Hjälp med bonusson

Vad är skälet till att han bor hos er på heltid? Det är väl min första tanke, när ett barn innan bor med båda sina föräldrar så brukar det ofta finnas ett skäl bakom som gör ont.

Hur länge har ni levt tillsammans? Det tar många år att få ihop en bonusfamilj. Det måste man räkna med och det gäller att vara lyhörd för barnen om man vill ha ett gott utfall. Jag tycker inte alls det är märkligt att han vill ha pappan hos sig vid läggning eller att han vill krypa ner i sängen på natten. Jag tycker nog att pappan gott kan klia sin son på ryggen på kvällen om han behöver den tryggheten. Och låt honom sova med er eller att pappan sover med honom om han kommer upp på natten. 

Du kan inte jämföra honom med din son. De är två helt olika individer. Det är ju problematiskt att ni "diagnosticerat" honom med bortskämdhet och att fokuset är på att anpassa honom och att du tror att det här handlar om att han vill splittra er.
Det är inte ovanligt att barn försöker "förstöra" mellan föräldern och den nya, att de säger att de vill att man ska göra slut. När jag och maken blev ihop så tog det två år innan min ena unge accepterade honom fullt ut. Han fick inte vara i rummet och säga godnatt till henne, han fick inte krama hejdå, fick inte hjälpa att knyta skor eller sitta för nära mig i soffan om vi tittade på film.
Och vi tillät det för vi förstod att hon behövde få bekräftat en miljon gånger om att han inte är ett hot och att han inte är ute efter att ta mig ifrån henne. Sen kom det bara helt plötsligt en dag att hon tänkte inte sova förrän hon fått en godnattkram av honom också och sen dess har det aldrig varit något mer.

Och sen är det så att vissa barn är helt enkelt en handfull vare sig det är ens egna eller ens bonusar. Du verkar ha ett lugnare barn och jag förstår att du isåfall är ovan men det är inget fel på ett barn som ständigt är högt och lågt. Det är bara så vissa är. Jag har tre och de är som natt, dag och något däremellan.

Tack för svar, vi har bott ihop i 6 månader så inte så länge.

Ja alltså det är svårt för mig för jag har bara mitt barn att jämföra med också. Sen ÄR det så enligt pappan också att han fått sin vilja fram alltid för det bara varit de två och varit enklast så.

Hans mamma flyttade ifrån dem för några år sen och de träffas nu då och då så såklart är det en jobbig sak för honom och det har vi full förståelse för.

Jag verkligen älskar denna killen, som jag skriver kan han vara helt underbar med, och det är mest att jag känner att vi behöver hjälp för att inte gå på knäna och att hela hemmet blir kaos för att man inte kan göra ngt utan att han hittar på ngt dumt.

Ja gällande sänggåendet så var det barnpsykologen som sa att vi skulle göra så för att han ska lära sig sova hela natten.

Han är 8, han kan väl vara med och städa, laga mat och sånt istället för att busa?

Ja det kunde man önska men det går inte för han gör allt jättesnabbt och tappar saker på golvet, välter ut saker osv, han kan inte ens äta utan att hälften ligger på golvet!!

Han lyssnar inte och respekterar inte att man inte vill att han stökar ner/smutsar ner mer än situationen kräver ex vid matlagning

Säger man till blir han jättearg!

Men är han 8 år så kanske det är okej att han spiller lite extra vid matlagning? Om man låter han spilla första 5 gångerna så kanske han skärper sig sen när han ser att det inte får konsekvenser och när han får vara med?

Oj.

Hmm... Helt ärligt låter han som en ganska vanlig åttaåring med humör.. Det händer ganska mkt i utvecklingen i den åldern.

Gällande sovandet - En del har ett större behov av närhet och trygghet helt enkelt. Min won fyller snart åtta och fram till nyligen har han inte klart av att somna ensam. Eller sova ensam heller för den delen...

Lillebror sover däremot hela natten i sitt rum. Vi sitter fortfarande bredvid när han somnar men det går sakta över till att somna själv.

Matlagning och bakning - vad menar du med "smutsa ner mer än situationen kräver "?

Kastar han saker runt sig eller sökar han lite?

