Oro över vårt gemensamma barn

Hej. Har idag en dotter på 5 år som lever varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mor.
Fram till sommaren 2017 har allt varit frid och fröjd. Allt har fungerat som det ska tills vi flyttade till ny lägenhet.

Lägenheten var på fjärde våningen utan hiss så ni kan tänka er bedriften att få upp alla möbler. Iallafall, vi var alla nöjda, jag, vår dotter och min sambo. Inte lika nöjd var barnets mor tydligen. Det blev genast strul med byte av veckor när hon skulle lämna hos oss. Vi valde då att göra en överenskommelse då det inte längre höll. Dom ansåg inte att dom behövde komma upp med vår dotter utan vi skulle istället gå ner och ta emot i entren ute på gågatan mitt i centrum. Vilket jag kände blev en allt för stressad och en miljö där det blev svårt att fokusera på de viktigare sakerna och att allt skedde i mer hastigt än vad jag önskade. hundratals personer passerar och även vid olika väder så kändes det inte optimalt. Eftersom det tidigare funkat bra vid dessa byten innan vi flyttat så ifrågasatte jag varför det inte funkade nu? Då handlade det först om att jag och min sambo helt plötsligt var lata, att vi ville slippa gå ner för trapporna för att hämta min dotter. Vilket vi då erbjöd oss att mötas nere men att gå upp tillsammans och ha en lugn och inte stressad lämning. Det argumentet vi hade funkade tydligen inte för då var det helt plötsligt problem att måsta lära sig en fyrsiffrig kod till porten. Vi erbjöd oss då att antingen skicka koden vid varje tillfälle, att vi kunde mötas nere och hålla upp dörren åt dem, eller la fram som förslag att dom kunde ta användning av porttelefonen. Då ändrades det till att dom inte skulle behöva betala parkering. Där försökte vi lösa det genom att förklara att dom kunde stå på gågatan utanför (man har rätt till det under en kortare tid när man har ett ärende hos någon boende där) eller betala för parkeringen om det så behövdes. Nej det dög inte heller utan då gick dom tillbaka till att vi var helt enkelt lata och ville slippa gå ner. 

Hennes sambo har vid tillfällen uttryckt sig olämpligt och även lagt sig i diskussioner som egentligen bör vara mellan mig och dotterns mamma vilket jag stört mig på. Han har även utryckt:

bevisa att du är en fadersfigur innan vi kommer diskutera något. (konstigt nog har det mesta gått att lösa innan detta och för att tillägga har det aldrig uppstått något för att jag skulle vara en mindre fadersfigur)

varför ska du prata med henne? är du tjejsur eller? (när jag påpekade att detta var mellan henne och mig)

Kommer du inte ner kommer jag upp och hämtar dig (vid tillfälle där byte av vecka skulle ske)

Detta var då just på grund av våran överenskommelse bröts. Vi kom iallafall överens om att bytet skulle ske vid respektives ytterdörr och vid en viss tid. sagt och gjort, det blev måndag och det var deras tur att lämna. Får ett sms ca 12:45 att dom åker från dem, jag lägger då bort mobilen i vanlig ordning och förbereder för ankomst och stökar på som vanligt. Mobilen ligger då som vanligt på ljudlöst men även den här gången på laddning. Känner efter en tids bortplockade och förberedande inför middagen (kollar kylskåp, skriver handlingslista.) att nu borde dom ju ha varit här för länge sen. Vänder mig då till klockan och ser att den är ca 13:20 så går till mobilen. Ser då att dom skickat x antal sms men även ringt några gånger. Skickar då ett sms i fråga om vars dom befinner sig, får då som svar att dom suttit nere och väntat i can 30 minuter. Jag skriver portkoden och går sedan tillbaka ut i köket för att fortsätta med vad jag höll på med. Kort därefter (och tydligen en del arga sms) så är det någon som plingar på dörren. Där står hennes sambo, förbannad och öser ut opassande ord och kommentarer. Föser in vår dotter och smäller igen dörren. Vår dotter är i tårar och känner mest troligt obehag av att allt blev så.

Vår överenskommelse innehåller ordet ytterdörr, per definition har man bara en ytterdörr och det är då dörren som skiljer ditt hem från den yttre världen. Ifall du bor i lägenhet är ytterdörren det som skiljer ditt hem från trapphuset. Vilket jag också tolkade det som när vi var överens. Dock inte enligt dem, utan dom menade då entredörren. Vilket det blev en miss i kommunikation och helt klart ett missförstånd. Detta resulterade i ett verbalt angrepp från dem om hur lata, idiotiska personer vi var (mest jag) och även hur dålig pappa jag var som lät mitt barn sitta nere i bilen och vänta.

