• Gnälligledsenmamma

    Kall och oförstående sambo

    Hej!

    Sedan ca 2 år tillbaka lever jag med min sambo, sedan 8 månader tillbaka har vi en liten dotter och de senaste tre månaderna har vi renoverat ett parhus. Mycket som hänt på relativt kort tid och vi krisar enormt mycket sen ca 2 månader tillbaka.

    Min man är väldigt säker på sig själv, vad han vill ha, göra, vad han tycker och har er väldigt klar bild om hur han ska fostra sina barn och vad han ska göra i vissa situationer. Detta berättar han att han har haft sedan han var cirka 23-idag är vi 29 och detta har han planerat för sedan dess, lagt undan pengar för, gått igenom olika scenarior mentalt för att veta hur han ska göra, vad han ska säga i dem. Han var väldigt strulig som barn och tonåring och vill inte att hans barn ska göra som han gjorde. Han hade en extremt sträng uppfostran, snudd på barnmisshandel och vill själv fostra sina barn strikt och i mina ögon ?parenting by fear?(han är så med sina syskonbarn som knappt vågar utrycka sin åsikt till honom). Han kan få båda barn och vuxna att känna sig idiotförklarade då han hela tiden ska ifrågasätta ens svar och be om förklaringar till varför. När jag och han diskuterar vill han hela tiden veta varför, varför , varför så att jag känner mig ifrågasatt istället för, som han säger är syftet, förstådd. När man inte kan förklara till hundra procent ställer han sig helt oförstående och säger att ett sånt svar inte är ett svar i hans värld.

    Han är extremt praktiskt lagd, mentalt och fysiskt medan jag är en känslomänniska. Jag har väldigt lätt försatt gråts till exempel och gör det båda när jag är glad, ledsen eller arg. Något som han tycker är extremt jobbigt och nu tycker har blivit vardagsmat och att han stänger av när han ser mig bli ledsen för han inte kan ta mig seriöst. Han tycker att jag borde kunna styra det- vilket inte funkar för mig! Han blir irriterad även på att jag inte har samma kristallklara bild av hur jag ska göra när vår dotter kommer i tonåren eller när hon trotsar för första gången. Jag får höra att jag är gnällig när jag säger att jag är trött efter att ha tagit hand om vår dotter hela dagar.och nätter så att han kunnat fokusera på sitt arbete och renovering. Jag tar alla nätter med dottern, i princip alla blöjbyten, all planering, all babyvård och allt i hemmet. Han tycker att de finns de sim har det tuffare och att jag borde ?man up? när jag bett honom stanna hemma en timme längre på helgen inanan han åker till renoveringen eller när jag bett honom komma hem lite tidigare så att jag kan få lite avlastning. Han säger att jag ska be honom om hjälp och att han gör det direkt när jag ber honom, han tänker inte själv på vad som kan göras när till exempel disken hopar sig eller det ligger en stor hög med tvätt att vika i soffan.

    Han blir irriterad när jag ger tips om hur han lättare kan göra saker med vår dotter och när jag säger till honom vad hon behöver. Han låter henne gallskrika och säger inte ett ord eller ger ingen beröring till tröst och blir arg när jag bryter in för att trösta henne när jag märker att hon börjar bli hysterisk.

    Han kan gå dagar och vara sur mot mig men uppföra sig sim att han ör jätteglad i hemmet- han spelar musik och sjunger och dansar, gör hushållssysslor som han aldrig gör annars med en uppsyn och attityd som skriker - titta här jag gör det och vad ska du säga nu?! Jag frågar honom IM saker och han bemödar sig knappt svara, som att det är jättejobbigt att ge mig ett fullständigt svar. Viktiga saker sim händer med bygger nämner han inte under våra bråkperioder och ställer sig helt oförstående när allt är över och jag får veta och frågar varför han inte sagt något.

    Det finns så mycket mer och jag börjar undra om det är jag som är knäpp i huvudet och är svag och är gnällig, tjatig och jättejobbig. Min självkänsla är i botten. Första tiden med bebis har varit så extremt tuff och omvälvande, jag har varit så ledsen och inte känt mig sedd. Bekräftelse och kärleksyttringar som kramar pussar närhet måste jag be om för det ger han inte om jag inte påminner honom.

    Är jag överkänslig? Är jag gnällig? Känner mig helt vilse. Någon annan som varit i liknande sits?

  • Svar på tråden Kall och oförstående sambo
  • Remmens

    Ni behöver prata och sätta upp rutiner för hur ni handskas med er dotter.

    Gnäll är alltid negativt. Har man ett problem, sätter man sig ner och pratar och löser problemet. Har man kroniskt ont är man tyst. Går att prata om det vid specifika tillfällen men det är en plåga att umgås med människor som beklagar sig.

