livrädd för andra vuxna

Min yngsta var sån. Vi skolade in henne när hon var 1,5 och då började hon långsamt tina upp. När hon var runt 2 så var hon hur glad och social som helst. Förskolan fick henne att inse att världen inte var så farlig som hon trodde.

Gud så skönt att höra!

Min tös kommer också vara drygt 1,5. Var din flicka inte livrädd för fröknarna och var hon lika hysterisk som min tös med vuxna? Måste varit hemskt att lämna i början?

Min man skolade in henne och var med i några dagar och började sedan lämna så smått i några timmar varje dag men var tillgänglig om det inte skulle fungera. Sen hade de ett bra upplägg genom att en speciell person tog hand om henne lite extra i början, så hon tydde sig till henne och kunde sedan närma sig resten av personalen i sin egen takt. 

Låter som min dotter. Barn går hur bra som helst, vuxna inte lika bra. Vi har precis skolat in på förskola (hon är 18 månader) och än så länge har det gått över förväntan. Jag var med hela dagarna (=3 timmar) i 1,5 vecka sen lämnade jag i 30 minuter. Nästa dag 2 timmar. Tredje veckan stannade lämnade jag "på riktigt" och även om hon varit ledsen några gånger har det gått över snabbt.

Det som funkade för oss var att först låta henne vänja sig vid miljön. I början skulle jag följa med precis överallt. Sedan fick successivt den personen som höll i inskolningen ta mer och mer plats (första dagarna gjorde dottern allt för att inte titta henne i ögonen, men hon höll sig i närheten och pratade med mig så dottern vande sig vid hennes närvaro). Efter ett tag började dottern titta på henne, visa leksaker, våga kommunicera. Hon fick mer och mer förtroende men vi var noga med att inte stressa fram något.

Just att låta det få ta tid och att inte försöka få din dotter att bli bekväm med alla på en gång tror jag är viktigt. Lycka till!

Vad bra det låter att förskolan tar sån hänsyn till barnet. Behövde ni förklara hur er dotter var eller uppmärksammade dem det själva?
Jag tänker om det är ngt jag ska "ha med mig" när vi ska skola in.

Till er båda som svarat mig, har det inte varit jobbigt för er att inte veta vad detta beror på? Jag tänker innan förskola osv.
För oss har det inneburit att hennes farmor tagit avstånd för att hon blir sårad när vår dotter bara skriker osv.
Jag är fullt medveten om att felet ligger hos denna knäppa farmor men ändå, det är ju tråkigt att vårt barn inte vill vara social ens med våra föräldrar osv..

Jag förstår bara inte vart rädslan kommer ifrån . Hon är en riktig tuffing när hon är med folk som hon känner sig bekväm med.

Vi förklarade hur hon är och så hade vi (har fortfarande) en ständig kommunikation om hur det fungerar. Jag märker till exempel tydligt att dottern tar lite mer avstånd från en av pedagogerna. Hon är lite mer "barsk" i sättet. Det finns en manlig barnskötare där. Honom var dottern MYCKET tveksam till i början (hon har alltid varit mer rädd för män) men nu har hon börjat tina upp inför honom också. När jag hämtade henne häromdagen satt hon i hans knä och var nöjd. Det trodde jag aldrig att hon skulle göra efter så pass kort tid!

Vi har försökt att inte göra en stor grej av att hon är rädd för personer hon inte känner väl. Visst är det trist att hon gråter i princip varje gång vi kliver innanför farfars dörr. Vi försöker visa att vi finns där, låta henne vara i famnen. Aldrig pusha henne men försöka locka henne med leksaker och annat kul, så att nyfikenheten tar över.