Vill skaffa hund, negativa vänner - hjälp?

Hejsan! Jag har länge gått i "skaffa hund"-tankar, pluggar andra året på journalistutbildningen på universitet och tänkte att det kan vara bättre att köpa valp nu när jag pluggar, då jag har större möjlighet att vara hemma med valpen i början och ensamträna i den takt som hunden klarar av. Eftersom vi har mycket eget arbete och föreläsningarna är frivilliga, och tentorna brukar jag klara utan problem genom att läsa kurslitteraturen. Min familj är stöttande och positiva, de säger att de mer än gärna ställer upp som hundvakt eller i värsta fall har hunden boende hos dem ifall jag efter examen får jobb nånstans där hunden inte kan följa med, alltså TILLFÄLLIGT såklart tills jag i så fall hittat boende där hunden kan vara med.

MEN alla mina vänner verkar tycka att detta är den sämsta, dummaste idén de hört. De snackar om att jag kommer bli alldeles för låst, inte kunna resa, göra några roliga saker osv osv... Jag hade tänkt att eftersom min familj är helt med på noterna, till och med pushar mig till det, att de ska ha hunden om jag vill resa, får jobb i Stockholm med boende där hunden inte kan vara med och allt annat sånt tillfälligt så att jag ska kunna till viss del i alla fall göra sånt jag vill, även som hundägare..

Min fråga är då, är jag för naiv? Har mina vänner rätt att det är en dum idé? Blir orolig över att skaffa en valp när jag inte känner att jag har några stöttande vänner omkring mig, visst att jag är tacksam att min familj är så stöttande men de bor en bit härifrån så skulle ändå gärna ha vänner här i stan som stöttade.. Samtidigt blir har rädd att om så många är negativa kanske det inte är en bra idé?

(Jag har haft djur hela mitt liv så vet vad det innebär att ta hand om en hund, vet alltså 100 procent att jag VILL ha hund, enda tvekan jag har är om det är nu eller om några år)

Hejsan! Jag har länge gått i "skaffa hund"-tankar, pluggar andra året på journalistutbildningen på universitet och tänkte att det kan vara bättre att köpa valp nu när jag pluggar, då jag har större möjlighet att vara hemma med valpen i början och ensamträna i den takt som hunden klarar av. Eftersom vi har mycket eget arbete och föreläsningarna är frivilliga, och tentorna brukar jag klara utan problem genom att läsa kurslitteraturen. Min familj är stöttande och positiva, de säger att de mer än gärna ställer upp som hundvakt eller i värsta fall har hunden boende hos dem ifall jag efter examen får jobb nånstans där hunden inte kan följa med, alltså TILLFÄLLIGT såklart tills jag i så fall hittat boende där hunden kan vara med.

MEN alla mina vänner verkar tycka att detta är den sämsta, dummaste idén de hört. De snackar om att jag kommer bli alldeles för låst, inte kunna resa, göra några roliga saker osv osv... Jag hade tänkt att eftersom min familj är helt med på noterna, till och med pushar mig till det, att de ska ha hunden om jag vill resa, får jobb i Stockholm med boende där hunden inte kan vara med och allt annat sånt tillfälligt så att jag ska kunna till viss del i alla fall göra sånt jag vill, även som hundägare..

Min fråga är då, är jag för naiv? Har mina vänner rätt att det är en dum idé? Blir orolig över att skaffa en valp när jag inte känner att jag har några stöttande vänner omkring mig, visst att jag är tacksam att min familj är så stöttande men de bor en bit härifrån så skulle ändå gärna ha vänner här i stan som stöttade.. Samtidigt blir har rädd att om så många är negativa kanske det inte är en bra idé?

(Jag har haft djur hela mitt liv så vet vad det innebär att ta hand om en hund, vet alltså 100 procent att jag VILL ha hund, enda tvekan jag har är om det är nu eller om några år)

Varför ska du bry dig om vad dina vänner tycker? De skulle väl inte bry sig om vad du tycker om de tänker skaffa barn/köpa hus/gifta sig/annat stort beslut? Du har ju uppenbarligen tänkt igenom beslutet och vet vad det innebär. Som hundägare kan jag säga att inget kan vara bättre - gör det! Det är jobbig 5% av tiden och underbart 95% resten. Dessutom kommer det aldrig finnas en perfekt tid att skaffa vare sig hund eller barn. Man bara gör det och så löser det sig för att det måste lösa sig.

