När började det bli jobbigt? Jag antar att det inte var det i början eftersom då hade ni väl inte fortsatt träffa partnern?
Finns det något er partner hade kunnat göra för att det inte skulle ha blivit så?
Det började bli jobbigt när barnen började bli tillräckligt stora för att ta reda efter sig själva, och när inga krav från föräldern ställdes att så skulle göras. Hade väl gått an om föräldern gjorde jobbet själv, men när inte ens det gjordes så började slitningarna.
Det började också bli jobbigt när det blev så uppenbart att man hade olika syn på föräldrarollen.
Men jobbigast av allt blev det när partnern ansåg sig vara färdig med allt vad barn hette och bestämde sig för att denne inte ville ha ett gemensamt barn, det som skulle bli mitt första.
Det gick käpprätt åt helvete efter det kan jag säga..
Det började bli jobbigt när barnen började bli tillräckligt stora för att ta reda efter sig själva, och när inga krav från föräldern ställdes att så skulle göras. Hade väl gått an om föräldern gjorde jobbet själv, men när inte ens det gjordes så började slitningarna.
Det började också bli jobbigt när det blev så uppenbart att man hade olika syn på föräldrarollen.
Men jobbigast av allt blev det när partnern ansåg sig vara färdig med allt vad barn hette och bestämde sig för att denne inte ville ha ett gemensamt barn, det som skulle bli mitt första.
Det gick käpprätt åt helvete efter det kan jag säga..
Det började bli jobbigt när barnets mamma började förstå att vi var seriösa, (efter ett år ungefär)
Innan dess avfärdade hon mig som ett rebound men sen blev hon svartsjuk, mer kontrollerande än innan och ?tävlar? om småsaker.
Jag tycker att det är jobbigt eftersom jag och mitt liv alltid kommer att vara kontrollerad av den människan. Är rädd för att eventuellt gemensamma barn och jag alltid måste stå tillbaka med tex högtider och sånt.
Ja, sätta mer gränser, minska kontakten när hon beter sig illa och jobba mer aktivt på att minska hennes kontroll över honom. Tydligt nerskrivet umgängesschema vid högtider.
Vilken ålder var det och hur gamla var de när ni träffades? Oj jag förstår verkligen att inget gemensamt är en dealbreaker! Sade partnern i början att den ville ha gemensamma barn också?
Det började bli jobbigt när barnets mamma började förstå att vi var seriösa, (efter ett år ungefär)
Innan dess avfärdade hon mig som ett rebound men sen blev hon svartsjuk, mer kontrollerande än innan och ?tävlar? om småsaker.
Jag tycker att det är jobbigt eftersom jag och mitt liv alltid kommer att vara kontrollerad av den människan. Är rädd för att eventuellt gemensamma barn och jag alltid måste stå tillbaka med tex högtider och sånt.
Ja, sätta mer gränser, minska kontakten när hon beter sig illa och jobba mer aktivt på att minska hennes kontroll över honom. Tydligt nerskrivet umgängesschema vid högtider.
Den yngsta var under två år när vi träffades. Plocka undan efter sig? Vid typ 10-12 gick min gräns. Tycker att man ska börja hjälpa till mycket tidigare än så egentligen.
Japp, vi försökte till och med aktivt att bli gravida. Fram tills bomben kom då..
Jag har bonusbarn men nej, det är inget jobbigt här, mina bonusar är härliga. Jag är väl inte en person som du hade tänkt skulle svara i tråden kanske 
.
Dock tror jag att min man kanske tycker att det är lite jobbigt med mina barn men han är mycket snäll som inte säger så mycket om det. Har tonåringar som av olika skäl haft det mycket tungt med skola och sig själva.
Vi har en mkt bra och mysig relation med varann och med alla barn.
När barnets mamma börja anse att jag skulle vara hennes privata barnvakt. Ungefär samtidigt börja jag inse att sambon och jag aldrig skulle få samma syn på barnuppfostran. Så jag sa helt enkelt upp mig som bonusmamma och blev pappas sambo.
När började det bli jobbigt? Jag antar att det inte var det i början eftersom då hade ni väl inte fortsatt träffa partnern?
Finns det något er partner hade kunnat göra för att det inte skulle ha blivit så?
När började det bli jobbigt? Jag antar att det inte var det i början eftersom då hade ni väl inte fortsatt träffa partnern?
Finns det något er partner hade kunnat göra för att det inte skulle ha blivit så?
Efter ungefär 10 år när vi (jag och pappan) började kräva att få vara delaktiga i beslut gällande när umgänge skulle ske på sommaren, när vi vägrade minska helgerna för att mamman bokade in kalas, ville hämta tidigare för att handla kläder med dottern osv. När dottern började prata om att vara hos oss oftare än innan (vh).
Det pappan kunde gjort var möjligtvis att inte "samarbetat" lika mkt från början (med samarbete menar jag låta mamman bestämma). Men jag är lika delaktig i det som han - det "flöt på" bättre om vi lät henne styra. Och det var inte till så stora problem förrän vi fick gemensamma barn. Då behöver man kunna planera vardagen.
Jag tycker inte bonusbarnet i sig har varit jobbigt, utan konflikterna runt omkring.