Jag är 24 år, hatar mitt liv, hatar mitt jobb, jag hatar mig själv och den jag är. Jag vill söka ett nytt jobb, börja på en ny utbildning, få vänner. Det går inte för jag är så övertygad om att jag inte kommer att klara av någonting jag tar mig för. Jag tror alltså det väldigt långt inne, jag kan inte. Vad gör man då? Jag kan tillägga att jag har social ångest vilket givetvis försvårar allt ytterligare.
Då får du be om en närståendes hjälp, och sen får ni hitta lösningar för komma vidare.
För så här kan du inte ha det.
När det kommer till skola, så kommer ju det kristallisera sig rätt snabbt om du klarar skolan eller inte.
Men problemet kanske enbart är din sociala ångest som är på alla områden?
Och sen ett bra råd, börja med att se över EN sak och lös den, för sen ta dig vidare och försöker lösa nästa.
Då får du be om en närståendes hjälp, och sen får ni hitta lösningar för komma vidare.
För så här kan du inte ha det.
När det kommer till skola, så kommer ju det kristallisera sig rätt snabbt om du klarar skolan eller inte.
Men problemet kanske enbart är din sociala ångest som är på alla områden?
Och sen ett bra råd, börja med att se över EN sak och lös den, för sen ta dig vidare och försöker lösa nästa.
Inte en enda, släkting, närstående eller kompis som du litar på och kan hjälpa dig?.
Ingen på nån myndighet du litar på eller i sjukvården som du träffat innan som funkat bra med dig.
Eller är det så att du inte litar på någon överhuvudtaget?
I så fall är det väldigt svårt och hjälpa dig.
Inte en enda, släkting, närstående eller kompis som du litar på och kan hjälpa dig?.
Ingen på nån myndighet du litar på eller i sjukvården som du träffat innan som funkat bra med dig.
Eller är det så att du inte litar på någon överhuvudtaget?
I så fall är det väldigt svårt och hjälpa dig.
Nej.
Jag söker inte direkt hjälp, som sagt, ville mest höra andras erfarenheter och eventuellt få lite hopp utav att läsa det.
Nej.
Jag söker inte direkt hjälp, som sagt, ville mest höra andras erfarenheter och eventuellt få lite hopp utav att läsa det.
Det låter som du är i behov av någon du litar på som kan hjälpa dig med såna här saker.
Och tycker du ska försöka fundera om det finns någon du träffat som är införlivad vem du är och som du litar på.
Och du är i behov av hjälp, så ignorera är ingen bra idé.
Andras erfarenheter får vi hoppas kommer, kanske lite dumt du la den i missbruk.
Då det är en totalt annan fråga.
Det låter som du är i behov av någon du litar på som kan hjälpa dig med såna här saker.
Och tycker du ska försöka fundera om det finns någon du träffat som är införlivad vem du är och som du litar på.
Och du är i behov av hjälp, så ignorera är ingen bra idé.
Andras erfarenheter får vi hoppas kommer, kanske lite dumt du la den i missbruk.
Då det är en totalt annan fråga.
Jag har i princip inte träffat någon under en längre stund sedan jag slutade gymnasiet, och då hade jag heller inga vänner.
Jag la den i psykisk ohälsa, måste ha blivit något fel.
Jag har fastnat i lite samma typ av tänk men håller nog på att ta mig ur det så jag skriver här och hoppas att något kanske kan hjälpa!
Jag har i tidigare perioder av mitt liv varit inskriven på bup och när det var som värst varit suicidal. Har inte kontaktat någon psykolog eller så denna gång utan har försökt lösa det på egen hand innan det gått utför.
Hur som helst, under det senaste året har jag hamnat i en ond cirkel igen. Det suger och någonstans känner jag att det är okej att få känna att allt går mot en, ibland är livet jäkligt orättvist och fel. Men jag har låtit mig ha såna dagar max typ 2-3 dagar (har bestämt mig innan att ex. tisdag ska mitt mående vända, men nu får jag känna att allt går åt skogen) för att sedan ta tag i problemen. Kanske inte allt på en gång, men några saker i taget.
T.ex nämner du att du vill börja plugga. Sök en utbildning! Du behöver inte ta den bara för att du söker, eller så kan du börja och känner att det inte funkar, men då har du i alla fall givit det en chans. Och framför allt har du bevisat för dig själv att du klarar något. Eller så kan du bara höra av dig till en kompis, även om du inte har lust eller tycker allt är tråkigt, gör det i alla fall. Och har du inga vänner så försök nätverka lite, du kanske har någon bekant/gammal kompis du kan skriva några ord till?
För mig har det handlat om att göra saker fastän jag inte har någon ork i kroppen för det. Men man får ta det i små etapper, som små utmaningar. Och sedan är ett annat tips att skriva ner vad som faktiskt är bra med ditt liv. Just nu när jag skriver det kanske du inte kommer på något på rak arm, men fundera igenom det. Du kanske är fysiskt frisk, du kan gå, du har tak över huvudet och mat på bordet. Du har ett jobb, det är inte alla som har. Liksom, försök hitta det lilla som faktiskt ändå är positivt. Hitta bra egenskaper hos dig själv som du gillar och skriv ner det. Och var tacksam för det du kommer fram till att du har.
Så småningom kanske du har lyckats ta dig ur denna svacka själv, och jag hatar att jag skriver det men det är tyvärr bara en själv som kan ta sig ur. Känner du att det är stört omöjligt att ta sig ur detta mående, så tycker jag att du ska höra av dig för att gå till en psykolog. Det räddade mig när jag var på botten!
Hoppas du kan plocka ur några tips!
Jag har i princip inte träffat någon under en längre stund sedan jag slutade gymnasiet, och då hade jag heller inga vänner.
Jag la den i psykisk ohälsa, måste ha blivit något fel.
Det är lätt och klicka fel, du är inte den första.
Utan det är massor före dig som gjort samma, även jag fast inte just här men väl liknande.
Lycka till, och är det nått som inte har med erfarenheter och göra, så kan jag gärna göra ett försök med att hjälpa dig om det går.