Fast dina vänner har ju samtidigt rätt. Du verkar rätt beroende av din familjs hjälp men det finns ju även hunddagis numera. Tänk ut alla lösningar innan: vad gör du när du ligger med 40 graders feber och det är snöstorm men hunden måste kissa t ex? Hur gör du om familjen inte kan ställa upp? Särskilt som de inte bor så nära.

Jag skaffade min hund första året på min utbildning. Jag kände ingen i staden, hade inga vänner, stöttande or otherwise, min familj fanns dock i staden intill (och senare samma stad) så i värsta fall kunde de stötta mig. Klart man inte ska skaffa hund och sen räkna med att "mamma och pappa är hundvakt när man vill dra och festa", men att ställa upp inom familjen är klart man ska kunna lita på! Eller för mig är det självklart! Du och dina föräldrar verkar ha samma typ av tanke som mina hade: att i nödfall och sådär så löser det sig, då hjälper de till.

Jag tycker inte att du är naiv - att skaffa hund när jag fortfarande pluggade och hade gott om tid att vara hemma är det bästa jag gjort. Jag hade som du väldigt mycket hemifrån, perfekt att vara hemma med valpen! NU däremot, många år ner i arbetslivet och min hund börjar bli gammal, hittar jag inte en endaste jävla lucka i livet för att skaffa hund nummer två. Vet inte hur det ska hinnas med! Hur gör vuxna människor med jobb egentligen!? Man får ju inte vara föräldraledig med husdjur direkt.

Klart man kan resa ändå! Det har jag gjort, ända sen han var unghund (valptiden var jag hemma, men frivilligt). Kräver lite mer planering, men inte mer än vad som ändå krävs den dag du har t.ex. jobb (ordna semester) - min familj har alltid ställt upp men annars är jag fullt beredd att lämna på nåt bra hundpensionat, då kan man resa bort helt utan dåligt samvete. Vet hundar som gått på dagis om dagarna som verkligen trivs där, så även hunddagis är ett alternativ den dag man har jobb. !Inte kunna göra roliga saker!?! Vilka roliga saker då?! De flesta vuxna med antingen barn, djur och/eller förhållande kan ju ÄNDÅ inte vara så spontana att man bara släpper allt, liiite framförhållning vill faktiskt vuxna människor ha i regel... men det räcker ju med nån timmas förvarning så ordnar man det mesta. Jag har inte känt mig begränsad av min hund, i alla fall. Och för övrigt är ju massor av det roliga jag gör, sånt jag gör TILLSAMMANS med honom (vi tränar, är ute i skogen, jag har haft med honom på tåg och buss till nya städer de gånger det behövts, han har sovit på hotell med mig).

Låst, visst kan man se det så, om man vill. Men det är ju i så fall människor som skaffar BARN också. Mer låst till och med (en hund kan man i de flesta fall "dumpa" på nån hundmänniska man känner, eller på hundpensionat och de har det lika bra där), och de är små i många fler år än hundar. Men det ifrågasätter inte folk på samma sätt av nån anledning. En hund kan man till och med - om livet verkligen skiter sig - omplacera. Det är självklart inte det man ska utgå ifrån men det går för det mesta hur bra som helst! Ett barn sitter du liksom där med, det är inte riktigt samma sak att typ adoptera bort ett barn bara för att...

Så låst, kanske mer låst än en ickehundägare. Men du FÅR ju massor som inte de utan hund har också! 

