Tankar efter missfall.. tänk OM barnet levde?

Det började som en brun flytning (1/2 matsked) i cirka v. 9-10. Tänkte inte så mycket på det. Efter cirka två veckor då jag var i v. 12 så började det med en lite blodblandad trådig flytning som under kvällen blev mörkare med 2x2mm stora klumpar i. Eftersom jag skulle till BM dagen efter så avvaktade jag.

Hos BM tog hon ett urinprov som visade negativt på blod i urinen och sa att mina prover såg bra ut. Just då hade jag så lite blödningar att jag knappt såg det i trosorna utan det stannade lixom inne i slidan och kom ut pyttelite. Men sa ändå till BM att jag ville kolla upp det så hon hjälpte mig att boka in en tid för VUL hos gyn dagen efter.

Dagen efter på morgonen kom jag till gyn och det var två yngre läkare som undersökte mig. De kollade ett tag och bad mig sedan vänta för att hämta en äldre mer erfaren läkare som också skulle titta. Han kom och tittade i någon minut och sa sedan; tyvärr... det syns inga hjärtljud.. jag sa är du säker? Han sa det är inte frågan om vi är säkra utan om du litar på oss. Blev förstås väldigt chockad och ledsen men kan fortfarande inte släppa det... de sa att fostret förmodligen dött för flera veckor sedan(kanske så tidigt dom vecka 7-8-9) och sedan tillbakabildats. Men TÄNK om fostret var i vecka 7 och de bara inte hittade hjärtljuden som kan hända ibland har jag hört?:( jag har ju knappt blött något och har inte det minsta ont??? Hur kan mitt barn vara dött????

Fick sedan tabletter som stötte ut fostret och det såg inte ut att vara större än v. 7-8 vilket enligt en barnmorska förklarades med att det tillbakabildats någon/några veckor...

Bara tankar som snurrar i mitt huvud, jag litar på läkaren men samtidigt blir jag orolig. Ni med erfarenhet berätta gärna något för mig som får mig ur dessa tankar :( för antar att det är mig problemet sitter inte i läkarens kunskaper...