Missfall vecka 20

Vill bara beklaga er stora förlust. Har förlorat många graviditeter men aldrig så sent som v 20. Vill bara visa min medkänsla- för jag tror mig kunna ana er smärta. Ta hand om varandra och ge varandra utrymme att få uppleva alla känslor- även de fula och onda- det blir aningen lättare att gå vidare då. 

Först vill jag säga att jag är så ledsen att ert barn inte fick leva längre! Jag önskar att ingen hade behövt gå igenom nåt sånt.

Jag förlorade ett barn i v 22, han dog i magen. Läkarna kallade det plötslig spädbarnsdöd i magen, de hittade inga synliga fel (han blev dock inte obducerad), och allt hade varit normalt innan (förutom att jag tyckte att han rörde sig mindre den sista veckan).

Jag blödde ca 2,5 vecka, sedan kom mensen (?) ytterligare 2 veckor senare. Han föddes i början av januari och i mars fick jag utslag på en ägglossningssticka.

Vi fick som sagt aldrig något svar på varför han dog, och jag hade hemska skuldkänslor länge efteråt. Vi började försöka två månader efter, men det tog ytterligare 7 månader innan jag blev gravid igen. Jag var livrädd, men kom fram till att längtan efter ett barn var större än rädslan.

Fråga gärna om du vill veta något mer! Kom ihåg att låta alla känslor få komma och gå, och att du bestämmer över dem! Låt ingen annan tala om för dig hur du ska känna eller vad du ska göra! Många kramar!

Åh! Beklagar er enormt stora förlust! Det är så jobbigt och hemskt!

Hur upptäckte ni att ert barn inte levde?

Jag förlorade mitt barn i v.17, men det upptäcktes inte förrän i v 20. Själv hade jag på känn att inget stod rätt till, hela min kropp skrek att något var fel men ingen inom vården ville lyssna på mig. Jag blödde inget och hade heller inga smärtor. Gynakuten ville inte ta in mig pga de vaga förklaringarna, det fanns inga tider på privata gynekologmottagningar och min bm tyckte att jag ändå gjort kub där allt såg bra ut då jag skulle inte oroa mig. Ringde tillbaka två dagar senare (gick i en dvala en dag och fick för mig att allt nog var inbillning) och grät för att få en tid att lyssna på hjärtat för att lugna mig. Fick en tidig tid dagen efter. Bm hittade inga hjärtljud och skickade mig vidare till gynakiten där det bekräftades att han var död :(

Var ju på kub i v 12 och allt var bra där. Men någonstans på vägen gick nåt fel :( och vi förlorade vår pojke, obduktionen visade även att han var frisk. De visste inte vad som fick honom att ge upp. Det blir så ibland, var det svaret vi fick. Tyckte det känns svårt att smälta den informationen.. jag kan inte låta bli att undra om det var jag som gjort nåt galet? Hade det varit att han var sjuk eller nåt hade det (tror jag) varit lättare att förstå.

Jag blödde i ca 3-4 veckor. Jag var helt förstörd efter, även om detta barn inte var planerat så var han ändå älskad från pluset på stickan och trots att det skulle bli tätt mellan honom och syskonet så skulle vi fixa det! Men ödet ville annorlunda :( vi vågade inte skaffa en till efter, jag ville, men rädslan tog över. 1,5 år efter vart jag gravid. Det tog sin tid efter dels pga min rädsla och oro men också för att vi inte aktivt försökte skaffa en till. Vi hade inte sex direkt på äl dagen, men ändå hoppades jag på ett plus varje månad. Nu är jag i v 30 och oron och rädslan försvann inte förrän jag kände rörelser, visst finns oron ändå kvar, men hur ont det än kan kännas när han möblerar om i min mage eller sparkar så att det ilar i urinblåsan så känner jag mig ändå glad, han lever (och visar det med råge också :D)

Kom ihåg att sörja så länge du/ni behöver! Ingen kan sätta en gräns på din/er sorg. Även om barnet hann dö i magen så var det ändå ett barn som var efterlängtat.

