Hur tänker ni kring vaginalförlossningl/snitt efter era änglabarn?

Hej,

Jag är mamma till en liten änglabebis, vars hjärta slutade slå  i magen på grund av proppar i moderkakan.
Egentligen gick vår första förlossning väldigt "smidigt", blev igångsatt och efter några timmar började värkarna. Sedan startade krystvärkarna väldigt snabbt, hann inte få epidral utan fick lustgas och morfin. Krystvärkarna gjorde fruktansvärt ont och efter ca. 5 min inne i förlossningsrummet var vår ängel ute. 

Det som skrämmer mig  inför nästa graviditet och förlossning är självklart att barnet inte ska överleva. Med just förlossningen känns det väldigt viktigt att välja "rätt" förlossningssätt. Jag har läst mycket om är att det kan hända mycket under tiden under en vaginal förlossning. Ex. syrebrist, att man får använda sugklocka osv.
Ett planerat snitt i min värld känns mer som att det är kontrollerat och lugnt, jag behöver inte ha panik över att det tar lång tid och att det ska hända något med barnet inne i magen. Det är väl kanske egentligen där mitt psyke brister, att min känsla är att barnet ska ut så fort som möjligt innan nått hinner hända något. 

Ni som fött syskon till era änglabarn, hur födde ni och varför valde ni det förlossningssättet?