Spelberoende bonusbarn

Jag hade lagt mig i. Mycket. Hela pojkens liv håller ju på att förstöras. Inte bara får han ingen skolgång, utan han kan ju inte överhuvudtaget umgås med andra människor.

BUP måste ju vara inkopplat. Och någon slags plan för anpassad skolgång? Vem kontrollerar att den följs?

Min sambo blir irriterad och känner sig ifrågaaatt om jag säger vad jag tycker, men jag antar att jag får stå ut med det. Pojken har en autismdiagnos, som jag i ärlighetens namn är skeptisk till. Jag har arbetat med barn i 20 år och tror mig känna igen en bortskämd pojke när jag ser en.. Min sambo viker sig alldeles för snabbt och blir sur när jag påpekar att det är en björntjänst att låta pojken vinna varje strid. Jag säger inte mycket, men är så frustrerad att käkarna värker!

Tanken är att pojken ska byta skola så fort det går, men det är inte så lätt. Han har assistent, går i liten grupp och har egen gympa, så jag vet inte riktigt vad skolan kan göra mer?

Autism eller ej är kanske inte det viktigaste här. Oavsett behöver pojken uppenbarligen hjälp att ta sig ur sitt spelberoende. Vilken framtid kommer han att få om detta fortsätter? Försök få din sambo att reflektera över detta, så att han inser allvaret och inte bara tycker att det är du som är tjatig.

Spelar han lika mycket hos mamman?

Men han är bara 8 år, vad säger skolan?
Jag har ungdomar som delvis varit hemmasittande (och då spelat mycket) men då gick de på högstadiet (och det fanns diagnoser inblandade) 

Jag reagerar när du säger du inte tror på autismdiagnosen, men barnet är väl utrett av BUP? Du ifrågasätter hela deras yrkeskompetens? Sen kan han givetvis vara bortskämd också, och det kan möjligen vara svårt att se vad som är vad, men du får nog utgå från att diagnosen är korrekt ändå. Sen behöver ni tydliga rutiner hemma och det är klart att ett barn som har autism inte bara kan byta beteende hur som helst. Ni som vuxna i hemmet behöver hjälp av BUP, men brukar få föräldrastöd i samband med utredning, det måste pappan ha fått? 
Sonen måste också ha fått remiss till barn och ungdomshabiliteringen? Om inte, ring dit idag! Der är ju de som hjälper till med rutiner för hemmet och liknande. 

När det gäller skola (är själv lärare), kan det ju vara så att barnet inte klarar av att gå i vanlig klass, och då måste ni ta reda på vad skolan kan erbjuda. Vad är sagt sedan innan? Något lär de väl ha testat om det är så där besvärligt?
Sedan får ni kolla upp vad er kommun har i fråga om annan anpassad grupp, tex kan de finnas grupper för autism, då man inte går i en vanlig klass och då kan man få göra ett skolbyte. Det är rektorn på nuvarande skola som tar kontakt och kollar upp. 

Eftersom barnet inte bor hos er hela tiden är det naturligt SUPERVIKTIGT att det fungerar hos mamman i veckorna! För barnets skull hoppas jag att mamman och pappan kan prata med varandra för det här barnet behöver allt stöd och kontinuitet han kan få och det låter inte alls som det just nu. 
Du nämner inte ens mamman så jag får intrycket att du inte ens tänkt på det. 

