gäller t.ex. rotsökande, hur man pratar om det faktum att denne är adopterad osv. I slutändan vill ju alla föräldrar (generellt) att deras barn ska må så bra som möjligt :)

Bara en tanke i sammanhanget: nästan alla köar för nyfödda/bebisar .

Vilket gör att det finns otroligt många lite större blöjbarnbarn som är bortglömda och som inte blir adopterade. ( ålder 2 år och uppåt)

Att adoptera en nyfödd kan vara vanskligt eftersom det inte förrän senare en ev skada/diagnos kan visa sig. Just för att mödravård är obefintlig bland fattiga unga utsatta.

En adoptionsbyrå kan ju aldrig garantera hur mamman mått och levt under graviditeten.

Och de riktigt seriösa barnhemmen gör ofta allt för att hitta mamman, släktingar till mamman för att inte behöva adoptera bort barnet och många gånger så försöker man hålla adoptionen inom landet. Så de där spädbarnen som ts efterfrågar är inte alls vanliga.

1. Jag antar att ni är gifta eftersom du skriver "min man", men om inte så måste ni gifta er genast.

2. Ställ er i kö hos en eller flera adoptionsorganisationer.

3. Ta kontakt med kommunen angående att göra en hemutredning.

4. Ställ in er på utlandsadoption, flera års väntetid och ett större barn. Även om ett barn överges vid förlossningen så har föräldrarna i de flesta adoptionsländer en tid på sig att hämta tillbaka barnet, så nyfödda adopteras mycket sällan bort direkt.

Och är du - som nicket antyder - född -75 så brinner det verkligen i knutarna för det går en gräns vid 43 år.

Ni måste ansöka till familjerätten och utredas vilket är bra för det är många som söker och det är viktigt att olämpliga sållas bort tex folk med orealistiska förväntningar, sjuka, pedofiler mm.

Väldigt få svenska spädbarn adopteras bort varje år och den biologiska mamman och pappan får vara med att välja familj. Är man rädd för sjukdomar och för kräsen bör man inte ens fundera på adoption.

Adoption är för psykiskt starka människor och stabila familjer.

Många tycker att processen är för krånglig men det är för att skydda barnet.

Jag kommer kanske tvingas att lämna ifrån mig mitt barn vid födseln och jag kan dela med mig av min oro. Jag är orolig för att adoptivföräldrarna ångrar sig, har dålig moral, är pedofiler eller inte har tillräckligt med tid eller kraft om det skulle visa sig att barnet vid 2-6 års ålder utvecklat adhd, autism eller dylikt. Sådant är ju inte alltid genetiskt. Jag är orolig att de inte kommer att älska mitt barn.

Det är därför så bra att man får träffa familjen i förväg och att det görs en ordentlig utredning.

Varför ska du tvingas lämna bort ditt barn vid födseln?

Ja jag undrar samma sak? Kan man tvingas till det och av vem eller vilka i sånna fall?

Vi adopterade ett nyfött barn direkt på BB. Vi var där, tillsammans med socialtjänsten och polisen och tog emot barnet direkt efter förlossningen.

Detta var 2012.

Hur gick det? :)

Fast det måste vara otroligt sällsynt och inte något man ens ska börja hoppas på.

Känns som att många i tråden inte vet hur en adoption går till eller har svaret på frågan i sig.

För att adoptera ett barn, i utlandet i sverige så är det samma långa process innan man ens kan ställa sig i kö.

Man skall påbörja en medgivandeutredning hos er kommun, detta gör ni genom att boka in ett möte med familjerätten som går igenom hur det går till och hänvisar er till en obligatorisk föräldrautbildning som alla måste gå. För oss tog det 6 månader innan vi kom in på en sådan utbildning, som referens, och då anmälde vi oss samma dag vi bestämde oss för att adoptera).

När man gått utbildningen så ansöker man om att få påbörja medgivandeutredningen, denna innehåller gemensamma-, individuella- och hembesök under processens gång. Det är MASSOR av dokument som skall samlas in, bland annat hälsodeklaration/undersökning, sjukskrivningar hos försäkringskassan de senaste 10 åren, personbevis, arbetsbevis osv.

När utredningen är gjord och alla dokument är samlade så skall socialnämnden ta ett beslut (detta tog oss 6 månader från att föräldrautbildningen var färdig, vi skickade in ansökan om att påbörja medgivandeutredning samma dag vi fick diplomen). Här får ni ett medgivande eller får avslag, anledningar till avslag kan vara vissa kroniska sjukdomar, psykiska diagnoser, tidigare cancersjukdom eller att båda inte har en fast inkomst.

När ni fått ett medgivande så är det dags att ställa sig i kö hos adoptionsorganisationer, man väljer inte land utan när man ställer sig som adoptionssökande så får man sitt "könummer" som krävs i vissa länder. Därefter väljer man länder som ni uppfyller kriterierna hos, kriterierna är olika i alla länder. Många går på ålder, giftemål, boendetid, att man är frisk samt BMI gräns. Vissa kräver även att man är aktivt troende. Vissa har väntetid innan man kan skicka ansökan och vissa kan man skicka ansökan till direkt.

