Vad fan hände med mitt liv? Vad ska det bli av mig?

Jag känner igen mig en del i dig. Jag kan också uppleva skräcken för ansvar, krav och förväntningar på t.ex. en arbetsplats. Skräcken för att misslyckas och göra alla besvikna och tvingas stå där med skammen och skulden. Precis som du skulle jag helst av allt ha ett jobb där jag bara ansvarade för mig själv, var min egen chef och kunde jobba hemifrån. Jag skulle gärna bli t.ex. författare eller konstnär, om jag bara hade talang. Jag är dessutom introvert som person, vilket innebär att jag helst jobbar ensam. Jag tycker inte om att samarbeta och är ingen lagspelare, om man säger så. Det gör det ju inte lättare att få jobb, direkt (jag är dock inte arbetslös i nuläget). Att söka jobb och försöka sälja in sig själv är också något som skrämmer mig och känns väldigt främmande. Jag har dock upptäckt att jag inte har lika dåligt självförtroende inför alla typer av jobb. Tanken på kassajobb, t.ex, skrämmer slag på mig, medan jag känner mig trygg i det jobb jag har nu, trots att det är betydligt mer intellektuellt utmanande och kräver utbildning. Så för mig var lösningen att hitta ett jobb där jag faktiskt trodde på mig själv.

Med tanke på hur dåligt du mår, så kanske samtalsstöd kan vara värt att prova? Vad tror du om det?

Tack för ditt svar. Jag tror också att jag skulle ha potential att blomstra om jag väl hittade rätt arbetsplats, och blev en del av sammanhanget. Men det skrämmande är hur jag ska ta mig dit.

Jag vill gå på samtalsstöd, men är rädd att bli avfärdad som lat, mesig och bara allmänt oansvarig. Men det är väl värt ett försök. Jag är bara orolig inför även det, och skjuter upp, i vanlig ordning...

Finns det saker som du vet att du är bra på? Egna förmågor som du tror på? Då är det där du ska börja.

Jag förstår precis din rädsla för att söka samtalsstöd. Folk tenderar tyvärr att tro att vi ängsliga personer är lata. Om du verkligen framhåller din ångest och din rädsla, och hur det hindrar dig att söka jobb, så bör de inte avvisa dig.

Det låter jobbigt och känner igen mig delvis. Vad är det för utbildning du har gått?

Jag är socionom och arbetar inom socialtjänsten. Jag själv skulle säga att jag är introvert, har social fobi, generaliserat ångestsyndrom och är perfektionist. Jag älskar dock att utreda, att skriva och att få hjälpa människor, så jag kämpar på varje dag. Jag tror inte att mina kollegor eller mina klienter skulle se samma sak, det är inom mig allt detta sker. Jag ser till att ha lugna helger och vardagskvällar, och på något sätt får jag det att gå ihop även om det tar väldigt mycket energi att ha alla möten, att fatta beslut som kan påverka människor negativt o.s.v.

Jag kan dock inte riktigt komma på vad annat jag skulle trivas att jobba med. Jag tycker att det jag gör är kul, bara det att det gärna skulle få vara lite lugnare tempo så att man hann andas mellan varven :)

Men du behöver ju hjälp! Genast!

Tycker du ska ringa vårdc och be om att få träffa kurator eller psykolog, eller om du är inskriven på högskolan kanske det finns studenthälsan du kan vända dig till? För jag tror inte du lyckas bena ut det här själv. Det verkar ligga väldigt djupt hos dig, och du verkar inte ha speciellt höga tankar om dig själv, ditt värde, dina val eller dina kunskaper.

Du måste inse att din rädsla och offerbeteende sätter stopp för precis allt. Och så ska det inte behöva vara. Men du måste våga prata och säga som det är, annars är det lönlöst att någon ska kunna hjälpa dig.

Du måste våga be om hjälp, ingen proffessionell samtalskontakt kommer döma dig vad det än handlar om.

Tycker du ska ta tag i ditt liv, låt det inte bara rinna iväg i hopplöshet.

Det finns hjälp att få!

Tack för ditt svar. Jobbar du i en stor kommun? Hur många klienter har du? Hur ofta har du personliga möten?

Jag gillar själva skrivbords-delen av arbetet, men är orolig inför möten, som du också beskriver. Det är kanske lite pga ovana.

Shit, det där hade jag kunnat skrivit! Ordagrant! (Så jag har tyvärr inga tips men följer tråden)