Blir galen på gnäll

Låter som att grabben mår jättedåligt. Det är en väldigt känslig tid för många och såeciellt för decsom redan har behövt uppleva föräldrarnas separation och ny(a) partners. Hur såg det ut i flickvännens tidigare förhållande? Tryggt? En bra miljö för ett knatte att mogna emotionellt.

Han kan troligen inte uttrycka själv vad som blir så fel och då kommer det fram i former som mer liknar småbarnsbeteenden, det är inget konstigt eller ovanligt. Tänk på att aldrig jämföra honom med ditt egna barn eller andra barn, han är inte hon!

Han behöver nog få ha sin mamma för sig själv ibland, eller att ni testar att byta inställning och förhållningssätt. Prata med honom när han är ?sig själv? utan att döma eller klaga utan genom frågor och förståelse. Hur vill han ha det? Har han förslag på hur man gör om man inte gillar maten? Kan han göra en lista på ?bra mat? som ni plockar från de flesta måltider? Om du tycker det är svårt att ta upp det här utan att bli anklagande eller dominant i ditt sätt att prata så låt mamman göra det själv.

Kan ju vara yttre saker som förvärrar situationen, hur mår han på skolan? Har han några speciella svårigheter? Hur är det hos hans pappa?

Hej.

Han får oerhört mycket tid med sin mamma, lite det som blir problemet, när han kommer lyder hon alla hans önskningar, så det är definitivt inte ett problem att han inte skulle få egentid.

Maten som serveras innehåller alltid något som alla gillar, typ potatis, sallad eller pasta.

Det är mer protest tror jag, de maträtter som jag lagar har han alltid ätit hos sin mamma när de bodde själva. Hans pappa uppfattar jag som en bra människa och far, finns inget där som jag har åsikter om.

Jag känner att jag inte kan backa ifrån en minimum nivå, att få all uppmärksamhet är inte ok!!

Att sedan vara otacksam och klaga och inte hjälpa till är oacceptabelt för mig, jag tror snarare att det handlar om att snärja mamma med dåligt samvete.

Hur länge har ni bott tillsammans? Det kan ta ett par år att landa som ny familj och komma in i en vardag som funkar bra.

Sedan så är 7-8-årsåldern värsta gnällåldern. Jag har tre barn som har passerat den åldern och det är inte lätt att stå ut med gnället även om man är bioförälder. Om du ger det 0,5-1 år så ska du se att gnället avtar.

När det gäller er väldigt olika inställning till uppfostran så behöver du hantera den tillsammans med din sambo. Så länge hon är nöjd med sitt sätt att uppfostra och ta hand om sin son så kommer hon inte förändra något, och i så fall behöver du bestämma dig för om du kan leva med det eller inte.

Är det inte svårt att minnas precis i vilken ålder och vad din 17-åring klarade som din partners son inte kan trots att han enligt dig är äldre än hon var då? För mig låter det lite likt den kritik som styvmödrar brukar framföra mot sina styvbarn som är av äldre märke, oftast tonåringar. "Min treåring älskar att plocka i och ur diskmaskinen och gör allt jag säger till om!" En jämförelse som aldrig eller i alla fall mycket sällan faller ut till styvbarnens fördel.

Vad bra att han sköter sina toalettbestyr själv nu då. Du tar upp det ändå för att verkligen visa vilken låg nivå det handlar om förstår jag. Det är trist tycker jag, för det betyder ju då kanske att du genom den irritation du känner inte ens tycker att ökade kunskaper som leder till mer av den självständighet du eftersöker är värda att räkna som positiva. 

Tips vill du ha, skriver du. Ja, då tycker jag att du kan tänka på att ju grinigare du är över barnets klängighet desto klängigare blir han förstås. Särskilt om ni umgås på din planhalva där han förmodligen blir ännu ängsligare och på olika sätt kräver eller vädjar till mammans omsorg om honom. Hon å sin sida hamnar i dilemmat att vara utsatt för kritik av sin partner, ansvarig för dålig stämning och dessutom helt säkert drabbad av lust att överkompensera barnet som hon väl, om hon är riktigt funtad, är rädd ska känna sig olycklig över att han uppenbart inte i sammanhanget är lyckad och som du tycker att han ska vara. 

När jag och min man träffades och så småningom började umgås tillsammans med barnen så var hans barn väldigt mycket mer självständiga än mina. Det gällde förstås de två som var äldre men också det barn som befann sig mellan mina i ålder. Stor skillnad. Men att det var skillnad på dem betydde inte att mina var trasiga icke-fungerande eller att det var något fel på hur jag gjorde och förhöll mig till dem. Det berodde på att de var olika, vi var olika och att deras uppväxt dittills varit olika varandras. Jag hade blivit väldigt förvånad och minst sagt ogillande om min nuvarande man, dåvarande potentiella make, skulle ha tagit sig för att mästra mig och mina barn. Det hade jag inte accepterat. Barn och barns olikheter ska respekteras. Utvecklingssprången är olika långa och inträffar inte vid exakt samma tillfällen för alla ungar. 

Se inte på hennes son som ett problem som antingen måste åtgärdas eller som ska elimineras. Se på honom som en fullvärdig medlem av en mycket liten grupp människor som behöver anpassa sig till varandra, och som att han under en period själv vet vad han behöver vilket, låter det som, är mycket närhet till sin mamma och mindre till dig. 

Ta tillfällen i akt att lära känna honom snarare än att vilja ändra honom. Gillar han inte maten du lagar kanske han skulle vilja vara med och laga något tillsammans med dig? Förstå honom lite. Säg något om det. Typ: "Ja, det kan verkligen vara svårt att gilla någon annans köttfärssås när man ätit en man tycker är jättegod under lång tid. Så är det för mig ibland också. Jag äter något på lunchen som låter som om det är supergott och det ser jättebra ut också men så smakar det konstigt i alla fall. Fast jag är ju vuxen så jag kan ju inte precis ropa på min mamma, utan jag får ju försöka äta upp det ändå. Jag måste säga att det verkar hjälpa för nästa gång jag äter det så har jag vant mig lite!"

Man kan snacka om saker också. Allt behöver inte vara så auktoritärt inlärt och fullt av regler och rigida system där allt och alla ska mätas mot en befintlig måttstock som är den enda rätta. 

Ju tryggare han blir med dig och ju mer förvissad du kan göra honom om att du faktiskt gillar honom desto roligare, trevligare och bättre kommer ni förstås att kunna ha det när ni umgås.