Hur ska man berätta för bonus att vi ska ha barn?

Han har väl inte försökt bestämma nåt alls? Han har ju bara förklarat hur han tänker göra om ni skaffar ett barn. 

Enligt min sambo så har sonen uttryckt ångestkänslor över tanken på att hans pappa ska få ett till barn. Han vill inte att pappan ska älska ett annat barn än honom.

Jag vet inte var den här ångesten kommer ifrån. Hans mamma fick två barn efter honom så han är van med småsyskon.

Han mamma kanske inte skötte det där med småsyskon snyggt därför är han orolig.

Jag vet inte, måste faktiskt säga att jag ser henne lite som en bra förebild snarare. Hon ber inte om lov och jag och fler människor märker att sonen är mindre ängslig och krävande när han är hos mamman. Hon kommer inte gå med på att sonen flyttar hem på heltid hos henne av den här anledningen heller.

Hos oss så styr och ställer han med sin pappa och ljudnivån är hög. Blir så stressad av att min sambo är så osäker.

Som bioförälder som varit i ungefär samma situation, min tonårsson hade varit väääldig tydlig med att han inte ville ha ett syskon. Och min sambo som inte hade några barn ville förstås också bli förälder. Jag valde att bli förälder tillsammans med sambon och att ta sonens reaktioner när de kom. Och de kom .... han vrålade och skrek och slutade sen prata med oss. Äta med oss ens hälsa på oss. Och skulle flytta han med.

Mitt allra bästa råd till din sambo är att ta sonen på allvar. Berätta så tidigt som möjligt. Och ge honom chansen att reagera. Finnas där för honom. Inte bli sårad eller stött eller reagera starkt känslomässigt (nog lättare för din sambo som inte är så gravid och hormoniell som jag var.... ). Men också var supertydlig och fast i att det här är sambons beslut. Att det är fattat, att han vill detta och att det inte går att ändra på. Att sambon står för det. Aldrig ber om ursäkt eller ömkar sonen. Inte ?skylla? på dig. Men visa och varar tydlig i sin kärlek till sonen. Och att visa och stå för att sonen liv inte kommer att ändras på.

Vi gick tom till bup och pratade. För jag förstod ju på de enormt starka känslomässiga reaktionerna att det var något bakomliggande som skavde.

Och idag är lillasyster åtta månader och högt älskad av sin storebror :). Han söker aktivt hennes sällskap. Och han är ju det allra bästa hon vet. Han bor här lika mycket fortfarande. Och vi, han o jag, har fått en mycket bättre relation till på köpet. Mycket säger han själv för att jag visade att jag brydde mig.

Så lycka till med er familj! Det kommer bli bra om ni gör det bra :)

Tack för dina fina tips.

Skönt att läsa om fler som har suttit i samma situation. Ska prata med min sambo om att reaktionen kan bli extrem men att han får tänka på att det kommer lugna ner sig.

Jag kan personligen förstå bonus lite, en tonåring är inte så förtjust i att få syskon och det får man ha förståelse för.

Tycker du att man bör berätta för biomamman innan? Jag tycker att min sambo ska prata med henne innan han pratar med sonen, blir reaktionen extrem så är hon informerad innan. Tänker jag fel?

Som jag förstod dig verkar mamman vara en vettig person som inte sätter sina känslor och behov före sonens. Då tycker jag absolut din sambo ska berätta i samband med att han berättar för sonen. För mig hjälpte det att sonens pappa var med mig i det och kunde stötta sonen på sitt sätt. Men det är ju väldigt olika vilken relation man har till sina ex och hur ett sånt samtal tas emot!

Håller med

Säger som jag hörde supernannyn på teve säga: det är dags att pappan ger sonen ledigt från chefsrollen. Jag har inget bra tips mer än att det är ni två som är de vuxna och jag tror att du själv kan komma att må ganska kass om tonåringen har en chefsroll sedan när du själv har blivit mamma. Min bonus ville ha syskon så jag hade aldrig det problemet däremot såg han sig själv och pappan som de som höll i hushållet och det blev en del spänningar mellan oss p g a det. Som nybliven mamma fick jag sedan ångest av det och det var svårt att hitta ett bra förhållningssätt när jag bara hade ångest.

Klart att barn inte får bestämma om nya syskon får komma eller inte.

Men,en tonåring som bor varannan vecka kan mycket väl välja bort att bo med en förälder som skaffar nya småbarn. Eller så väljer han inte bort det, det beror ju på hur han är och hur bebisen är.

Det kan vara jobbigt som tonåring att få bebissyskon och om det går att välja bort skriknätter så är det väl inte fel.