  • Milkway

    Jag kan inte avgöra situationen baserat på din tolkning och sån här liten sammanfattning men i regel för alla relationer måste man vara på samma sida. Ni ska vara ett team. Och ni måste ha överseende för era olika sätt att vara men samtidigt kämpa båda två för att inte bli ursäktande och inte behöva utveckla er, för det ingår i ett förhållande att man ska inte vara exakt som man är man ska bli mer anpassad till varandra och då måste man släppa vissa gamla beteenden.

    Jag känner inte din man men på det du beskriver låter han lik min partner. Jag gråter jättelätt, och om jag gråter när vi samtalar och diskuterar så hamnar fokuset mer på att jag är ledsen än att båda är ledsna och upprörda, det blir väldigt svårt för min partner att berätta hur han känner om jag bara gråter, då är jag fast i sympati och man måste vara empatisk och släppa dig själv när den andre pratar. Detta har jag fått jobba hot med men det går! Och det gör kommunikationen så mycket enklare. Han avskyr att höra "Jag är sån jag kan inte ändra det " för det indikerar att jag ursäktar mitt beteende och vi båda har som ambition att vi kan bli bättre på vad vi vill.

    Vad gäller era hemsysslor. Kan du prova skriva upp alla sysslor och be han att checka av den listan då och då ifall han kan göra något, så han också har mer initiativ och engagerar sig. T.ex:

    * Tvätt

    * Disk

    * Sopor

    * Dammsuga

    För det är ingen idé att sura på att han inte ser vad som ska göras, vi alla funkar olika och det är bättre att hjälpa han så att han ser vad som behövs göras,än döma och klaga. Då kan han sakta men säkert komma in i det och det är ju huvudsaken.

    Det är de tipsen jag kom på såhär på rak arm. Var förstående inte dömande. Var på samma sida. Samtala lugnt och se det från hans ögon och förutsättningar så slipper du bli arg.

  • Rumpelstiltskins

    Känns som att det är mer regel än undantag att relationen knakar i fogarna när ett barn kommit in i bilden. Det är ju nytt för er båda oavsett hur påläst din sambo tror att han är.

    Min man och jag har olika syn på uppfostran. Han är mer den auktoritära typen medan jag lättare ger vika för tjat och hellre uppfostrar med pussar och kramar. Det är därför vi båda behövs. Jag tror nämligen det blivit galet om vi båda varit auktoritära eller om vi båda velat vira in ungen i bubbelplast. 

    Jag kan inte ens räkna till hur många gånger jag känt som du gör nu under de 5, snart 6, år som vår son funnits. 

    Men, det är viktigt såklart att du sätter dig ned tillsammans med din sambo och förklarar exakt hur du känner. Ni måste kunna mötas någonstans på mitten vad gäller uppfostran av er dotter. 

    Utöver det så måste du också kräva att han visar dig respekt. Han kan tycka att du är jobbig när du gråter och att du borde "man up" och yada yada yada. Men det är sådan du är och det får han snällt acceptera.

  • JodiBabe

    Kära TS!
    Du har rätt. Din sambo är knäpp. Lyssna inte på den där Remmens eller vad svararen kallade sig.

    Det låter som din sambo har internaliserat sin pappas elaka stil och tagit över dessa egenskaper. Om tom han syskonbarn är rädda för honom - ja det vittnar ju om att allt inte står rätt till. 

    Hans ilska mot att du visar känslor, och att du vågar vara trygg nog i dig själv att treva i en diskussion (som alla som är smarta faktiskt gör), visar att det är precis dessa drag han förbjuder hos sig själv. 

    Jag tycker du ska läsa boken Energitjuvar av Ingalill Roos, som beskriver det du är med om riktigt bra.

    www.adlibris.com/se/e-bok/energitjuvar-i-familjen-relationen-och-pa-jobbet-9789137138824

    Just det du beskriver om att du är förvirrad är ett tecken på att du utsätts för manipulation (säkerligen omedveten från din man). Förvirring - att man tvivlar på sina känslor, är ofta något som förekommer när man är med en energitjuv enligt min erfarenhet.

    Tvivla inte på dina känslor!
    Fråga honom: "vad menar du med det?" om han kommer med idiotiska påståenden.

    Säg alltid "Vad menar du?", jag lovar, han kommer inte ha några svar. 
    "Hur tänker du nu?"

    Och när du står upp för dig själv kommer du säkert uppleva en energiförlust för han inte kommer validera dig. Men stå upp för dig själv ändå! För din skull!

    KRAM <3

Svar på tråden Kall och oförstående sambo