Vad gör jag för fel?

Antagligen är du för "vek" och osäker? Du gråter fram för henne när hon beter sig? Då känner hon att du inte "har kontroll" över situationen, och då blir hon kanske otrygg och frustrerat? Pappa är kanske mera bestämma i sin roll, och det är han som "bestämmer"? Han kanske bara gör saker utan så mycket snack om saken? Och dessutom är det inte ovanligt att sådana små tjejer, blir överförtjusta i sin pappa, och rent av känner att mamma är en "rival". Det är en liten period de skall igenom bara. Helt naturligt.

Jag känner med dig för jag är i princip i samma situation. Jag har en dotter på 1 år och 4 månader och det är pappa som helt klart är favoriten. Och det är klart att jag tänker hela tiden på att jag har gjort något fel tidigare, att jag är värdelös och att detta aldrig kommer att gå att reparera. Fruktansvärt att känna så.

Jag har läst mycket på nätet och på FL, och även om det är skitjobbigt och jag gråter också mycket (försöker dock göra det i min ensamhet så att dottern inte ser det eller när hon sover och bägaren rinner över för mig), så börjar jag acceptera att detta är en våg som man måste rida ut. Acceptera att det är en fas. Och som väldigt många experter faktiskt skriver - att barnet beter sig såhär mot den föräldern vars kärlek och trygghet redan är så säker så den behöver inte "kämpas" för. 

Varje dag när jag är på väg hem från jobbet känns det jobbigt i magen att nu kommer jag att bli avvisad igen, eller nu kommer jag inte kunna trösta/lägga/bära. Men det får man ta och försöka hålla sig samman och inte "bry"sig så mycket i det för att inte spä på den känslan hos barnet. 

Men ärligt så visst, det är skittungt att bli avvisad, men det man kan leva på är att det går över så småningom :)  

Dagen börjar med en hel natts sömn och att sonen går upp på bra humör till pappa och myser/leker. Sedan säger sonen "pappa äta mig" d v s att pappa ska hjälpa honom med frukosten. Vi går alla dit och jag plockar fram yoghurten som vi båda äter. Sonen reagerar på att han inte får först när han ser att jag är på väg att hälla upp på min tallrik. Jag ger honom och får ett utbrott av sonen istället, då såklart pappa skulle hjälpt honom. Sonen säger "ledsen". Pappa försöker övertyga honom om att han är där och att han inte ska vara ledsen när mamma hjälper honom. De börjar prata om havrepuffarna som så småningom avleder honom. Så ni är inte ensamma och det har pågått i många månader. Det är visserligen pappa som är mest generös med att se kul program på paddan ...

Det som hjälper hos oss, är när jag får ta hand om sonen helt själv, då fungerar det. Likaså har jag varit mer okej efter pappan varit bortrest en helg.

Sedan är det väl att ge två alternativ när det gäller att välja kläder, så barnet känner sig mer delaktigt. Det går ju inte ge upp för barnet utan man får hålla i. Har man bråttom iväg får man klä på barnet ändå om man inte hinner busa om var är fötterna eller kan du ... Man får helt enkelt välja striderna. I en period kanske den andre får göra mer när båda är hemma och istället få ensamtid med barnet andra gånger.

Det komiska i vår situation är att sonen säger "ledsen" och saknar den av oss som inte är hemma. När jag väl kommer hem visas inte en min, för då är ordningen återställd ...

Så jag känner så väl igen er frustration. Jag är trebarnsmamma med yngste på 2,5 år. Vi har haft en lång period med att pappa ska göra allting. Jag har varit föräldraledig första året och har varit ledig 2 dagar under andra året och en dag nu, så visst har vi tid ihop. På kvällar och helger har pappa mer tid då han är ledig efter jobbet och bara lagar mat medan jag har lektioner att förbereda och med jämna mellanrum får panik över att det bara är jag som får lägga tid på att städa. Till det har jag brist på energi och orkar hälften mot innan, sedan sköldkörteln inte fixade läget efter halva opererades bort p g a cancer. Levaxinet har inte återgett energin ... Så så mycket vaken tid att bara slappa med barnen som pappa har känns inte som att det finns.