Känner mig så ensam

Vad är krisen? Att din mamma dog? Men i tråden pratar du om dina vänner.
Du kanske ska bestämma dig för vad du ska börja bearbeta.
Om dina vänner sviker för att de tycker det är jobbigt att lyssna på dina problem, så kanske du ska ta itu med dina problem först. 

När jag först läste tråden så var jag tvungen att gå in på Facebook och kolla upp en gammal vän jag hade som bara satt och ältade sina problem. Jag kunde ha problem, men det var alltid bara om henne. Bröt med henne. 

Ja det är en stor sorg att inte min Mamma finns kvar i livet.

Jag önskar bara att mina vänner fanns där för mig. Men om alla tänker som du, så är det kanske inte så konstigt att vänner struntar i en.

Det är jag som hör av mig och frågar hur de mår osv. Ingen frågar mig.

Jag sitter inte bara och ältar när jag väl pratar med de. Men ibland vill man såklart få ventilera sig, precis som du säkert också vill ibland. Trodde bara att det var på båda hållen.

Min erfarenhet är att vänner stöttar och hör av sig oavsett om man har en kris eller ej så frågan är om det är riktiga vänner du har? Hur har ert umgänge sett ut innan din mamma gick bort?

Det låter som du har kompisar, inte vänner. Det är inget fel på att vara kompisar som pratar ibland och umgås och kan ha roligt ihop men det är inte samma sak som nära vänner som ställer upp för varandra, men det är inte samma sak.

Jag har själv en massa kompisar men bara två vänner. Min man och min mans syster som jag umgåtts med ända sedan vi var i dagisåldern.

Så jag förstår att du känner dig ensam trots att du rent tekniskt kanske inte är helt ensam.

Stackars dig, vad hemskt...

Ja det trodde jag också. Jag har alltid ställt upp och stöttat oavsett.

Två av dessa vänner, har jag räknat som mina bästa. Vi har umgåtts sen vi var i dagis ålder.

Tack för ditt svar!

Ja, det kanske är så. Har ju ändå räknat två av dessa som mina bästa vänner.

Mamma var nog min enda bästa vän. :/

<3

Vänner ska kunna stötta i vått och torrt annars är de inga vänner.

Människor är så som du beskriver ,inte alla men många.

En del tar avstånd och vill inte lyssna på andras problem för det gangnar inte de själva.( självupptagna)

Sen finns det fåtal som verkligen finns där i vått och torrt dock inte många .

Det är nu du märker vilka som verkligen är dina vänner som finns där för dig.

Tack för ditt svar!

Tyvärr är det väl sant. Att det nu visar sig vilka som är riktiga vänner.

Om du inte har någon som vill lyssna på dig. Kan du inte prata med kurator på vårdcentralen? Det är viktigt att ha nån att prata med när man har det tufft.

Att det inte är riktiga vänner egentligen behöver inte betyda att det är dåliga människor eller en dålig relation du har med dem. Det är inget fel att du fortsätter umgås med dem, ha skoj ihop, prata lite skit, men det finns inget som säger att du behöver ställa upp så värst om någon av dem skulle få det svårt i framtiden. Inte som hämnd, utan för att du helt enkelt konstaterat att de är inte dina vänner, bara dina kompisar. 

Känner med dig...
Förstår att det känns tungt, och att du känner dig ensam. 

Kan det vara så att vännerna dragit sig undan för att det helt enkelt inte vet hur de ska hantera din sorg? Det är sorgligt ifall deras rädsla och kanske oförmåga att ta i något obekvämt  är större än omtanken om sin vän. Men de kanske sitter där med dåligt samvete och inte riktigt vet hur de ska tackla situationen heller? 
Har hört många som vittnar om att när något svårt händer, sjukdom och dödsfall,  så försvinner folk...

Bara en tanke...

Kanske kan ni hitta tillbaka till varandra?
Om ni bara kan ses och prata om det? På ett öppet och inte dömande sätt?

Kramar till dig!

Håller med

Du menar att man ska ha tidsfördriv, roligt och bara det ytliga?

Med vänner ska man kunna prata om allt även det som är jobbigt. Man väljer självklart själv vad man vill prata om och den andre ska finnas stötta och lyssna.(Detta gäller från båda håll)

Jo, om man inte är vänner då. Jag skiljer på vänner och kompisar där. Men jag vill säga att det inte är något fel att bara vara kompisar, och ha lite ytligt umgänge. Det verkar som att ts har kompisar inte vänner, och det är synd att det är så, men jag försöker få fram att man inte behöver bryta ändå eller att kompisarna är dåliga människor för det. "Bara" inte så nära som man kanske trodde.

Jag har vart med om svåra situationer jag med så jag vet vilka som är mina vänner och vilka som bara är kompisar. Jag har två vänner och två dussin kompisar. Jag var ganska bitter över detta men jag fann mig i att det här är människor som uppskattar mig och jag uppskattar tillbaks och det är ändå bra människor men inte alls så nära som jag trodde. Kompisar inte vänner.

Nu skulle jag ju givetvis inte använda det uttrycket inför dem, och det är inte uttalat men jag har funnit mig i att det är så det är.