Sörjer hur sista stunden med min hund blev

Ja att ta beslutet att ta bort sitt djur är som att döda sitt egna barn, det är så det känns. Man har levt så länge tillsammans och älskat den av hela sitt hjärta.

MEN det är en djurägares skyldighet att ta det jobbiga beslutet om avlivning om det behövs.

De första året är jobbigt att överleva, men det blir bättre. Lättare att stå ut med och till sist försvinner känslorna även om minnena finns kvar.

Du gjorde rätt. Du måste intala dig det. Tiden läker såren...

Ursäkta men vad är det för skitnödigt snack du kommer med? En hund som agerar aggressivt behöver långt ifrån vara ouppfostrad. Min kompis hund var en älskad familjemedlem, snällheten själv. Han älskade familjens tre barn.

En dag som nioåring bet han plötsligt äldsta i handen när hon skulle klappa honom.

Veterinär uppsöktes och det konstaterades att hunden led av cancer som gav honom stora smärtor. Han fick somna in direkt.

Jag hoppas att du, ts, inte bemödar dig med att ens besvara personer som uppenbarligen har ett så tråkigt liv att dom måste in och trycka ner andra för att få känna lite mening i tillvaron.

Jag beklagar förlusten av din hund, men försök att fokusera på allt bra du gjort för honom under åren och att det beslut du fick ta var helt nödvändigt i den här situationen.

Ursäkta men vad är det för skitnödigt snack du kommer med? En hund som agerar aggressivt behöver långt ifrån vara ouppfostrad. Min kompis hund var en älskad familjemedlem, snällheten själv. Han älskade familjens tre barn.

En dag som nioåring bet han plötsligt äldsta i handen när hon skulle klappa honom.

Veterinär uppsöktes och det konstaterades att hunden led av cancer som gav honom stora smärtor. Han fick somna in direkt.

Jag hoppas att du, ts, inte bemödar dig med att ens besvara personer som uppenbarligen har ett så tråkigt liv att dom måste in och trycka ner andra för att få känna lite mening i tillvaron.

Jag beklagar förlusten av din hund, men försök att fokusera på allt bra du gjort för honom under åren och att det beslut du fick ta var helt nödvändigt i den här situationen.

Skillnaden är väl att din vän gjorde det korrekta, dvs ta hund till vet för att utesluta fysiska problem innan avlivningen.

TS kan ha gjort samma, men i trådstarten finns inga indikationer om något annat än en panikartad avlivning av en fullt frisk hund. TS har inte heller indikerat att hon försökt omplacera hunden innan denna paniksituation uppstod, trots att TS skriver att hon upplevde hunden problematiskt  under en lång tid.

Så jo, att avliva en hund som lider är den sista kärlekshandlingen man kan visa sin livskamrat. Men en panik-avlivning är inte en kärlekshandling, det bara att agera hysteriskt och helt utan respekt för denna varelse som (enl TS) varit bästa vännen under många år.

FY vilka elaka kommentar det flödet!! Jag kan nästan svära på att ingen av er någonsin har ägt ett hund och förstår ansvaren i att vara hundägare! Skäms på er! Jag blir förbannad!

TS. Du gjorde helt rätt!! Ni som skriver om omplacering, utredning osv. Hunden HÖGG, ville bitas, tror ni att det är en lättplacerad hund?! Det är ingen som vet om hunden någonsin skulle få tillbaka psyket som den hade innan familjesituationen förändrades. Är det då värt det att låta hunden omplaceras till en helt ny människa, som hunden inte känner, och där eventuellt visa aggressivitet? Vilket är mest troligt eftersom hunden reagerade på det här sättet mot sin trogne ägare. Eller hugger andra vuxna, barn eller hundar hos nya ägaren. Då är det TS fel. För er som inte förstår detta så går det inte att vänta i en sån här situationen, nästa gång hunden hugger kan det bli stor skada, kan rent av döda. Man kan helt enkelt inte låta en hund som visar på aggressivitet fortsatt vara i livet. Det finns säkert nån enstaka där ute som skulle kunna va villig att ta sig an en problemhund med den sannolikheten är liten och tidskrävande, speciellt när det kommer hundar som hugger. Det är inte en hund man vill ha, det psyket vill man inte ha i en hund och kanske led hunden fysiskt eller psykiskt men det kvittar, resultatet finns redan och konsekvensens är en aggressiv hund. Och att spendera tusentalskronor för ev operation eller liknande kanske inte heller var ett alternativ. Då spelar det i slutändan ingen roll vad anledningen till aggressivitet är.

Vi tog bort vår 12 åriga hund för en månad sen. Först då förstod jag det svåra i att vara hundägare. Att ta det ernoma svåra beslutet att ta bort sin bästa vän. Att kämpat med tankar om man hade gjort rätt eller inte eller om det var nåt mer som kunde göras. Vår hunds ledband var av så det fanns inget vi kunde göra som skulle vara värt mödan, visst vi skulle kunna ha betalat 40000 kr eller mer på en operation och mer därtill för rehabilitering och livslängden skulle vara max 4 år efter det men det är inget man gör, det är inte värt det för hunden eller för oss men ändå slits man med tankarna. Och det är väldigt vanligt att man tänker så i sorgereaktionen. Jag saknar min hund fruktansvärt och släpper en tår varje dag, däremot så finns det andra hundar, aldrig den som vi hade, men alla hundar har nåt gemensamt och det är den vänskap som dem ger. Vi har kommit överens om att det blir en valp senare år. Det hjälper lite grann. Samt att veta att hunden hade det bästa livet den kunde få.

Det är ingen svaghet att döda sin hund när hunden inte längre mår bra. Det är en styrka och osjälviskhet att kunna göra det!

Ni som inte fattar det är idioter.