Här delas dock min syn än deras. Jag var medveten om att dom skulle komma i tron om att dom skulle komma upp till vår YTTERDÖRR. att dom sen satt nere och väntade i 30 minuter för att sedan förbannade och gormandes ansåg jag var onödigt. Dom hade tydligen en tid att passa. Då skulle jag iallafall lugnt gå upp direkt om jag nu hade så bråttom. Blev genast mitt fel att han missade en viktig arbetsintervju och att han missade den chansen att få ett nytt jobb som skulle kunna ändra på deras liv till det bättre. Här ansåg dock jag att han som vuxen människa får stå sitt kast om han väljer att istället sitta och vänta när dom klart och tydligen märkte att jag inte svarade för att jag inte hade mobilen i närheten. Dom hade kunnat gå upp (som jag trodde det var bestämt)

iallafall dessa diskussioner fortsätter. Dom hotar med familjerätten, vilket jag då känner är bättre än att ha dessa meningslösa samtal med dem. Dom vägrar diskutera frågan vidare utan är fast bestämda att det ska vara som vi kom översens om. Vilket vi inte längre är då det blev misstolkningar och jag kände inte att det funkade eller var det bästa för vår dotter. utan ville att vi skulle mötas halvvägs eftersom vi båda har en annan syn av vad som är bäst för vårt barn.

Iallafall, dom kontaktade familjerätten och bokade in en tid, avbokade dock denna dagen innan. Dom bokade en ny, vi dök upp men ingen annan. Vid kontakt med familjerätten samma dag (då dom inte heller dök upp) så blev vi medvetna om att dom hade avbokat samma dag. Vi valde då att boka en tid eftersom vi nu tagit ledigt från jobbet två gånger. Vi ville även komma själva om dom inte dök upp. Det gjorde dom inte heller så vi samtalade med familjerätten i ca 2 timmar. Förklarade hur vi såg på det hela och vad det viktigaste var för oss, min dotter. Dom försökte då komma i kontakt med dotterns mor, som vid kontakt ansåg att vi inte alls har problem eller något att lösa. Här skiljer sig dock våra tankar. Jag anser att vi har brist i kommunikation men även i att sammarbeta. Dom blev kontaktade vid flertal tillfällen, vid ett så var hon orolig och höll med om att allt behövde lösas, att det var klart vi skulle prata och lösa allt. Dök ändå inte upp på nästa bokade möte. Försökte då övertala henne att iallafall ge en timme av sin tid, det enda jag ville var att vi skulle sitta ner hos familjerätten, prata lite men även lyssna på vad dom hade att säga. Det gick dock inte för sig. 

situationen eskalerade och blir värre med tiden. Det är personangrepp vid personangrepp och dom vill inte prata om saker och ting men har ingen anledning till varför. Dom vill helt enkelt att all kommunikation bryts. Jag försöker nå fram vid olika tillfällen, detta sker dock endast vid sms då samtal via telefonen inte längre går då ingen svarar. Vilket resulterar i långa sms för att få fram det budskap man vill ha. Deras bägare ran över vid första försöket medan detta fortsatte i 3 månader. Tillslut ifrågasatte jag deras logik över att göra en grej av ett som i början bara var ett missförstånd vilket hade kunnat lösas direkt ifall vi hade pratat om det redan på en gång. Det enda vi fick som svar på vädjan till att ses hos familjerätten och prata om saker och ting var att vi var psykopater (mest jag) eller att vi var lata och bara ville slippa gå i 3-4 trappor (vilket vi sagt att vi inte har några problem med utan kunde ha mött dem nere och gått upp tillsammans). Förklarar vid flera tillfällen att det handlar inte alls om trappor eller avlämning, utan det handlar om en brist i sammarbeta och kommunikation och att istället för att denna situation ska upprepas så ville vi lösa den direkt men det gick inte ann. Min bägare rann öven, uttryckte mig att dom var de oskarpaste människorna jag träffat och ifrågasatte hur dom tänkte och hur dom kunde agera såhär över något som var så litet från början. Det var bokstavligen så jag skrev. 

