Dåligt samvete att jag "tar barnen ifrån pappa"
Vill mest ha råd om hur jag ska gå vidare och tänka med mitt dåliga samvete.
För att fatta mig lite kort så har jag levt tillsammans med mina två barns pappa i elva år. Det har förekommit sexuellt tvång, kränkningar och misshandel i form av fasthållning och liknande från min mans sida.Mot barnen har han varit hård och tagit i deras armar/ben/nacke osv. skrikit på dem och slagit sönder möbler inför dem när han tappat humöret.
Han har även alkoholproblem i perioder. Tappar omdömet helt inför både barn och okända. Varit lobbad, hamnat på sjukhus, slagsmål osv. Han har en syn om att män är bättre än kvinnor och att personer av utländsk härkomst borde skjutas osv. Han säger mycket hemskt och gärna inför barnen. Jag har haft det huvudsakliga ansvaret för barnen under hela deras uppväxt då pappan arbetat iväg 4 dagar i v.
Fann äntligen styrkan att lämna min man i somras och bestämde mig för att anmäla honom, då han efter skilsmässa har tagit så hårt och länge i nacken på dottern att hon grät väldigt länge (detta inför okända människor). Då undrar jag hur han är mot barnen när ingen ser. Jag har känt oro för barnen under veckorna de är hos sin pappa. Det har förekommit blåmärken på dotterns arm i form av fingeravtryck. Han har fortsatt slå sönder saker inför dem och bete sig hotfullt ett par gånger. Dottern har erkänt att han tagit hårt i deras ben när de stimmat för mycket.
Vårdnadstvist och rättegångar är nu i full gång. Socialutredning och samtal med familjerätt. Jag har yrkat om ensam vårdnad eller åtminstonde att jag ska ha barnen lite mer tills vidare. I nuläget har inte samarbetet med växelvis heller fungerat. Jag blir hånad och han låter bli att svara mig ang. barnen.
Jag har önskat att han ska ta tag i sitt alkoholmissbruk och sina humörsvägningar.
Jag är mitt i detta så otroligt ledsen och dras med dåligt samvete. Jag ser hur dåligt min f.d man mår av detta och hur barnen påverkas och är oroliga att de inte ska få träffa pappa (något han har sagt till dem).
Jag har hela tiden hävdat att barnen behöver båda sina föräldrar men i nuläget känner jag mig väldigt orolig att det ska fungera.
Det finns ju trots allt en annan sida av min f.d. man. Han är världens bästa pappa och en helt fantastisk person när han INTE dricker eller har humörsvägningar. Barnen älskar sin pappa och vill spendera tid med honom lika mycket som med mig - vilket jag förstår.
Jag gråter mycket över det här. Det känns som jag tar barnens pappa ifrån dem. Men allt jag vill är att han ska söka hjälp i tid så han kan ta hand om sina barn utan att de ska vara rädda för hårda ord och misshandel. Jag vill absolut att vi ska ha barnen precis lika mycket i framtiden om det fungerar - och med ett gott samarbete.
Är till och med orolig över hans ekonomi att han inte ska klara behålla huset och alla utgifter för barnen. Jag är hemskt orolig att min fd. man bara ger upp och super ner sig. Är så ledsen för barnen och hans skull.
Någon som har erfarenhet - finns det pappor som min fd man det går bra för?
