skräckslagen av tanken på att flytta ihop med partner och dess barn. Vad göra?
Hej! Jag har ett problem som ger mig så mycket ångest, självförakt och skam och jag vet inte vem jag ska prata med för att ämnet känns så svårförklarat och lätt-missförstått. Jag är nog mest ute efter bekräftelse om att jag inte är galen, eller tips av de som själva kanske har varit där om hur jag ska lösa det här.
Jag står inför att flytta ihop med min pojkvän och hans son. Jag älskar båda två så mycket och ser verkligen fram emot att få dela min vardag med dem, varje dag. Och även om jag varken vill, eller har kravet (för behovet finns inte) att gå in i en styvförälder-roll, så är jag ändå så glad över att få chansen över att få vara en vuxen i hans liv och genom hans uppväxt, det här barnet är verkligen fantastiskt.
Men, ibland blir jag galen. På att vi jämt följer barnet, som har för vana att jämt vilja bestämma. Missförstå mig inte, tycker det är självklart att vi när vi umgås även låter honom vara med och bestämma, men ibland kan det kännas som att han är uppfostrad till att aldrig behöva ta hänsyn till någon annan. Alltid få sin vilja fram, och vad som händer om han inte skulle få det vet jag inte, för han får det alltid. Det känns som att han inte har tydliga gränser och att han får säga lite vad som helst. Barnet vill inte sova själv (snart tio).Vi var på semester för ett tag sedan och sonen hade för vana att slänga sina blöta badkläder på min säng varje dag. Jag blir livrädd för en framtid där jag inte kommer få ha mina saker för mig själv, eller min sänghalva (så töntigt), att jag ska få gå och städa efter honom eller få kriga för att få ha mina saker ifred. Eller få känna att det enda vi gör att ständigt anpassa oss efter barnets vilja. Jag vill inte känna att jag varannan vecka ska vara på tröskeln till explosion, det skulle vara fruktansvärt och det skulle ju inte heller fungera. För varken mig, min partner eller barnet.
Jag känner mig så töntig när jag skriver det här, det är så svårt att försöka få ner de där miljoner känslorna i ord utan att låta som en vuxen jättebebis som är svartsjuk på barnet till sin partner. Bara snälla, säg att jag inte är ensam, svartsjuk, sjuk. Jag vill verkligen bli kvitt de här känslorna som äter upp mig, vad ska jag göra?
