Min 17-åriga dotter har ingen kompis

Hade tänkt att föreslå grooming på nätet. Lättare att suga till sig uppskattning om man har varit med om så mycket som kan vara sårande som du beskriver. Vilket tur att ni som föräldrar hänger ut henne och gör henne till ett lätt byte och bidrar med att dela ut precis sådan information som eftersöks.

Din i....t! På vilket sätt hänger de ut sin dotter? Inte så att de ska sätta ut en bild på henne eller?!

Jag hoppas Ts att du får fina meddelanden här från andra i samma sits! För det finns tyvärr många som har det såhär. Måste vara väldigt ledsamt att se sin dotter ensam. Håller tummarna att ni/hon finner kompisar <3

Kram

Jag är inte i hennes ålder men om hon behöver någon att prata med så finns jag. Jag har några "fågelungar" i hennes ålder och yngre som jag pratar med och ger olika råd, tips osv för att få lite självförtroende och våga sätta ner foten. Skicka dm ifall att hon kanske vill ha en chattvän :) jag är 26år, tjej och mamma. Har mycket bagage, kunskap och har hjälpt många

Lugna ner dig med grundlösa påhopp. Du verkar ignorera existensen av så kallade predatorer. Nä att sätta ut en bild behövs inte, hon är nog redan identifierad vid det här laget i så fall med tanke på att det är internet.

Fast en 17-åring lär bara finna det förnedrande att hennes morsa försöker fixa playdates till henne i den åldern. Sånt funkar inte då. Hon måste hitta vänner på egen hand.

Alltså jag förstår dig verkligen men du kan inte ordna playdates åt din 17-åriga dotter, det funkar liksom inte i den åldern.

Det är inte osannolikt att playdates är något udda företeelse om man är nästan  myndig. Har ni kollat upp om kommunen kan erbjuda följeslagare? Det kan annars vara ett alternativ.

Du har en ton som är på gränsen hela tiden i alla dina tre inlägg. Varför gör du så? 

TS, fråga din dotter hur hon skulle vilja göra med kompisfrågan. Om ni kan prata så bra som du skriver, så fråga. Ni kan göra upp lite planer tillsammans men du kan vara "motorn" så att det blir av (vet att det kan vara svårt för ungdomar att ta tag i det själva om de haft svårt med vänner innan). Eftersom hon verkar ha en hel del intressen kan hon tex gå med i en filmförening, försöka få vänner där. Eller någon kvällskurs i något av det hon gillar. 

Tro mig: jag skulle ALDRIG hänga ut min egen dotter, och ingen har identifierat någon av oss. Jag har ett gammalt konto här, där jag inte angett varken adress, telefonnummer eller eget namn.

Tack alla välvilliga kommentarer. Jag hoppas ändå få kontakt med föräldrar i liknande situation. Jag vet att det är många ungdomar som mår dåligt, jag bara hade hoppats att det gick att få kontakt med andra i samma situation. Vänligen, hör bara av er om ni känner igen er i det här. Men det verkar som att familjeliv är mer för yngre föräldrar, så det kanske är det som är problemet.

Det är din tolkning. Jag har helt enkelt andra erfarenheter. Det är inte på något sätt avsett att provocera eller kränka utan enbart reflektera att information går att använda på flera sätt.Tro dig? Nä jag tror inte på tomten. Det där är önsketänkande från din sida. Fullt möjligt att korslänka annan aktivitet med hjälp av skräddarsydda igenkännings algoritmer och sedan göra en sammanställning.

Hur som helst kolla med kommunen om de kan erbjuda följeslagare.

Lycka till.

Men va. Följeslagare och sådant är väl till för människor med typ funktionsvariationer, tidigare t.ex. missbruk, eller djupa svårigheter att ta hand om sig själv främst kanske i det sociala. INTE väl för nån som råkar vara utan vänner p.g.a. tidigare mobbing. Eller? Enda människorna jag känner som har det, har andra "problem"/"fel" i sitt liv än att de inte har några vänner.