De har till exempel inte en pälsig kompis som aldrig sviker eller snackar skit, som sover i fotändan, blir glad när du kommer hem, ligger i samma rum när du pluggar och ger dig naturliga pauser för lek eller frisk luft, glatt hänger med på alla dina promenader eller joggingrundor, följer med ut i skogen och plockar bär, blir din kompis, och blir din familjemedlem. Folk som promenerar ute är ofta rätt anonyma och osynliga, men med hund 'finns' man på ett annat sätt, man kan till och med glädja andra med sin hund. Jag går kurser och tränar på min lokala hundklubb då och då och där har jag träffat alla (!) mina närmsta vänner, faktiskt. Alltså sådana jag umgås med även utan hund. Det är MYCKET lättare att lära känna sunda människor, när man har ett gemensamt intresse.

Jag rekommenderar verkligen inte ALLA att skaffa hund. Man SKA tänka igenom det en, två, tre gånger och sen igen. Men för de som vet vad som krävs och låter som du skulle jag inte avråda från det. Speciellt inte för att några vänner inte vill stötta ens beslut. (Tänk om du sagt likadant till nån av dem som kanske blivit gravid... Jag vet att barn och hund inte är samma sak, givetvis är det inte det, men på vissa punkter så jo, då tycker jag att man kan jämföra. Faktiskt.)

PS: Varför är "40 grader feber och hunden måste ut och kissa" alltid nåt människor drar upp som om det vore världens trumfkort.  Om man ligger hemma ensam med magsjuka eller feber eller något så måste man ju typ vara döende innan man inte ens tar sig ut fem meter. En dag då man är sjuk räcker det faktiskt att man hasar sig ut till närmsta gräsfläck och låter hunden göra sitt. Hur många dagar under sitt liv är de flesta så sjuka att de inte orkar det?! Ska man inte skaffa barn då heller, för om du är sjuk, hur ska du då orka?! Det är ett så dumt argument.

Vad för typ av hund är du sugen på att skaffa?

Du skriver att din familj bor en bit bort....är det så nära att dom utan problem kan åka över till dig och passa valpen första månaderna så du kan åka och handla, vara i skolan några timmar mm ? Valptiden är jobbig eftersom man blir helt låst och då är det A och O att ha nån som kommer och löser av en. När valpen blivit äldre och boat in sig och blivit trygg med dig och hemmet kan man ju börja så smått att lämna bort hunden. Är det långt mellan er hade jag personligen haft en backup med hundvakt närmare för att slippa resor och kunna vara mer spontan.

Är du och familjen intresserade av samma ras och aktivering? Så inte du vill ha en hund som kräver mycket och din familj mest vill ut och promenera.

Helt ärligt, att skaffa en hund är ett stort ansvar. Beroende på ras och tur så kommer du ha en livskamrat i 10-20 år framöver. Du kommer inte kunna resa och göra en massa spontana saker, blir du sjuk måste hunden ändå komma ut och gå på toa osv.

Men det låter som du har tänkt efter och har en plan. Din familj är med på noterna och ställer upp vid planerade resor och tillfälligt behov av stöd. Om jag läser mellan raderna verkar du redan tagit i beaktande att det första året kommer behöva mest från dig i form av rumsrenhet, ensamhetsträning, vardagslyd, socialisering osv.

Det finns som andra nämnts bra hunddagis, även pensionat och faktiskt privatpersoner som du kan få kontakt med som kan hjälpa upp vid mer akuta situationer.

Jag tycker att du har vissa förutsättningarna för att skaffa hund. Nu ska du börja fundera på vilken hund som passar dig och ditt liv, vad du vill göra med den osv.
Fundera lite över vad du har för budget och buffert för oförutsedda utgifter, trots försäkring så är det bra med en viss ekonomisk beredskap, minst några tusen för självrisk och akut taxi, specialfoder osv.
Du kan också kolla efter hundkurser redan nu, jag vet att det på sina håll finns "innan du skaffar hund"-kurser t. ex.
Och håll ögonen öppna i grannskapet! prata med andra som rastar sina hundar i området, prata med grannar, du kan mycket väl hitta den där guldklimpen som kan tänka sig att agera dagmatte eller hundvakt någon gång ibland.

Du får gärna berätta vilken ras det gäller.

Alla i tråden känner inte till konstiga smeknamn