Hur löser jag detta? Ska jag prioritera bonusbarnen framför min sambo?

Lever med min sambo och hans två barn (vv), (strax) 8 och 10 år. Vi träffades för 4 år sedan och har en bra kontakt med barnen. Jag gillar dom, dom gillar mig.

Hur som helst har jag och sambon en längre period jobbat om varandra den veckan barnen är hos sin mamma. Alltså träffats alla fyra varannan vecka och sedan inte träffats alls den andra veckan, förutom helgen då såklart, då jag jobbar 2-skift.

Problemet här är dock att jag och min sambo är väldigt olika och ser på saker annorlunda. Han är ofta negativ till allt som har med "samhället" att göra. Tycker inte om det, det där är fel, det där är skruvat osvosv. Vilket skapade många diskussioner om tex läxor och hela upplägget gällande information från skolan som då kommer via internet. Mycket gammaldags tänkt så som att "på min tid fick vi minsann böcker, stenciler" osv,vilket skapar många diskussioner där jag helt enkelt försöker få honom att tänka lite mer positivt. 10 åringen kan fortfarande inte klockan men barnen började i höstas åka skolskjuts (över en natt, kanske skulle behöva övas på..?) på morgonen vilket resulterade i att vi hade svärmor här varje morgon och det var fullständigt kaos (enligt henne själv).

I min värld en ohållbar situation. Mycket tjafs om allt, då jag anser att man tar sitt föräldraransvar och övar klockan även hemma om man inte riktigt har koll men är i behov av den, medans sambon tycker att allt lärande ska skolan ansvara över. (Vilket dom också gjorde, i typ 1-2 dock..)

Jag tog ett beslut. Jag backade. Och valde att byta mina veckor på jobbet. Alltså jobbar jag eftermiddag när barnen är här, så att jag kan hjälpa dom på morgonen att få gjort allt i tid och se till så dom kommer iväg till bussen. Vi slipper alltså vara i beroendeställning av svärmor. Dessutom kan han lägga upp vardagsbestyren hur han vill, med läxor, regler, surftid, läggdags och vara hur negativ han vill utan att jag kommer med pekpinnar. Så kan vi på helgen umgås alla fyra utan alla måsten. Plus att den barnfria veckan jobbar vi båda två dag och umgås en hel vecka och kan få gjort saker som tex. renovering. Stor winwin i min värld.

MEN vår relation blev sämre. Märkte att sambon var irriterad på mig. Nu visar det sig alltså att han tycker jag har "flytt hemifrån, lämnat dom, valt bort barnen, lämnat familjen." Och jag blir fruktansvärt förvirrad. Och irriterad. Det är trots allt inte mina barn och jag gör så gott jag kan för att ha en bra relation till dom. Valt bort dom? Skulle han ens kunna hävda det om jag träffade dom mer sällan? Jag är ju hur hemskt det än låter, inte ihop med honom för hans barns skull. Men i hans värld vill han hellre ha mig hemma ihop med barnen och sedan inte träffas alls mån-fre.

Nu ska jag alltså behöva välja mellan att ställa upp som om det vore mina egna barn, vara hemma som en "lycklig"familj varannan vecka igen. Och varannan vecka ska jag alltså leva själv och jobba om min sambo som trots allt är den person jag vill träffa mest. Vill jag bara vara med hans barn och inte honom så kan jag ju kanske ansöka som deras barnvakt, behöver ju inte bo här isåfall.

Vad ska jag göra? Är jag mupp som tycker såhär? Är jag överkänslig som känner mig utnyttjad över att behöva "leva hans liv" varannan vecka och sedan bara vänta tills vi kan ses igen?

Dessutom är varken jag eller barnen i beroendeställning av varandra, men vi trivs med varandra. Men skulle dom behöva välja att umgås med bara pappa eller bara mig så blir det ju pappa utan tvekan, han kommer alltid först och kommer alltid göra. Därför känns det ibland inte rättvist att lägga ett lika stort "mamma-samvete" på mig.. dessutom vet väl alla som är "bonus" hur svårt det är när barnen ljuger och uppför sig illa och att man trots det ska lyckas tycka om barnen som sina egna. Men det är ju trots allt en annan problematik...

Tack om ni orkat läsa...