Ok, nu såg jag att du skrivit om skola. Bra, då är ju skolbyte på gång! 
Assistenten kan tex gå hem och hämta barnet (men det blir väl hos mamman då) eller se till att aktivera honom på andra sätt, om man kommer överens om det. Min ena son hade assistent som fick gå hem och hämta om han inte kom iväg till skolan (om inte vi var hemma, han var 14-15 år då så vi hade ju våra arbeten att sköta). I min sons fall var det just det där att ta sig iväg som var jättesvårt (vid autism har man ofta svårt med de sk exekutiva funktionerna, dvs att planera och faktiskt göra det man hade planerat) 

Mitt råd är att låta sonen få lite lugn och ro, det har säkerligen tagit extremt mycket på hans krafter innan (min son blev som utbränd, man tänker inte att barn kan bli det men de här barnens hjärnor fungera som en dator som aldrig får stängas av eller uppdateras, klart man kan bli sjuk då, energin tar helt enkelt slut) 

Ligg på om skolbytet, ring och hör hur långt i processen det kommit. När det väl är gjort får man låta proffsen på den skolan ta tag mer i saken. 

Det som kan funka på barn med autism är scheman med rutiner hemma, bilder, vilken ordning osv. Detta för att saker ska ta mindre energi. Behöver man inte tänka så mycket innan varje grej man ska göra, blir det lättare och man orkar mer. Dataspel kanske han inte behöver göra hela dagarna utan här får man "deala" med honom helt enkelt. Mutor, vad som helst, Är du ute 30 minuter får du spela 30 minuter (typ)
När mina barn var yngre (de var dock äldre än 8, då spelade de nästan inget alls) satte vi äggklockan på ringning när man skulle sluta spela. Då kunde de också se hur mycket tid det var kvar, Var det tex bara10 minuter kvar och de visste att startar jag de här spelet, kommer jag inte hinna spela färdigt, så lärde de sig att spela ett kortare spel. Vi var också alltid väldigt noga med att ca en timme innan, tala om när det skulle bli middag (för då kunde de inte spela) osv. 
Eftersom han bara är 8 kanske han inte helt kan klockan än och då är äggklocka väldigt bra då man kan se hur timmen tickar ner. 

Sen får man tänka på att människor med autism gärna grottar ner sig i ett intresse och dataspel är ju väldigt tacksamt på så sätt. Om de finns även något anat intresse han kan ha, som inte handlar om datorer, försök att f honom att göra det också, och då "köpa" sig datatid. Tex om han gillar att cykla, läsa om rymden eller nåt. Uppmuntra det istället för att vara negativa och tjata om att han spelar för mycket. Lyckas man hitta fönstret till ett intresse så kan det här delvis reda upp sig själv och varken vuxen eller barn behöver hamna i de här konflikterna (som tar energi) hela tiden. 
Sen tror jag att mår man dåligt (som han troligen gör) skapas stress och ni vuxna ökar på stressen genom att ställa krav som han inte riktigt klarar av just nu

Läs gärna boken "vilse i skolan" Av Greene. 

Be mannen läsa mina svar så kanske han förstår att det finns mycket att göra OCH det finns hjälp att få! Rehabiliteringen är väldigt bra att stötta föräldrar och man kan gå föräldrakurser där. 

Tack snälla för alla råd och tips! Jag menade verkligen inte att såga en hel yrkeskår, det var dumt och skrivet i affekt. Hans diagnos finns där och är väl underbyggd, men så länge hans uppenbara spelberoende finns där, tror jag det blir svårt att få i de rutiner och strategier pojken så väl behöver. Min egen son har ADHD, så jag vet att det krävs mycket jobb. Det är ju inte pojken som gör mig arg och frustrerad-det är hans far!

Pojken bor i en annan kommun, 30 mil bort, med sin mamma som drar ett jättelass och som verkligen kämpar på, det är jag övertygad om. Det finns en syster oxå.

Mitt problem är som sagt min sambo, som är så flat. Själv anser han att han är ?för snäll?, men vad är snällt med att låta pojken svära åt vuxna, skämma ut sig när vi besöker vänner,äta vansinniga mängder socker och vara uppe till 01. Utöver det massiva spelandet då.. Jag lider med pojken, ingen lär honom att uppföra sig.. Det är en jättefin och smart liten kille som liksom går förlorad. Det gör ont att se. Hoppas nu bara att jag vågar ta risken att såra min sambo och ta upp detta med honom.

b