När sorgen väl kommer..

Hej alla, för ett tag sen var jag med om en ''näradöden upplevelse'' om man kan säga så, jag satt och fiskade när det kom ett fordon från kommunen. Det jag inte visste var att detta fordonet hade en klippargrej på sidan, alltså dom klipper gräs, tar bort ogräs osv osv .., dum som jag var så tänkte jag inte mer på det, så jag fortsatte fiska och hör den här maskinen komma närmare och närmare, rätt var det är så är den precis bakom mig, jag kollar upp, ser den ÖVER mig, den håller på att åka ner till marken, exakt där jag sitter, jag tänker snabbt och kastar mig under bron till vänster om mig, breve mig hade jag några fiskegrejer, när den hade åkt förbi så var alla dom grejerna borta, alltså visste jag att maskinen rensade allting precis där jag satt. Detta kanske låter konstigt men hade jag suttit kvar där så hade man inte funnits mer.., just då så grät jag inte, blev bara helt chockad, kunde inte riktigt ta in vad som precis hade hänt, efter några sekunder så blev jag förbannad och började skrika på han, för att han inte såg mig, det var väl inte hans fel heller oså men det var bara så min kropp reagera. Jag åkte hem, där sitter pappa i soffan, grejen med mig är att jag HATAR att gråta inför folk, det är inget fel med det såklart, man ska kunna visa sina känslor för dom man älskar.., men jag ville bara inte, vill inte visa mig svag.. men så fort jag började prata om det så brast det.. gick inte o hålla inne det.., pappa trösta mig såklart och han är samma som mig, han vill inte gråta inför mig och mina andra två bröder kan man säga, jag sa att jag skulle gå och lägga mig lite för o försöka sova.., senare hör jag han komma upp och gå in till mamma, han pratar om det och säger att det var den värsta dagen i hans liv.. o då säger mamma att det inte var det, men det kunde varit det.. och försökte lugna honom liksom, för pappa skakade för han var så ledsen.. o då insåg jag verkligen hur tacksam man ska vara.. jag blev så sjukt ledsen när jag hörde pappa vara ledsen.., jag var mer ledsen av det än själva händelsen.. detta var 6 månader sen. Jag har inte kunnat gråta så mycket sen den dagen, menar att jag inte gråtit så mycket nån gång igen, men idag kom det.., 6 månader senare, det brast.., för just idag så insåg jag vad som egentligen hände, när pappa sa att det var hans värsta dag i hans liv.., då började jag tänka att varför sa han så? pappa har haft en dålig uppväxt och även haft cancer 2 gånger.., o då tänkte jag att tänk alla cellbehandlingar osv han gått igenom, och ändå säger han att det var den värsta dagen.., jag vet att detta kanske låter konstigt alltihop och vet inte vart jag annars ska skriva detta nånstans.. men vill bara få ut det.., för mig funkar det så att börjar jag gråta, så tänker jag på allt.., jag e 18 år och har förlorat både morfar,mormor,farmor,farfar, varav ALLA har haft cancer.., ingen dog av det.., men alla har haft det.., min fråga är väl bara det att hur kunde idag vara dagen som jag grät floder? 6 månader efter händelsen? de känns bara så konstigt, och jag grät inte ens över händelsen, jag grät för jag tänkte på vad min pappa sa den dagen.., att han prioriterar andras problem före hans egna om man säger så.., det beskriver mycket hos en människa enligt mig.. man blir verkligen tacksam.. om det finns nån som läst såhär långt så tack.., förlåt för stavfel m.m..