Sola anmäler barn med npf

Obs! Lång inlägg.

Jag börjar med första kontakten med soc. Då hade jag en stark tilltro till soc och trodde verkligen att de arbetade för barnets bästs. Min bonusdotter var då 15 år och hade en tid uttryck depressiva symptom. Jag sökte kontakt med bup ganska omgående eftersom jag kände att hon behövde proffesionell hjälp. Efter några enstaka möten med läkare fick vi till slut henne att gå med på att läggas in på BUP för att som vi trodde att få vila upp sig ett tag. Tyvärr blev hon bars värre och eftersom hon vägrare samtal med sin far o ett tidigt skede kopplades soc in. Och det var då cirkusen började. Soc gick genast till angrepp på familjen, med enda orsak att vi hade många barn och därför inte kunde se dotterns behov. Men det var ju vi som sökt och jobbat för att hon skulle få hjälp när våra insatser inte hjälpte. Deras lösning bar att bara hon fick komma till fosterhem skulle hon bli frisk. Vi gick med på det, det var ju inte hon som bett om en stor familj. Tyvärr for de med osanningar till dottern och när hon insåg att det var en vanlig främmande familj hon skulle komma till och inte en rik där hon skulle få egen cross, dator och allt hon ville så meddelade hon soc att hon bara ville hem och få hjälp från BUP med sitt mående. Soc vägrade och det slutade med att vi fick hem en totalförstörd tjej med sönderskurna armar efter 2 dagar på familjehemmet. Då sa vi stopp, det är blir hon bara sämre av. Soc blev då sura och tog bort all hjälp och vi satt ensamma med en mycket psykiskt dålig flicka tills vi körde in henne akut till bup för att skydda hennes syskon. Efter det varvades hennes liv mellan olika psykiatriska avdelningar och BUP. Vi såg henne bli sämre och sämre och när vi påpekade det och bad om möten var det kalla handen. Hon fick LPT som soc ville att det skulle grundas på bristande föräldrar förmåga, men de backade på det togs upp i rätten. De gjordes aldrig någon utredning om föräldrarna förmåga. När hon var 19 år fick hon diagnos Asperger och ADHD. Tyvärr även andra diagnoser som hon dragit på sig i samhälletsvård. Några månader innan hon fyller 25 släpps hon it efter 8 år på olika instutioner. Hon överlever därefter 2 veckor innan hon tar sitt liv. Många rapporter ligger då på soc med väldigt mycket felaktigheter. Kommentarer från oss finns inskickade, men de har kommit bort på socialkontoret.

Några år senare hamnar min dotter i svårigheter och hamnar i ett mindre bra gäng och får därför en anmälan på sig. Rätt agerat, för hon behöver hjälp. Det fastställer även soc. Men det stöd hon beviljas uteblir och istället löser jag situationen med hjälp av BUP. Hon mår nu bra och går i anpassad skola.

Nu till dagens läge. Jag har även en som med svår ADHD och autistiska drag. När han var mindre fick att ett par anonyma anmälningar på sig som snabbt lades ner. Vi bor i en liten by och alla i stort sett vet vilka vi är, pga barnaskaran. Jag får ofta beröm för att jag är en stark mamma som har struktur och klarar så mycket. Vi har, skola, bup och jag haft ett mycket bra samarbete och sonen är mycket omtyckt av tränare, kompisar och omgivning. För 1,5 år sedan flyttade han upp till en annan skola inför 7:an. Vi hade flera möten där sonens behov av stöd och i vilken form var väldigt tydlig. Rektorn förvägrar sonen det stödet och vi varnar då för att de kommer tappa en mycket intelligent elev. Nu 1,5 år senare är vi där och min sona skolgång fungerar inte. Han själv mår dåligt och är en lätt måltavla för mindre bra kompisar. Han är vilsen och känner sig misslyckad och i ett läge kan han inte motstå en impuls. Han smakar av en flaska alkohol men i motsats till sina kompisar går han på lektion. Jag förstår mycket väl att skolan måste anmäla det men sättet de gör på är inte det bästa. Rektorn tvingar den person som varit sonens enda stöd att göra anmälan. Det leder till att sonen inte längre litar på honom. Han var inte ens med utan körde bara sonen hem. Jag har kontakt med både mentor och stödpersonen under dagen och försäkrar mig om att det finns en vuxen hemma hos honom. Donen är ok och inte berusad och vi pratar om det då jag är hemm nån timme senare. Han är ångerfull och har inte gjort om något liknande. Vi får komma på samtal på soc och sonen upprepar att det var en dum grej och att det inte kommer hända igen. Efter några veckor får vi besked att utredning ska startas och fortfarande efter några veckor till hat vi inte hört något. Under den tiden har han passat tider, aldrig varit påverkad då han kommer hem, aldrig sovit borta. Det jag är rädd för nu är att soc ska göra liknande felaktigheter som tidigare och utsätta ett barn som har svårt ändå p g a bristande stöd i skolan ska må sämre och känns sig ännu mer misslyckad. Till saken hör också att han ser många av sina skolkompisar dricka alkohol i stort sett varje helg, men där händer inget. Hur ska jag agera för att min son inte ska hamna i samma sits som sin Storasyster?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-10-23 22:59
Ska ju vara skola anmäler i rubrik! Ingen som har tips på vad jag ska göra eller några tankar till det jag skrivit. Blev ju rätt långt