Kan du tänka dig att ha en partner med psykisk ohälsa?

Nej.

Om jag skulle lämna min man om han drabbades: nej, det skulle jag inte göra.

Nja, nu tycker jag att dina exempel var lite luddiga och vaga (ex. "nedstämdhet") och som du skriver är ju psykisk ohälsa ett brett begrepp, så det är svårt att ge nåt vettigt svar.

För mig spelar det väldigt stor roll hur svåra problem personen har och om personen aktivt söker hjälp för det. Sen är det såklart olika om det är en ny relation eller om det är en partner som jag redan har ett förhållande med som får någon slags psykisk ohälsa.

Det beror på hur pass stora problemen är och vad den drabbade väljer att göra åt det. Det blir så lätt att man negligerar sina egna problem, skjuter över det på partnern och drar ner dennes mående också. Och så är man fast i en hopplöst destruktiv relation. Därför blir jag arg när jag hör en del människor beklaga sig och säga att "dom skulle ha mått så mycket bättre om dom hade haft en partner". Sanningen är den att det skulle dom inte alls. För man kan inte bli lycklig i sig själv enbart genom någon annan. Man måste kunna hitta sig själv i sig själv om man ska funka i en relation och inte göra den andre medberoende.

Jag har haft en man som utvecklade så gott som allt detta. Kanske inte så mycket ångest men desto mer depression och dessutom tvång och paranoia (det ingår ofta i depression). Jag lämnade inte honom då, men jag ville att han söker hjälp. Det gjorde han äntligen efter 4 år. När han sedan också utvecklade ett alkohol-problem, fick jag nog.

Och jag hade ju förstås inte lust att ha en ny partner med missbruksproblem eller med psykiska problem som han inte är villig att ta emot hjälp för. Så det undvek jag förstås. Vissa problem som man verkligen har sköt ansvarsfullt kan däremot vara okej.

Det beror som sagt på vad det är

Jag har en tonåring som haft depression. Hade jag haft en partner som var som han varit hade jag stöttat så mycket jag hade kunnat, men då hade man redan varit i relationen innan. Jag tror inte jag hade önskat inleda en relation med någon som var som min son var när han mådde som sämst. Det är lite  trist för det är kanske då sådana människor behöver stöd som mest? 

I närheten finns en kvinna med allvarlig psykisk sjukdom och är någon ens hälften av hur hon är så hade jag sprungit så fort benen bar mig!
Med andra ord behöver man lära känna personen för att kunna avgöra var problemet är och om man kan tänka sig vara tillsammans oavsett. 

Jag har svårt att tänka mig att en person som lider av psykisk ohälsa, säg tex depression, har svårt att inleda en relation med någon när denna mår som sämst. Men hade min partner efter en tid drabbats av exempelvis depression hade jag försökt stötta och hjälpa så mycket jag bara kunde, förutsatt att det inte utvecklas till det sämre och i sin tur kanske leder till en destruktiv relation. Jag älskar min man och vill såklart leva med honom resten av mitt liv, och jag tror det skulle krävas mycket innan jag lämnade honom. Jag har själv varit deprimerad och vet att det går att ta sig ur det med lite vilja och hjälp, även om det vissa dagar känns becksvart.

de två första punkterna tänker jag är hanterbara men den sista, förföljelsetankar, för mig genast att tänka på kvinnan jag skrev om i mitt förra inlägg. Detta är en del av hennes problematik så där tänker jag att sådant är värre än de två första punkterna. 

Nej. Skulle aldrig i livet inleda något.

Det beror ju på vad som hänt och förorsakat problem. Om det varit ett långvarigt sjukdomstillstånd skulle jag inte orka.

Men annars är ju depression en folksjukdom och övergående med rätt behandling, och en del lättare kanske spontanläker med tiden.

Förföljelsetankar - nej tack.

Och även beroendeproblematik - nej tack. Skulle aldrig orka leva med någon som har missbruk. Sånt gör mig jätteirriterad och förbannad trots att jag annars är en rätt lugn person.