Svårt att säga men från det du skriver känns det som att ja, han är möjligen bortskämd men - ni verkar ha extremt rigida regler och utgår från att alla barn är lika (dvs som din son)...

Stökar ner mer är att han tex kastar saker för att pricka soptunnan från 2 meters håll, skalar morötter så de flyger på golvet, springer med äggen så han trillar o de flyger på golvet, allt går i ultrapid alltså

Sen är det även andra runt oss som reagerat på att han är ouppfostrad osv så det är inte bara jag, han kan lätt säga tex håll käften gubbjävel osv o säger man till honom ordentligt så skriker han att han vill dö mm mm

Alltså tex när vi kör bil ska han bestämma exakt vilken väg vi tar osv och vilka vattenpölar man ska köra i; tidigare har hans pappa fått vända och köra i samma vattenpöl igen om han inte varit nöjd första gången. Nu säger jag nej till det; samma sak, alltid ska han sitta fram fast vi är två vuxna och då tycker jag barn sitter bak i bilen. Ska en av oss vuxna sitta bak alltid för att han vill sitta fram och måste få sin vilja igenom? Det känns galet för mig

Framför allt ska han inte sitta fram eftersom det är farligt för framåtsittande barn att sitta i framsätet. Kopplar ni ur krockkudden när han sitter fram? Krockkudden kan döda ett barn under ca 12 år. Jag har barnens kompisar i fram om jag kör hem dem från skolan, men då kör vi bara på små 30-vägar och krockkudden är urkopplad. 

Jag tror den är urkopplad ja, i min bil är den det iaf..

nu handlade ju inte tråden om det utan att han aldrig lyder och inte förstår att han är barn och det är skillnad på barn och vuxna

Helt sant, ber om ursäkt för det.

Han låter som en hyfsat normal bortskämd 8-åring som behöver få gränser uppsatta. Han är tillräckligt gammal för att ni ska kunna förklara för honom att han har fått bestämma alldeles för mycket som ett barn inte ska behöva bestämma förut, och därför kommer det att bli ändring på det. Men det kanske är det ni har gjort.
Ilskan är svår att hantera hos 8-åringar, för ibland behöver de kramas som småbarn och ibland behöver de få vara ifred. Man får prova från gång till gång och vara beredd på att det kan bli tokfel. Igen. Å andra sidan kan det vara precis lika fel att göra ingenting
Min 9-åring var riktigt hemsk förra året, men nu har han landat och kan för det mesta hantera motgångar igen. Han och jag har en ny och bättre relation där jag accepterat att han inte är liten längre, och han har accepterat att han fortfarande är mitt barn och att jag bestämmer vissa grundläggande saker. 

Okej det låter precis som dit vi vill komma!

Alltså det är så hopplöst ibland för han verkligen på riktigt tror att han kan bestämma och han vänder upp o ner på hemmet, kastar skräp rakt ner på golvet osv och jag orkar inte och tycker inte att man ska behöva gå bakom o plocka upp efter en 8-åring. Det är för mig rent hyfs att slänga skräp i soporna och att ha respekt för att saker kostar pengar samt att någon annan måste städa alla utrymmen han smutsar/skräpar ner.

Vi har förklarat för honom allt om varför man inte får göra saker och varför vi måste sova osv, hans energinivå är extrem men han är smart och han förstår men sen varken vill han eller kan kontrollera det tror jag när det drar loss ordentligt

Har läst ikapp tråden nu. Det låter som ni har en lite speciell och tuff situation.

Det verkar ju finnas en hel del faktorer här som alla resulterar i ett frustrerat barn. 
Han har blivit lämnad av mamman.
Han har blivit "sviken" av pappan på så sätt att han inte klarat/orkat sätta gränser och hjälpa honom att hantera sina känslor.
Ni har flyttat ihop och du och din son "hotar" hans position och relation med pappan och vänder upp och ner på hela den tillvaro han är van vid. (Nu menar jag inte att ni är ett hot utan att han förmodligen upplever det så, han har helt enkelt ångest över att förlora den förälder som är hans trygga och fasta punkt.)

