Bo ihop efter separation för barnens skull?? Hur länge?

När jag gick isär så flyttade jag direkt. Jag köpte lägenhet och när jag väl va i ordning där efter någon vecka kom barnen. Så körde vi lite öppet i några månader alltså inte spikat varannan vecka utan gick lite på hur barnen var. Fick något av barnen längtan efter den andre föräldern så fick han/hon sova där. Sen efter ca 6 månader blev det mer struktur så barnen kommer nu varannan vecka med byte på måndagar. Nu tre år senare va det nog bra att vi bröt upp direkt så barnen kunde börja bearbeta sorgen och lära sig acceptera det.

Finns tusen sätt att separera på.. tror alla gör det som känns bäst för dem. Hur känner du med denna idén? Är du trygg med att han kommer så offta?! Man kan absolut ha middagar osv i några veckor men jag hade nog inte valt att sova under samma tak. Hur känner du med din sorg?! Är du ok med separationen?! För det kan bli jobbigt om du inte kan gå vidare om han är där.. och bråkar ni?! Då bör ni kanske inte heller bo tillsammans. Prata med barnen.

Tack för svar!

Jag tycker att det känns jobbigt att fortsätta leva tillsammans med honom trots att "det är slut".
Men om det är bättre för barnen så kan jag givetvis göra det. Men jag tycker att 6 månader känns som väldigt lång tid att fortsätta leva med honom.. Varje dag känns så plågsam, jag får se vad som kunde ha varit, allt som jag drömt om, men så är det inte på riktigt. Jag hade mått bäst av att separera direkt, få sörja ordentligt men så småningom acceptera läget. Det har gått 4 månader sedan han sa att han ville lämna, och vi bestämde att vi skulle vänta lite med att berätta för barnen då vi hade 6 månaders betänketid. Nu har vi ju dock berättat för barnen för min man är säker.

Jag jobbar ibland kväll/natt, alltså att jag slutar vid midnatt och är hemma vid 00,30-01,00. De dagarna vill han sova hos oss och det kan jag väl förstå. Men de andra dagarna hade jag hellre haft barnen ensam.

Men jag tänker inte vara egoistisk i det här. Barnen kommer först
Jag är bara fundersam på om det verkligen är det bästa för barnen?

Jag vill inte att de ska ha hopp om att mamma och pappa ska fortsätta att bo tillsammans eller att de på något sätt ska tro att det ska bli bra igen.
Jag vet inte om även dom behöver få sörja ordentligt och acceptera att mamma och pappa ska skiljas?

Vi har bråkat en hel del, men alltid på kvällarna efter att barnen somnat.
Det är kyligt mellan oss och jag har varit lite som en zombie de senaste månaderna i och med att jag inte ville skiljas.
Just nu har jag accepterat läget och jag inser att vårt förhållande varit dött i MÅNGA år och att vi bara gått på rutin. 

Nu kretsar alla mina tankar kring barnen och hur man gör det bäst för dem.

Hur gjorde ni, fortsatte ni att äta middag tillsammans osv?

Hur tog era barn det? Hur lång tid innan barnen accepterade att ni skilts åt?
Jag är rädd att detta ska dra ut på deras sorg.
men samtidigt kanske min man har rätt och att detta gör att det långsamt får vänja sig och det blir inte sådan stor chock för dem..

Jag vet varken in eller ut :( 

Tror inte det går att säga att det ena eller det andra är bättre för barnen. Det beror på så mycket. Skulle det inte bli lite stel och ledsam stämning kring middagsbordet till exempel? Dålig stämning tror jag är värre än att ena föräldern inte är där längre. Nej, ryck av plåstret röstar jag för.

Jag tycker inte att man ska hitta på konstiga övergångslösningar. Bättre att flytta isär och om det då känns att barnen tycker det är jobbigt, så kan man göra vissa saker tillsammans så länge som det behövs. 

Hej, hur gick det? Nu tre år senare?

Är lite i samma funderingar om vi ska bo ihop som vänner, som vi redan gör.
Hur var det för barnen och hur är det nu?

Följer då jag är i samma situation!!