Det är ju inte direkt en playdate heller... Se på det som att tjejens mamma hjälper henne att hitta kompisar på nätet. Inte mer än så. Fast visst, tror också mer på att hon, dottern, tar tag i det själv. Helst inte via nätet, för även om jag tycker tonen är lite skum hos vissa i tråden stämmer det att man ska vara lite försiktigt, såklart. :)

Till TS: har dottern nåt intresse? Har ni någon egen hund t.ex.? Pusha henne att gå på kurser och träningar med hunden. Börja rida kanske, även där får hon ju kontakt med både människor och djur. Eller någon sport, behöver inte vara fotboll liksom utan kan lika gärna vara nåt mindre "atletiskt".

Annars är mitt number one tips att engagera sig ideellt.

Brukar finnas många "tidigare vän-lösa" i föreningar som sökt sig till dessa just av den anledningen (om det sen är lokala Priderörelsen eller en 4H-gård är saksamma). Har stött på många trevliga människor via föreningar, och faktum är att många av dem har haft t.ex. mobbing eller trist uppväxt bakom sig som kanske förstört lite för deras sociala liv (dåligt självförtroende, ingen god kontakt med egen familj t.ex.) som gjort att de har svårt att skaffa vänner, men som inom föreningen vuxit jättemycket som personer.

Även om man inte blir bästisar, så får man ett socialt sammanhang och får känna att man behövs lite. Och kan genom det få dels självförtroende och dels kontakter (men även meriter man faktiskt kan använda i ett CV senare). Behöver inte vara en ungdomsförening! Eller nåt "avancerat" eller ens särskilt tidskrävande (man väljer ju själv hur mycket tid man lägger ner).

När jag själv flyttade från min hemstad, 26 år gammal, kände jag inte en kotte. Kastade mig in i nåt ideellt bara för att få nåt att göra. Träffade därifrån människor jag sen hade bowlingkvällar, tacosmiddag, pizzaluncher m.m. med. Vi hade jätteroligt. Är inte längre medlem men fick "gratis" ett gäng kontakter i stan, och träffade under tiden mina bästa vänner - lättare att träffa vänner om man inte utstrålar "ensam och desperat". ;) Upplever jag det i alla fall som.

Vilka idioter i den här tråden!

Dottern är 17 år i Stockholm. NEJ ingen kan identifiera henne.

Min mamma skaffade hela tiden kompisar till mig. Det funkade jättebra. Då var vi på neutral mark båda två och blev vänner utan något tryck från skola eller andra människor.

Mamman gör helt rätt.

Sen tycker jag att i Stockholm måste det finnas massor av gymnasieskolor.Här i Malmö har vi flera stycken.

Din dotter borde lätt kunna byta skola.

Det finns/fanns cybergymnasiet där man läser på distans. Då kan hon få bra betyg för eventuella framtida högre studier som även de finns på distans och hon slipper mobbare.

Sen finns hundungdom, kaninhoppning, musik, sporter, schack, handarbete ja alla möjliga föreningar hon kan prova på.

Sen är inte gymnasiet obligatoriskt men en stor bromskloss för högre studier.

Jag gillar de senaste 2 inläggen. Men hur gjorde din mamma för att skaffa kompisar?

Så fort hon hörde talas om någon i bekantskapskretsen som hade ett barn i ungefär min ålder frågade hon mig och bjöd sen hem mamma och dotter. Nästan bara döttrar, kanske gör att själv var flicka. Hon själv presenterade oss och tog upp nåt ämne vi kunde diskutera. Vi åt middag och efterrätt. Sen satt hon och tjattrade med mamman och jag och dottern pratade och lekte eller gick på stan m.m. när jag var äldre. Vi fick pengar till buss och bio. Sen efteråt frågade hon vad jag tyckte om henne. Om jag gillade henne bjöd hon in de fler gånger.

Hon kunde bjuda in en väns vän. En arbetskamrat. En gång flyttade vi.Då såg hon att vår nya granne en bit bort hade en dotter i min ålder.Så då gick hon dit och pratade med föräldrarna.sen släpade hon dit mig.Vi blev bästisar.

Jag gick i simskola.Om hon såg att jag blev kompis med någon bjöd hon hem barnet och förälder till oss.

Utan hennes kamp för vänner hade jag varit helt ensam och utan social förmåga.

Jag har väldigt svårt att tro att det skulle funka med 17 åringar dock. Jag hade definitivt inte gått med på det när jag har 17.

Tråkigt för dig.

Senaste gången min mamma "gav" mig en vän var jag 22. Vi hade jättekul ihop sen flyttade hon till Norge.