Helt plötsligt kände dom sig otrygga med mig, för att jag tillslut, efter månader blev arg. Vilket dom varit vid varje tillfälle. Har även fått sms som "kommer du inte ner kommer jag upp och hämtar dig) av hennes sambo. Jag valde dock vid varje byte att gå ner, hämta min dotter som inte längre kändes lika glad, även när vi lämnade så uppstod tårar och hon ville knappt släppa taget om min sambo när hennes mammas sambo tog emot. Där ställde jag krav att mamman skulle ta emot vid varje tillfälle. Något hon ställt på mig tidigare när MIN sambo tog emot vår dotter vid ETT tillfälle där hon var sjuk, nyvaknat i bilen blev överlämnad och grät en skvätt. Då ställdes kravet att jag skulle finnas vid vår ytterdörr varje byte (läs ytterdörr, detta var innan vi flyttade och allt gick bra) jag verkade dock inte kunna ställa samma krav då hennes mor inte var hemma de närmaste 4 avläsningarna. Jag har även försökt få att vi byter, så att den som ska ha henne hämtar henne istället för att den som har henne ska lämna över henne. För att det ska känner mer för henne som att vi kommer TILL henne för att vi VILL vara med henne och inte att det ska kännas som att vi lämnar över henne för att slippa. Ja ni fattar. Här möttes vi av ett stop direkt. Jag och min sambo tänkte även att det skulle få slut på allt tjafs just kring byte av vecka för deras argument vid varje tillfälle var "hur kan du vara en så dålig pappa som inte ens kan gå ner för din dotters skull" så vi kände att då kanske hon kan gå upp och hämta sitt barn istället också så skulle vi slippa allt (detta var även lösning från familjerätten) Har dock aldrig fått ett rimligt argument till varför det inte skulle gå att ha så eller ett argument överhuvudtaget utan det har varit ett nej direkt eller så har frågan undvikits helt.

Detta höll på i några månader tills det en dag ramlade ner ett brev från en jurist där det fanns ett papper med vissa överskomelser som dom ansåg att vi skulle skriva under på. Kontaktade juristen och förklarade läget, att vi varit i kontakt med familjerätten men att modern till min dotter ej dykt upp och vägrade även att testa detta. Modern anklagade även mig för att ha trakasserat henne (två sms varannan vecka/vecka) där jag uttryckt oro för vårt barns framtid och hälsa när vår situation såg ut som den gjorde. Kan även tillägga att vårt barn ej lärt sig prata ännu, går en språkförskola och att det kräver sammarbeta och kommunikation för att saker och ting ska fungera. Juristen hade då inte blivit informerad alls om situationen eller att familjerätten varit ett alternativ utan tvärtom, att jag vägrade prata och vägrade komma överens, utan jag ville inte alls gå till familjerätten. vilket jag dock försökt få göra i 3 månader. Hon skulle då kontakta barnets mor och prata med henne. Dock utan resultat då hon valde att inte svara i telefon eller prata med juristen igen.

Tjafset om olika saker fortsatte och vid varje tillfälle jag uttryckte min oro och vädjade till att få en tid hos familjerätten för att lösa allt så trakasserade jag henne. (detta är fortfarande 2 sms veckan/varannan vecka) Hon ansåg att det inte alls rörde vår dotter och att det bara var jag som var löjlig. Nu har dock både juristen hon anlitat och familjerätten uttryckt att vi bör göra något åt hela situationen för vår dotters skull. Bör tillägga att vid 5 års ålder så har jag aldrig fått vara delaktig i besök hos tandläkare, bvc eller liknande. Blev även varse om att det skulle bli besök hos logoped 1gång/veckan via hennes förra dagis på ett kvartsamtal då detta varit påtat i ca 3 månader. Vilket jag kände besvikelse över. Detta var även nästan ett år innan allt jag beskrivit uppstod. När jag påpekad att jag vill vara med på besök hos tandläkare/bvc så har jag bara varit löjlig och varför ska jag vara med på sånt tjafs. Bör tillägga att detta varit saker hennes sambo sagt, inte hon själv.Har även aldrig fått ha något på dagis, såsom ytterkläder eller liknande utan det är något mamman fixat och jag har sedan bara fått betala halva summan. Har sen upptäckt att det mesta han haft varit ärvda kläder också. När det väl blev dags för byte av dagis så valde jag att köpa halva av vad som behövdes (ryggsäck osv), meddelade henne om det men fick som svar "behövs inte, har redan fixat allt". Nu handlar det inte om en ekonomisk fråga eller liknade, det handlar bara om att jag vill bidra med saker till min dotters tid på dagis men även att hon ska känna att pappa faktiskt också är delaktig i detta. 

