Bästa boendesituation vid separation?

Jag och min sambo fick barn för tio månader sedan.

Under graviditeten kom min sambo på att han inte ville ha barn ALLS... Vi har varit tillsammans i nio år, pratade om barn tidigt i förhållandet, och barnet var väldigt planerat. Vi har heller aldrig skyddat oss så bra, eftersom vi hela tiden haft goda förutsättningar att ta hand om ett barn. Jag klargjorde redan när vi träffades att abort aldrig skulle vara ett alternativ för mig, så det önskade han aldrig, men pratade om att göra slut. Tillslut kom vi gemensamt fram till att fortsätta, köpte hus osv.

Nu har sambon varit väldigt nedstämd hela hösten. På nyår framkom det att han inte tycker vi har något förhållande, inte har samma önskemål i livet och att han fortfarande inte är bekväm med barnet (som verkligen är en solstråle, ett lätt barn) trots att han försöker. Han funderar nu på hur han vill göra. Han är generellt dålig på att fatta beslut och hade nog hoppats på att jag skulle göra slut, men jag vill fortsätta ihop.

Så, medan han tvekar fram och tillbaka behöver jag ha en plan för alla möjliga utfall...

Han har uttryckt att han tycker att jag och barnet ska flytta till staden där jag är uppvuxen och som jag länge velat flytta till om vi gör slut, men som ligger många timmars resa från vår nuvarande ort (där vi bor, men pendlar ca 1h åt varsitt håll). Nu känns det som det finns tre alternativ, där alla är dåliga... men vilket är bäst ur barnperspektiv?

1. Vi (jag och barnet) bor kvar i nuvarande stad. Det ger bäst förutsättningar för umgänge i dagsläget. Dock är jag rätt säker på att pappan inte vill träffa barnet så ofta, och att pappan inte vill bo kvar här. Jag kommer behöva pendla 1 h/väg vilket ger väldigt långa dagar på förskola. Ingen avlastning annat än ointresserad pappa.

2. Vi flyttar till staden där jag jobbar. Blir 1 h till pappan, men då är det i alla fall möjligt med regelbundet umgänge. Ännu mindre avlastning för mig, men kortare tid på förskolan för barnet.

3. Vi flyttar till staden där jag är uppvuxen. Blir väldigt långt/krångligt att ta sig till pappan, han har dock uttryckligen sagt att han vill ha typ max varannan helg och tycker inte avståndet är något problem. Jag skulle ha massor med avlastning (pensionerade, engagerade morföräldrar), barnet skulle ha nära till släkt och jämnåriga kusiner. Kortare dagar på förskolan eftersom det finns stort kontaktnät. Jag skulle få byta till "sämre" jobb, men det bekommer mig inte direkt.

Pappan har alltid drömt om att flytta utomlands, eventuellt kanske alternativ 1 kan "tvinga" honom kvar, men eftersom han avskyr att pendla gissar jag att han ändå kommer flytta ifrån staden...

Kontentan: Är det bättre för barnet att få en något bättre relation med pappan (tyvärr kommer den nog aldrig bli särskilt nära eftersom pappan ser det mer som en plikt) på bekostnad av ledig tid och stort skyddsnät?