De flesta har allt för lite kunskaper om socialen/rätten till skyddad boende - Min historia

Skrämmande många har för liten kunskap om att det faktiskt finns rätt att få skyddad boende ifrån socialen.

Jag minns när jag som mest behövde hjälp för att komma bort ifrån familjen så fort som möjligt och vände mig till socialen. Processen gick långsamt och många andra saker kom i vägen som helt enkelt blev motgångar för mig.

För att få tips och kombination av att skriva av sig, fick jag många respons om att staten, samhället/socialen inte har någon boende för en. Man får söka själv. Denna brist på kunskap är förjäklig, för visst har man allt rätt till att få skyddad boende. Ett boende jag behövt sedan jag var arton.

Där till och med polisen skulle ha skickat iväg mig till skyddad boende. Men på grund av brist på kunskap, fick jag responsen av att polisen inte kan göra någonting sådant. Så efter förhör fick man gå hem igen. Samma sak med Tingsrätts förhandlingen mot sin egna familjemedlem. SOm arton åring, fick jag gå hem igen till familjehemmet.

Jag minns dock att jag besökte socialen via brottsoffermyndigheten. Där socialen för barn och ungdomar sa att de inte hade något boende. Men däremot kunde de hjälpa en med försörjningen. Men boende fick man leta själv.

Idag är jag 24 år. Jag är mer öppen social, har funnit vänner, hjälper någon annan som mår dåligt, arbetar med olika saker och andra övriga ärenden sysselsatte jag mig i min hemstad.

Men fortfarande bodde jag kvar i familjehemmet, där det var kaos och fullt med obehag av narkotika bruk och annat.

Jag deltog återigen i socialens proccess återigen.

Denna gång fick jag möjligheten att faktiskt få en skyddad boende. Men det skulle ta mig ett halv år innan jag fick sådant. På den tiden hann jag göra massa saker, hitta förälskelsen, hitta fler vänner och en speicifk bekant som behövde hjälp och stöd och massa annat som behövdes göras. Inklusiv studier.

Jag fick äntligen ett samtal. Att jag skall förflyttas till en annan ort. Jag fick självfallet tacka ja eller nej. Men vad väljer man. Fortsätta med elände och försvinna ur processen eller ta emot det. Jag tog självfallet emot hjälpen. Ett hjälp jag länge hade behövt.

Många respons på nätet och i övriga områden inklusiv av myndigheten själv. Menar att socialen aldrig kan ge en boende.

Jag är i ett skyddad boende. Om samhället hade bättre koll på vad de faktiskt kan erbjuda så hade jag kanske fått hjälp redan som arton åring.

Nu sitter jag här. Vankar runt i boendet och bara tänker på mina studier och massa annat som jag var tvungen att lämna. MEN, det är väldigt avslappnade att äntligen försvinna ifrån familjen som jag har brutit en total kontakt med.

För mig tycker jag det är absurt hur många som faktiskt har brist på kunskap. Om man skäller på en arton åring att denne har missförstått hur samhället fungerar och man inte alls kan få ett boende via socialen. Så kan självfallet inte den arton åringen ha modet kvar att fortsätta försöka försvinna ifrån familjen via myndigheten. Det är hemskt. Över hur lite stöd man kan ge till en ung person.

Polisen kan visst hjälpa en till ett skyddad boende. Har man polisanmält en familjmedlem eller någon som man helt enkelt bor med. Så kan polisen faktiskt kontakta någon, som tar en akut till ett skyddad boende. För man skall inte återvända till det hemmet där man precis har polisanmält en familjemedlem eller någon man bor med.

KUNSKAPEN MÅSTE BLI MER BREDARE.

Har ni frågor kan ni ställa de här eller via PM.

Jag är villig att ge stöd och hjälp!

Vill ni bara ha en samtals kompis, så är jag villig för det också!