Hur bemöta bonusdotter?
Hej!
Jag har bott med min bonusdotter sedan hon var nybliven 1 åring & idag är hon 5år. Hon minns överhuvudtaget inte att hennes föräldrar har bott ihop & pga att hennes mamma varit ganska frånvarande så har de bott hos oss mer eller mindre på heltid. För ca 1 år sedan var det som att det gick upp för bonusdottern att vi inte var en ?vanlig? familj & att hon förstog att andras föräldrar bor ihop och detta blev lite jobbigt för henne. Hon började längta och gråta efter mamma och vi försökte möta och stötta henne i det och tänkte att det var en period som kommer ge sig!
Hennes mamma har svikit många gånger & varit väldigt strulig gentemot barnen vilket såklart gjort de ledsna och vi har gjort vårt bästa att trösta barnen & alltid varit noga med att prata gott om mamman. Sedan i somras har barnen börjat varit mer hos sin mamma vilket blev en jätteomställning för bonusdottern då hon egentligen bara träffat sin mamma sporadisk sedan 1 års åldern. När hon kom från mamman så grät hon, när hon var hos oss så längtade hon efter mamma och när hon skulle åka dit så grät hon för att hon inte ville åka. Och vi tänkte att vi ger henne tid så kommer hon vänja sig tillslut. Nu är det som att det blivit en grej för henne att hon ska gå runt & grina efter mamma. Och när hon är hos mamma så går hon & grinar efter pappa. Det hela känns väldigt destruktivt för henne själv & jag känner att vi behöver hjälpa henne att bryta detta mönster. Att man faktist kan längta efter någon & sakna någon utan att för den skull gå och grina hela tiden. Vi alla börjar bli rätt förtvivlade då det är himla drygt att hon går runt & grinar hela tiden & grejen är att det inte känns som att hon är ledsen på riktigt. Det finns 2 barn till i den här familjen..
Pappan vet inte riktigt hur han ska hantera detta & jag försöker uppmuntra han till att hjälpa henne att begränsa ledsenheten. Jag försöker uppmuntra henne att göra roliga saker & prata om att man kan sakna & längta efter någon utan att vara ledsen. Det är heller ingen rimlighet i kan jag tycka att en 5 åring ska grina bort hela dagarna när hon ska få träffa sin mamma om 2 dagar. Sen ska hon grina bort flera dagar till hos sin mamma för att hon längtar efter sin pappa!!!
Idag sa jag faktist till henne att under en aktivitet vi gjorde att hon fick längta/sakna efter sin mamma men att hon fick göra sitt bästa för att vi ska ha roligt. Direkt blir hon glad och hon är äkta glad och har hur kul som hellst. Sen kommer vi hem & direkt börjar hon grina. Hon sa själv sedan oj vad roligt jag har haft. Hon söker efter mig för att få en reaktion när hon är ledsen & jag vill bara säga till henne att nu får du försöka sluta grina över mamma & försöka göra det bästa av situationen men jag är rädd att det hela ska feltolkas & jag önskade att hennes pappa kunde hjälpa henne bättre.
Hur hade ni gjort om en 5 åring grinade hela dagarna efter mamma och det faktist just då inte är befogat. De känns som att det är ett dåligt mönster hon hamnar i...
Och så jag inte får massa påhopp. Det är självklart helt okej att hon är ledsen och längtar efter sin mamma. Vi gör allt vi kan för att stötta, uppmuntra i relationen till mamman men detta känns bara som hon är destruktiv mot sig själv. Att hon söker uppmärksamhet på fel sätt. Att grina efter mamma/pappa blir en uppmärksamhets grej som inte är sund för henne själv!
Hur hade ni hanterat detta?
Hade mitt barn hamnat i detta läge hade jag pratat med det om olika sätt man kan hantera längtan/saknad/ledsamhet