Jag var på en väldigt bra namngivning nyligen. De hade hyrt en lokal men inget folk, utan de stod själva för ceremonin och maten (och de hade antagligen haft allting hemma hos sig om de kunnat, men de var mitt i en renovering).
När vi kom minglade vi först bara runt en stund och hälsade på alla. Sen fick alla något att dricka (mousserande, cider, saft) i högtidliga glas och ett litet programblad och samlades för ceremoni. Föräldrarna stod i centrum med sonen och inledde det hela genom att hälsa alla välkomna och säga några väl valda ord om varför vi var samlade (ett nytt liv, människor de tycker om och vill ha omkring sig, som redan nu är en del av sonens liv, osv). Sedan förklarade de lite kort sonens alla namn och varför han heter just så. Efter det sjöng vi en gemensam sång från programbladet, en musikalisk släkting spelade en låt och sjöng, och en mindre musikalisk släkting i 11-årsåldern spelade fiol, haha. Det var alldeles lagom nivå på det hela, tyckte jag. När underhållningen var slut avslutade föräldrarna det hela med lite information om maten och utbringade en skål. Det var enkelt och trevligt och efteråt kände man verkligen att man ville engagera sig och fortsätta vara del av deras och sonens liv - att träffa de andra gästerna, dvs resten av deras familj och vänner, förstärkte bara den känslan. Förstår verkligen varför vi har den här sortens fester efter det, det ÄR ett bra sätt att samla folk runt ett barn och skapa gemenskap för alla. Den känslan är så stor i sig själv att man inte behöver så mycket omkringgrejer.
En liten detalj bara som jag tyckte var smart, var att de i förväg bad alla ta med sig ett foto på sig själva, som vi sen fick klistra in i en bok till sonen och skriva en hälsning som han kan läsa när han blir äldre. Men det funkar ju bara om bara de allra närmsta är inbjudna, som man är mer eller mindre säker på kommer finnas i barnets liv i framtiden - om hälften av gästerna faller bort innan barnet fyller 10 är det ju ganska meningslöst.