Många många kramar till er! <3

Tack så mycket, det värmer. Det är fruktansvärt jobbigt och tankarna som far runt nu är jobbigast. Ingen hungdr, sover så mycket jag kan m.m. men måste ändå försöka rycka upp mig för sonens skull.

Usch ja det är inte kul alls. :( och verkligen ingen ska behöva få igenom sånt här!

Jag blöder fortfarande så det känns lite surt. Nu väntar jag på kallelse för att se om det är något fel på mig eller barnet innan vi försöker igen för att utesluta så mycket vi kan för att inte detta ska hända igen (vilket man såklart inte vet även om allt såg bra ut) . ja det är så att längtan är större än rädslan tillslut. Hoppas min kropp ställer om sig snabbt och vi kan börja försöka så fort vi är redo:)

Ja det är ju inte kul detta och verkligen ingen ska behöva få uppleva detta:(

Tråkigt att dom inte tar oss på allvar när man ringer och säger att man inte tycker något stämmer:(

Dock tycker jag mina läkare tagit mig på allvar så det är bra.

Jag var på kub v 13 allt såg prima ut. Sen vecka 14 började jag blöda och blev kollad och allt såg bra ut. V 17 så hade jag börjat få onda sammandragningar och ringde igen men då tyckte som jag skulle vänta då jag skulle på rul på måndagen v 19. (blöder fortfarande och känner att något är på tok) väl där på rul så förklarar jag lite min oro m.m men barnet lever och jag blir ju såklart superglad för det, längden stämmer och allt. Men jag har börjat läcka fostervatten så hade inte så mycket kvar;( får träffa en läkare och kollar m.m och gick därifrån att mina chanser var små att detta skulle gå vägen. Detta var en måndag och fick en tid nästa måndag för att kolla hjärta å allt det då det var svårt att se pga vattnet var snålt. Sen redan på fredag morgon får jag världens sammandragningar/värkar så vi åker in till akuten å ska kolla. Skulle förflytta mig från sängen till gynstolen, har så ont att jag håller på att svimma och hinner inte mer än av med ena byxbenet då barnet kommer ;(

Så jag vet inte om jag fick en för tidigt förlossning. Och barnet levde eller om den dött i veckan. Han ju aldrig komma det på akuten innan han ville ut. Så nu är det obduktion att invänta svar från och mig själv då. Efter det känns det som jav/Vi kan börja fundera på ett syskon till sonen.

Upplevelsen kommer ta lång tid att bearbeta så går till kk's kurator och pratar nu så det känns bra. Jag kommer aldrig acceptera att vi förkorade sonen men jag kan leva med att naturens gång ville något annat denna gången (dock inte om det är fel på mig för då kommer världen gå undr) och kommer inte våga skaffa barn igen.

Sorgen kommer alltid finnas där men att få gå till graven och skänka kärlek får jag leva med ist? kram.

Om det trycket felstavat så har jag en spräckt skärm så ser texten ganska dåligt;)

Hej.

Jag gick exakt på dagen in i vecka 21 då det plötsligt högg till i övre delen av magen, det gjorde riktigt ont men knep igen eftersom jag och sambon stod och väntade på ett bord på en restaurang.

Va orkeslös hela kvällen, skulle jobba kväll, kom till jobbet och ringde akut läkaren och kom direkt upp till akuten. De hittade inget fel på henne el mig blev hem skickade. Morgonen hade jag börjat blöda igenom lakanen.. direkt till akuten men inga fel och hemskickad igen..

Jag sjukskrev mig för någonting va fel kände jag, vilade dag in och ut. Fick en tid hos mödravården för längre sjukskrivning trodde jag, läkaren skulle känna på min rygg för jag hade haft extrem ryggont och i nedre delen sen någon vecka tillbaka. Läkaren såg att fostervattnet rann ut, skickad i ambulans till akuten igen, inget va oförändrat men vattnet läckte... blev inskriven och liggandes på BB.

Alla viste att jag skulle föda utan jag, va helt chockad och i en stor förnekelse. Vår fina dotter Saga föddes i vecka 21+6 för 3 månader sedan.

