Är jag världens sämsta make?
I 9år har jag varit tillsammans med min hustru.
Tre fina barn, tvillingpojkar på 7 och dotter på 11 år.
Är 36 år.
Fokus i mitt liv är mina barn och hustru. Dom är mitt mål i livet, dom ska må bra och så är det bara. Om jag vill göra nått för mig själv men som försvårar för dem på nått sätt så gör jag det inte. Allt från att kanske gå ut själv eller köpa nått till mig själv så är det nått som löser ut sig i huvudet och jag gör det inte. ?Nä, barnen/frugan kanske behöver nått så bäst att jag låter bli?.
Jag ber aldrig min fru om nått och jag gör allt min fru ber mig om, varför ska jag säga nej om hon vill att jag handlar, hämtar barn, nattar barn osv osv? Återigen tillbaka till att jag vill att hon ska må bra.
Vänner säger att jag är för snäll men jag avskyr det uttrycket.
För snäll, vad fan är det för nått?
Man kan vara snäll utan att vara en pushover.
Jag vet när man ska ryta ifrån.
Älskar min hustru, hon klagar att hon gått upp i vikt(hon är inte alls stor) osv men allt jag ser den snyggaste bruden i världen.
Jag avgudar henne.
Men jag känner ju inget från hennes sida.
Jag känner mig som luft.
Hon skiner aldrig upp när jag kommer hem, tar aldrig i mig.
Sex finns knappt.
Kan inte ha sex mån-tors för då blir hon för trött på jobbet. Fine, jag köper det.
Fredag och lördag har hon ont i magen eller någon annan krämpa. Söndag mår hon bra igen.
Blir det sex så ligger hon bara där och jag undrar vart hon är någonstans.
Förr var det spännande men nu vägrar hon göra saker för mig.
Hatar ställ upp sexet. Fy fan, då löser jag det hellre själv.
Men kan erkänna att några gånger har jag nappat när hon ställt upp på sex för att det gått så lång tid sen den senaste gången. Och med det så kommer den tunga skulden. Blir arg på mig själv att jag gav vika och passade på när hon ställde upp. Mår så satans dåligt och vill bara dö av ångest.
Har frågat flertal gånger om hon vill skiljas men det vill hon absolut inte.
Har även frågat ett fåtal gånger om hon är otrogen eller träffat någon annan men svaret blev ett argt nej.
Är ibland tveksam på det ibland med otroheten men kanske att min osäkerhet som strular med min hjärna.
Det äter mig inombords och jag känner hur jag sjunker djupare och djupare.
Jag vill inte skiljas, jag vill ju leva lyckligt med min fru.
Och om jag skulle lämna så vem fan vill ha en ensamstående kille med 3 barn??
Jag vill inte leva som singel.
Skönhet bestäms ju ur betraktarens ögon men jag ser mig själv som pretty darn good looking och tjänar bra pengar och framför allt en bra pappa och make. Sen klart att jag kan göra fel och glömma saker osv. Jag är ju en människa jag med.
Men hon bara skäller och kritiserar mig för allt känns det som.
Blommor, sneakers o allt annat mellan himmel och jord jag ger henne skapar knappt en reaktion.
Jag vet att jag är en bra kille. Varför tycker inte hon det?
Så, nu fick jag skrivit av mig.
Tack tack.