Jag tänker ju att det första du/ni måste göra är att släppa förväntningarna. Du skriver mycket om vad du tycker är normal hyfs, vad en 8-åring bör kunna osv. Fakta är: han kan inte. Han har inte fått lära sig vare sig hyfs eller att plocka undan efter sig. Ni måste börja där. Fokusera på det positiva t ex berätta hur mycket du uppskattar ATT han skalar morötter, bli inte irriterad för att det dräller skal. (Han är förövrigt inte alls ensam om att grisa ner hela köket vid matlagning, jag tror det är ovanligare att 8-åringar kan hjälpa till i köket utan att grisa ner.)
Positiv förstärkning är så enormt viktigt. Och att få känna sig delaktig och behövd.

Sen vad gäller gränssättning så måste det förstås vara slut med dumheter som att köra igenom vattenpölar för att barnet inte ska bli argt. 
Det där måste nog din sambo lära sig, att det är helt okej att bli arg.
Om vi säger att han vill åka en speciell väg eller genom en vattenpöl, så säg bara nej, det är den som kör som bestämmer vägen och låt honom för all del vråla av sig. Han har hittills haft ett enormt ansvar på sig att vara den som bestämmer och det kommer ta tid för honom att finna sig i att ni vuxna bestämmer, men i gengäld kommer han förmodligen slappna av och bli mer harmonisk när bördan lättar från honom. 

Vid situationer som att han kastar skräp på golvet så skulle jag kort och gott säga att han får plocka rätt på skräpet och kasta i soporna och sen hålla igen på "privilegier" tills skräpet är upplockat. Dvs det blir ingen tur till lekparken, tv-spel, glass eller vad det nu är förrän det är städat. Skäll inte och hota utan konstatera bara faktum, tills dess att skräpet är bortstädat så kommer inget roligt att hända.
Han lär få utbrott första gångerna men som sagt, låt honom ha det då.

Men sen viktigast av allt, ös på med närhet och kärlek. Hamna inte i en situation där ni bara korrigerar och uppfostrar utan ös på med kramar, var noga med att visa att han är älskad hur han än beter sig och uppmuntra, peppa, skämta, var töntiga, visa intresse och låt honom tanka närhet av pappan på kvällen.

Ja, han är bortskämd. Och ja, det är föräldrarnas fel. Främst pappans om han bott heltid med honom länge. .

Vad ni har framför er för att få ordning på honom är regler och uppmuntran. Jag ser fortfarande inget konstigt med det du skriver - en normal, men bortskämd, åttaåring med trotssyndrom. Jag har världens snällaste och godaste sjuåring. Empatisk, intelligent, rolig,lugn och mysig. Senaste året har han dock fått värdens vredesutbrott när något går emot honom och han inte får som han vill. Det får han såklart ändå inte men det hindrar honom inte från att skrika o banka i väggen (han går in på sitt rum för att lugna ner sig - eget val). Vi blev helt schockade första gången eftersom han verkligen ÄR en av den godaste ungarna jag träffat (hans yngre bror däremot... han har mer humör..). Men - det ÄR faktiskt fullt normalt för den åldern. Jag tänker även att du och din son inte bott där så länge, skolan började för ett år sedan osv.. mycket saker under kort tid. Sedan blir det än värre för er pga att han är bortskämd..

Gällande bilen - varför skall vuxna ALLTID sitta fram? Här sitter vi vuxna OFTAST fram men ibland får barnen göra det och en vuxen sitter ak med det andra barnet.

Här - liksom med nattning/sovande samt spilla när man lagar mat verkar ni vara ganska rigida och faktiskt - ha svårt att se det ur barnens synvinkel.. Det låter som om mycket av dessa regler kommer från dig? Även om han är bortskämd så förstår jag faktiskt att han sätter hälarna i marken och spärrar emot..

Tack celaena för riktigt bra tips! Tror det är precis som du säger!

Vi försöker ösa på med beröm och han får ofta hjälpa mig med saker trots att det ofta blir kaos!

Ska tänka på det med positivt bekräftelse och när det gäller hans pappa vill han alltid trösta honom direkt när han blir arg medan jag menar på att det är bättre att låta honom vara förbannad ett tag, man måste ha gränser.