Sen fortsatte samma tjafs i månader. utvecklingssamtalen har vi var för sig för att hon inte vill ha samtidigt. Senaste handlade det om att vår dotter har svårt att leka med andra barn, det är lite våldsamma lekar och har svårt att gå in i en lek utan att det ska brottas, skrämmas osv. Jag kontaktade mamman och förklarade vad som sagts och att vi måste avstyra sådana lekar i hemmet och att vapen och dylikt inte var leksaker för ett barn i den ålder. Förklarade att ifall dom hade sådant hemma så får dom gärna plocka bort det tills hon kan leka med sådant utan att det ska gå överstyr. Hos mig har det varit noll tolerans mot våld, vapen och att skrämmas. Vilket är något som sker i nästan varje situation. Dom la även fram förslag om att vi skulle försöka göra avlämning/hämtming på dagis lugnare genom att avstyra skrämmandet. Vid varje hämtning så kommer dottern rusandes i hög fart, ska hoppa fram bakom väggen och skrika. Jag har aldrig gjort detta till en rolig grej och försökt avstyra detta. Dagis ville även göra det så att själva grejen skulle bli mer avslappnad. Får som svar från dotterns mamma (efter deras samtal hos dagis) att det ej fanns några problem utom att det skulle skrämmas vid hämtningar osv och det var inget hon brydde sig om, då det bara var roligt (?). Även detta med att varje lek skulle startas med monster,skrämmas eller brottas var ju på lek, det är ju på skoj. Då kändes det som att någon av oss måste ha misstolkat dagis eftersom dom uttryckte sig så som att dom ville avstyra lekar som startades så. Andra barn kände inte samma glädje över att kanske leka med bilar och så kom någon helst plötsligt in för att krocka alla bilar, bilarna skulle sprängas och flygas med. Vilket jag också kunde förstå och försöker även avstyra hemma. Samtalade igen med dagis och enligt dem så hade jag och min sambo tolkat dem helt rätt men det hade även dotterns mamma gjort. Alltså tolkat det som vi gjorde och var med på samma bana. Varför hon sen var helt tvärtemot mig förstår jag inte. Och även när jag tog upp det dagis sagt om vad vi borde göra så trakasserade jag tydligen med att försöka lösa det. Dagis ville att vi skulle prata om det, göra liknande hemma och försöka komma fram till en gemensam plan om det. Vi skulle även göra scheman för rutiner såsom vid frukost, lämning,avhämtning men även vid andra tillfällen då dom märkte att det skapade en lugnare och mindre stressfylld dag för vår dotter. Detta är dock inget vi har fått svar på från dotterns mamma heller. Varken tankar kring det eller idéer runt rutiner eller liknande.  Nu behövs kanske inte EXAKT samma rutiner vid frukost,middag eller läggning men iallafall vid hämtning/avlämning.

Enligt mamman själv har hon polisanmält varje sms jag skickat till polisen (har dock inte hört något därifrån på dessa 5-6 månaderna) men när jag samtalade med två olika jurister så har jag som rätt att uttrycka min oro för mitt barn till den andra föräldern vilket jag gjort, inget annat har jag försökt prata med henne om förutom just vår dotter. Har även uttryckt att om hon vill får hon polisanmäla mig för att jag är orolig. Har även fått höra att min oro endast är ett löjligt påhitt från min sida (nu har dock familjerätten och två jurister förklarat vikten i sammarbeta och kommunikation och även vad som kan ske med ett barn som lever i två helt olika världar) så jag är inte den enda som uttryckt mig angående detta.

Hon kontaktade dock familjerätten på eget intiativ, dock med någon helt annat än dem två vi träffade och har även haft kontakt med under denna tid. Den personen dom träffade hade enligt henne bara sagt att dom skulle fortsätta ignorera mig och fortsätta polisanmäla mig. Tog kontakt ännu en gång med familjerätten och bad att få kontakt med denne då det var den enda personen som hon kunde ha pratat med utifrån hennes beskrivning (finns bara en person av den beskrivning så) och då förklarade jag hela situationen ännu en gång. Hen tyckte samma som dom andra att ett sammarbetssamtal verkligen behövdes och hen skulle kontakta henne. Efter ca två veckor ringde jag upp familjerätten och frågade hur det gått. Hen hade dock inte lyckats komma i kontakt med min dotterns mamma men lämnat ett meddelande vad det gällde och så vidare. Efter ca 4 veckor så hade hen fortfarande inte lyckats komma i kontakt med mitt barns mor.

Förskolan hon går på så krävs det sammarbeta och kommunikation, även för vår dotter som har svårt att prata och göra sig förstådd. Mycket handlar om rutiner och att göra det enklaste möjligaste och även avta så mycket stress som möjligt.

Kan för övrigt tillägga att jag endast uttryckt mig så som att jag vill ha till ett sammarbetssamtal, att det inte handlar om att få rätt i något utan att vi ska kunna mötas halvvägs om vi båda känner att just DEN frågan är bäst för vårt barn men att vi inte är överens riktigt. Att är vi inte på samma plan får vi använda oss av argument och diskutera frågan i sig tills vi båda känner att det är bästa möjliga för just VÅR dotter. Jag har även bett om ursäkt för att jag vid ett tillfälle blev arg och ifrågasatte deras intellekt men från deras sida har ingen ursäkt någonsin kommit.

Kontaktade även familjerådgivningen för att kanske lyckas där men samma resultat som hos familjerätten.

Detta är dock endast en bråkdel om vad det blir tjafs om, det är en bråkdel av vad som sagts dessutom men det ger en helhet av vad som pågår och händer. Ber om ursäkt för den långa texten men känner mig frustrerad, desperat och vilsen just nu.

Har någon varit med om liknande? Vad ska man göra?