Jag klandrade sjukvården, mig själv, och min egen kropp för att inte kunnat ta hand om mitt barn.. fick veta att det va va en bakterie i moderkakan som lyckades ta hål på fosterhinnan och spred sig i fostervattnet... en enorm sak ad efter Saga!! Gråter mer el mindre varje dag en skvätt men det blir bättre stundvis... har tre minnes platser i hemmet, och en fin gravsten bredvid min farmor och farfar att gå till. Hon fick en otroligt fin begravning och vi la ber henne själva och bäddade om henne. Glömmer aldrig första gång jag höll henne efter jag fött ut henne, världens finaste och hon såg harmonisk ut vilket för mig är skönt för hon led inte , hon somnade in under förlossningen sa läkaren.

Önskar av hela mitt hjärta att få ett syskon till Saga men vill inte bli en galen sambo som hoppar på honom vid ägglossning.

Nu blir det en omstart för oss, köpte idag en ny bostad sen falkar allt på plats hoppas vi... -gör om och gör rätt... är mitt nya motto??

Hej!

Skönt att läsa om andra som är i samma situation. Emellanåt känns det som att jag är på väg att bli knäpp, då lättar det lite med dessa trådar.

Kub test i v 13 då såg allt bra ut, jag fick många fina bilder och barnmorskan så att det var en aktiv liten bebis

Jag fick en blödning i v 15, det bara forsade ut blod men hade ingen smärta. Dom sa att blödningem var mellan livmodertapp och graviditet, fick blodstoppande medicin i några dagar och kontroll efter 1 vecka. På kontrollen så dom att det fanns kvar ett hematom, jag skulle blöda ett tag. Om blödningen blev färsk skulle jag kontakta dom igen.

Jag blödde hela tiden, det var så svårt att avgöra vad som var mycket eller lite och vad som räknades som färskt blod. Jag jobbar ändå i sjukvården, men detta var ändå svårt för mig att avgöra. 3 veckor efter första blödningen kom det mycket koagulerat blod när jag var på väg till jobb, jag kände att något var fel men dum som jag var ville jag inte gå ifrån jobb innan jag gjort vad jag behövde göra där. Det började göra ont en timme efter det koagulerar blodet, denna smärta ökade successivt. Sen börjar det gå fort, jag känner att mer blod är på väg ut. Hinner till toaletten, förstår av mängden att detta är illa.

Ambulans till sjukhuset i grannstaden. Där ser man att livmodertappen har minskat, varje gång jag får en sammandragning så minskar den ännu mer. Jag får besked att prognosen är dålig. Dom ger mig antibiotika i blodet ifall det är en infektion som orsakar detta, när jag varit där i ungefär två timmar har smärtorna ökat enormt mycket. Det gör så ont så att jag gör ljud och vrider kroppen. I samband med en sammandragning går vattnet. Det gör så ont i mitt hjärta när jag inser att detta är på väg att gå så fel... Jag får krysta ut min lilla (17+2), det är definitivt det värsta jag gjort.

Dom vet inte än om detta hände pga blödningen eller en infektion. Dom kunde bara säga att bebisen såg frisk ut, det luktade inte som att det var någon infektion. Kanske får jag aldrig veta, men jag väntar ändå på svaret efter moderkakan som dom tittat på.

Jag har startat en annan tråd för jag undrar om detta kan ha samband med att jag opererade bort vänster äggledare i slutet av maj förra året. Men det kan ju lika gärna bara vara så att jag har otur.

Sorgen är svår, tårarna kan komma utan förvarning. Känner ofta att jag vill bli gravid fort igen, samtidigt som jag förstår att det bara är ett sätt att lindra sorgen, jag har inga barn. Hur tänker tänker ni, blir ni också lite besatta av fel tankar? Jag tar äl test varje dag för att jag vill veta när min kropp kommer igång igen. Har oturen att ha en oregelbunden cykel också, mens ca 6ggr per år. Det är också en jobbig tanke, att kroppen sällan är fertil. Jag är 34 så åldersstressen finns också.

Tack för att du läst. Tack för era inlägg.

Men man hade ju inte kunnat göra något för att rädda ett pågående missfall. tyvärr.