När man valt land så kan man bara stå i kö till ett av länderna, det är nu som processen att göra en ansökan börjar. Här skall man ha medgivandet, ytterligare läkarundersökningar/deklarationer, financial statements, ifylld Special Needs lista (en lista med sjukdomar och tillstånd man kan och inte kan tänka sig hos barnet), fotoalbum och ytterligare dokument som landet valt skall vara med (för oss var det 2 stora frågeformulär på typ 20 A4.. där svaren skulle vara väl formulerade, tror de dokumenten sammanlagt är 50 A4). När allt är sammanställt så skall det översättas först till engelska och sedan till det tilltänkta landet. Denna kostnad ingår INTE i adoptionsavgiften.

När allt är klart så skall det stämplas och därefter skickas till landet, NU väntar ni på barnbesked officiellt. Antingen så har landet kösystem så man vet ungefär när det är dags för er tur, eller så går dem på vem som passar bäst och då vet man aldrig när man blir utvald.

När man får barnbesked så har det oftast 4-9 månader innan man får åka och hämta sitt barn, dvs chansen att få ett spädbarn är extremt låg (var mer när kina hade sin 1 barns gräns detta var aktuellt). Sen är det olika baserat på land hur länge man är i landet, oftast är det 2-4 veckor, men exempelvis colombia kräver att man är där i 6 månader har jag för mig.

______

Om man vill adoptera nationellt, dvs i Sverige så skall man veta att det är EXTREMT ovanligt men inte omöjligt. Man skall också veta att det inte finns tydliga riktlinjer kring hur processen sköts (detta bearbetas just nu). Det finns heller inget kö system för adoption i Sverige utan det baseras på barnets behov samt vilken kommun du bor i. Man får nämligen inte adoptera inom sin hemkommun (om ej närstående adoption). Man skall också veta att det alltid finns en risk att de biologiska föräldrarna/släkt kan dyka upp vid din dörr eftersom det inte finns riktlinjer kring detta. Kontaktuppgifter finns för alla att tillgå så att säga.

Om man vill adoptera nationellt, så skall man skicka in ett litet "Hej här är vi" brev till alla kommuner i Sverige, som i sin tur kommer arkivera dem i en pärm på sitt kontor så man skall vara glad om de ens vet vart den finns. Sen är det bara att vänta. Jag vet om dem som fått väntat i några veckor, några månader, några år, de jag känner till som väntat längst är 8 år.

Alla kräver att man har en redan godkänd medgivandeutredning, så detta är inget som vem som helst kan göra utan du måste ha ett medgivande.

Vid Nationell adoption är det vanligare att man får ett spädbarn än om man adopterar internationellt, ibland är man till och med den familj som hämtar på BB. Dock är några adoptioner av äldre barn, dock tror jag det är sällan detta sker utan man har istället ett familjehem som har ett övergående vårdnadstillstånd på nått vis. Dvs adoption fast det är inte juridiskt fastställt.

När man blivit förfrågad så påbörjas processen, vissa kommuner vill göra en ytterligare utredning, vissa går på medgivandeutredningen. Sedan skall det skickas in ansökan till tingsrätten som i sin tur ger familjerätten ett uppdrag. När all information är samlad så skall det tas ett beslut, detta kan ta några veckor och det kan ta flera månader. När beslutet har tagits så är det 14 dagar som föräldrarna eller dess släkt har på sig att överlaga. När dessa dagar gått så är barnet juridiskt ditt.

Det man skall veta är att föräldrarna måste ge sig samtycke vid 2 tillfällen, först när de väljer att adoptera bort barnet och sedan efter att barnet blivit 6 veckor. Detta samtycket kan dras tillbaka under helt tiden fram till att tingsrättens beslut gått igenom. Så det är en väldigt osäker adoption i det avseendet.

Vissa kommuner låter adoptivföräldrarna vara familjehem fram till att beslutet går igenom, vissa inte. Hämtar man barnet direkt på BB är det 100% som familjehem.

______

Vi fick den unika chansen att adoptera från Sverige, vi väntade i 6 månader.

En till sak, man kan ha en ansökan i utlandet och i Sverige samtidigt. Men man måste tänka på risken om man skulle få barnbesked från båda samtidigt, att man måste välja bort ett av barnen.. för du får endast adoptera 1 barn per medgivande.

_____

 

Hoppas det blivit lite mer klarheter i den extremt långdragna och psykiskt påfrestande processen som Adoption är. Mitt tips är dock att ta reda på mycket information, hör av er till adoptionsorganisationerna (Adoptionscentrum eller Barnen Framför Allt) och prata med familjerätten.

 

Om man seriöst vill adoptera ett barn så borde inte eventuella skador eller diagnoser vara något problem utan bara en av delarna man tar med sig in i vilket föräldraskap som helst. Att få barn är vanskligt, att leva är vanskligt. Adoption borde inte ses som nåt slags önskelista om ett barn som ska uppfyllas utan en människa som får en familj tillsammans med andra människor oavsett eventuella skavanker eller svårigheter.