Ångest medberoende förhållande

När jag gick ut gymnasiet så kommer jag att träffa på min första kärlek. Ibörjan så visste jag inte ens om jag var intresserad utav honom eller om jag någonsin skulle bli kär i honom eftersom han var inte alls min typ, men tillsist så blev det kärlek. Jag är en person som är otroligt snäll och omtänksam och har svårt att säga saker till andra som kan fattas som skämmigt eller stötande. En månad in i förhållandet började jag dock se ett mönster av att mannen jag var kär i var ett fyllo. Han var 10 år äldre än mig och tyckte ändå i min fantasi att en man på 30 år inte beter sig som ett vrångt barn och dricker som man vore 15 år. Tyver så höll mitt förhållande med denna man i nästan 7 år och det slutade ständigt med att varje helg stod han och skrek en timme på mig om svartsjuka, ner pissad säng ett 10 tals gånger som jag fick tvätta. Semestrar var han ständigt berusad och skämde ut sig var han än var. Och jag vågade aldrig skälla ut han för jag skämdes ju med honom! Jag hade inte hjärtat att säga att han var ett fyllo som var en jävla pajas när han drack. Jag har nu sådan ångest att jag har kastat bort mina yngre år på att försöka göra denna människa nykter. Mina unga år där jag har kunnat träffat killar, träffat vänner, rest eller studera, istället så blev jag fast med honom. Varför gjorde jag detta mot mig själv är nånting jag aldrig kommer att förstå eller vet hur jag kommer kunna förlåta mig själv för? Någon som känner igen sig ) ;

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-04-11 11:06
Jag har aldrig sett mig som ett offer, men som du säger, en person som tror sig vara snäll och hjälpa en person så kommer den också att göra samma sak till mig har jag lärt mig att så fungerar det inte. Jag vet också idag vilken förhållande jag vill ha och vad jag reagerar starkt på. Jag träffar heller inga män som dricker eller har andra svagare sidor som mitt ex hade. På så vis vet jag att när jag hittar rätt så kommer det bli den man jag vill ha som livspartner. Men jag känner mig otroligt dum som stod ut med allt detta och aldrig sa ifrån. Ett förlåt från exet hade tröstat lite men det vet jag aldrig kommer att hända. En bra livserfarenhet att lära mina barn är ju en klen tröst det med

Anonym (Medberoende) skrev 2018-04-10 22:15:01 följande:

Känner igen mig som den där räddaren som ska plåstra om en trasig själ och det kan hjälpa vissa vidare men det blir inte kärlek för det.

Tror de flesta kan Signa upp på att känna "varför slösade jag mitt liv och min tid på det där?" Och jag själv är en, men har lärt mig att älta livet måste vara ännu mer meningslöst än att leva och lära och lära och leva och försöka njuta på vägen och se sammanhanget med allt som händer både det ljusa och det mörka.

Jag har ett motto att det som händer oss inträffar för att det finns något där att hämta, någon insikt för oss att lära och fram tills du mått den nyckeln av insikt kommer mönstret upprepa sig.

Jag har också lärt mig att ta mig som jag blev som jag är och tamutt liv som det blev. Make it work, jag använder mina destruktiva bagage som verktyg för att hjälpa andra, motsatsen att vara ett offer fast i mörkret man själv håller soäblt är att bidra, att leda att hjälpa andra.

Jag hade i din sits reflekterat antecknat och analyserat mina missar som lett till att jag kunde acceptera en sån relation och att jag maler på i 7 år med en betongmur jag hoppades var av tyg. Din uppväxt din relation med dina päron, dina tankar om livet, om dig själv, om kärlek,

Hitta insikten.

Ångest medberoende förhållande

INNEHÅLL