Ni som fått missfall

Jag blev gravid igen. Naturen rensar bort foster som är för sjuka att överleva.

Vi fick nog våra plus och efterföljande mf samtidigt så jag vet precis vad du går igenom just nu. :( Jag har dock ett mf i bagaget sedan tidigare men även två barn.

Första gången jag blev gravid gick allt så lätt. Inga problem alls i graviditeten utan den flöt på och jag fick en frisk och fin pojke. Några månader innan han fyllde 2 år blev jag gravid igen men bara några dagar efter jag hade plussat fick jag bruna flytningar. Först blev jag orolig för mf men alla jag pratade med, inklusive min bm, och allt jag googlade fram sa att det med största sannolikhet inte var tecken på mf. Att det är vanligt med små blödningar i tidig graviditet och att brunt är gammalt blod. Så jag lugnade ner mig och såg framåt. Men så två veckor senare, på midsommarafton, började jag blöda som en vanlig mens. Det var verkligen en bottenlös sorg och jag visste inte hur jag någonsin skulle komma över det! Jag pendlade mellan att aldrig någonsin vilja bli gravid igen för att inte riskera att må sådär igen och att vilja bli gravid direkt igen för att lindra sorgen. Viljan att få ett till barn var större än rädslan för att få ett till mf så vi försökte igen direkt efter jag slutat blöda. Det var jättejobbigt. Jag var så ledsen och orolig hela tiden. Hoppet växte inför varje äl och varje gång mensen kom grät jag. Det var som att mensen blev en del av mitt tidigare mf, svårt att förklara. Min äl kom inte igång riktigt heller och då blev det ett orosmoment också. På tredje försöket efter mf blev jag gravid igen och så här i efterhand är ju det rätt snabbt men där och då var tre-fyra månader oändligt länge, speciellt med tanke på hur jag mådde. När jag blev gravid igen la sig en del av den sorgen jag bar på sedan mf. Självklart var jag jätterolig och kunde inte riktigt glädjas åt graviditeten från början. Oron blev inte mindre av att jag fick bruna flytningar i v 6 och sen blödde lite lite färskt blod i v 8. Jag fick dock bra stöd från mvc och fick komma på vul i v 8 och då såg jag ett tickande hjärta vilket lugnade mig lite. I v 13 gjorde jag kub-ultraljudet där allt såg jättebra ut och efter det blev jag lugnare och började glädjas mer och mer åt graviditeten. Min andra son föddes exakt ett år efter jag plussade med den graviditeten som slutade med mf. Om två månader fyller han 2 år och ett liv utan honom är otänkbart så på ett sätt är jag tacksam för det mf jag fick innan. Utan det hade jag aldrig fått honom och han var värd all smärta och väntan! <3 Så en ny graviditet var absolut det som lagade hålet i mitt hjärta den gången.

När jag blev gravid den här gången var det inte planerat men jag ställde ändå in mig snabbt på att bli trebarnsmamma. Jag fick bruna flytningar några dagar efter jag plussade och även om de var ljusa gav de inte med sig så jag var någonstans beredd på att det skulle sluta med mf. Men det gjorde verkligen inte det hela enklare att gå igenom på något sätt! Det enda positiva var väl att blödningen kom igång direkt och efter 5-6 dagar var det klart (förra gången blödde jag i två veckor). Jag är dessutom lärare och var ledig hela förra veckan så jag har verkligen kunnat bryta ihop hemma för mig själv. Däremot var det inte så kul att komma tillbaka till jobbet idag och få frågor om hur lovet har varit... Min man vill inte ha fler barn så vi kommer inte försöka bli gravida igen. Jag respekterar hans vilja precis som han respekterar att jag aldrig skulle göra abort om jag skulle råka bli gravid, vilket jag ju blev. Det var nu eller aldrig och det är det som gör mig mest ledsen nu. Det här blir bara sorg, smärta och ett tomrum som inte kommer fyllas av någon annan. Känslan av att något (eller någon) saknas kommer aldrig försvinna. Det enda jag vill är att bli gravid igen så snart som möjligt!

Vi bara skulle ha barn och då måste man ju försöka igen. Tog drygt 10 år och 4 missfall, men det gick! Oron gick inte över förrän jag fött ett levande barn, men hade vi inte kämpat vidare hade jag inte orkat leva utan barn så det var bara ta den oron. De allra flesta får max 2 missfall och sen barn. Vid 1-2 är det oftast fel på fostren så de blir missfall. I mitt fall berodde det på annat och då hjälpte medicin. Det finns alltid en lösning och det är alltid värt det när man väl får barn!  

Sörj nu och repa dig fysiskt och psykiskt och försök sen igen när du orkar.

I grund och botten är ju missfall något naturligt och bra, då det är kroppens skyddssystem som aktiveras när något är allvarligt fel. Men lägger vi den fysiska delen åt sidan så är det självklart en psykisk o emotionell påfrestning för de allra flesta o jag förstår tillfullo din känsla av glädje och förväntan som snabbt omkullkastades.

Själv väntade jag med att skaffa barn o såg mina vänner ploppa ut ungar på löpande band , sen när vi väl var redo tog det ca 9 mån innan det hände något. Någonstans fick jag en malande känsla av oro och med en ökad smärtproblematik (endometrios) blev väntan jobbig . Så När jag blev gravid var lyckan total.

Missfallet startade efter någon vecka redan o kroppen skötte det fint men ledsen var jag. Dock tänkte jag hela tiden att det var något naturligt som också drabbar de flesta vid något tillfälle i livet o jag la nog inte så mkt värdering i det då .

Men sen tog något år till o det krävde ivf för att jag skulle bli gravid igen. Oron dök då upp direkt o jag kunde inte glädjas i processen. veckorna gick o symtomen kvarstod. Men Vid kontrollen i v 10 konstaterades det att jag drabbats av ett MA o att fostret varit dött någon vecka. Då var det som om avgrunden öppnade sig , abort behandling, infektion o sjukskrivning följde.

Jag blev ordentligt deppig o isolerade mig från alla vänner med gravidmagar vilket var det enda jag såg då.

Vi valde att prata mkt med familjen o vi berättade slutligen för alla närmsta vännerna , den öppenheten blev min räddning. Jag tillät mig vara ledsen o sur o bitter, en period för att sedan hitta balans o styrka- hälsa igen.

skam den som ger sig , just nu sover vår 8 mån son brevid mig när jag skriver detta. Nya ivf behandlingar följde o med dem kom en ny graviditet. Denna gången visste jag att det skulle gå bra, jag kan inte säga vad som var annorlunda. Jag bara visste att den här gången blir det barn- o det blev det ju också !

Hur orolig du än känner dig är det värt lyckan du känner när du väl blivit förälder! Den kärlek man känner kan inte jämföras med något annat. Ta ordentlig hand om dig , var ledsen om du behöver det, gör sedan sånt som får dig att må bra, ät väl o träna lagom o vårda din relation så kommer ni ha de bästa förutsättningarna för ny graviditet o lycka framöver!

Jag hade redan ett barn när jag fick missfall men det var ändå väldigt sorgligt. Nu hade vi också förmånen att bli gravida redan månaden efter utan mens emellan men ändå var jag sorgsen på årsdagen av missfallet i flera år. Ologiskt kanske eftersom jag faktiskt inte skulle kunna ha både det barnet och mitt andra barn som jag verkligen inte vill byta bort - men jag hann ju bonda med det där fostret i magen och prata med det.

Det är jättevanligt med missfall men ändå så sorgligt.Jag hoppas du snart blir gravid igen och får ditt efterlängtade barn!