Fler än jag som har sorg över att inte ha någon släkt?

Ensam utan släkt. Ensam på heltid med två barn som inte har kontakt med vare sig sin pappa eller med sin familj på den sidan. (De träffar släkten ett par gånger per år ungefär) Jag har fantastiska vänner Tack och lov, men visst sjutton år det väldigt ensamt ibland. Särskilt på storhelger.

Vi har det liknande inom familjen två vuxna och ett barn, vi försöker att göra det bästa av situationen.

Jag har det likadant. Jag har bara min mamma och när hon dör är det bara jag kvar. Jag är också 40 år, men har inga barn eller förhållande. Har tyvärr inga jättenära vänner heller, så det blir många ensamma kvällar i tv-soffan...

Har det likadant. Mina föräldrar ville aldrig ha mig så jag har växt upp på olika hem (blivit traumatiserad efter vissa hem jag tvingats bo på), ingen annan i släkten bryr sig, de kan inte ens höra av sig eller ens låtsas att de bryr sig om mina barn. Barnens pappa har heller ingen släkt som bryr sig och de har inte träffats sedan han var tonåring. Vänner har jag inga, många av dem har faktiskt dött (eftersom jag träffade mina vänner på hemmen så hade de samma traumatiska upplevelser som mig och trasig uppväxt). Nya vänner har jag försökt skaffa, men det slutar alltid med att jag blir utnyttjad.

Läser trådar här på familjeliv om svärmödrar som lägger sig i och föräldrar som ställer krav eller liknande, och det är säkert jobbigt, men jag skulle ändå byta direkt. Att bara få ha någon i sin närhet som bryr sig liksom.

Nu har jag barnen och sambon och det är mitt liv, hade jag inte haft dem så hade jag lika bra kunnat dö.

Vi har det lite liknande hos oss. Två vuxna och två barn. Antingen är släktingarna döda eller så vill de inte umgås eller engagera sig. Ledsamt men jag tröstar mig med att vi har fina vänner. Även om jag drömmer om och är avundsjuk på stora familjer där barnen får ha många vuxna och fler generationer runt sig...

Det finns oss som har "släkt" som inte är något att ha också.

Som är rena svin.

Nej tack säger jag.

Oj, vad jobbigt

Min far som jag hade bra kontakt med har tyvärr gått bort i cancer, min mor har jag bara sporadisk kontakt med (alkoholist). (inga far/morföräldrar)

Har några syskon, men vi träffas bara 1-2 ggr per år (bor långt ifrån varandra)

Kusiner, farbroder/moster har jag ingen kontakt med alls.

Men jag lider dock inte av det, utan har vänner som jag värderar betydligt mer än släktingar jag egentligen inte har något gemensamt med.

Satsa på hitta nytt umgänge istället, det är mitt råd.

Så sorgligt att det är så många som faktiskt inte har många eller ens någon. Det bevisar ju att blod faktiskt inte ät tjockare än vatten många gånger. Man ska verkligen vara tacksam för de få man har.

Kram till er alla

Tänker mycket på sånt här under den här årstiden. Det är ett tråkigt ämne. Tyvärr förstör det oftast alltid julen för mig.
Jag har en ganska komplicerad släkt. På min pappas sida har jag inte haft någon kontakt direkt, dom har inte det heller med varandra.
På mammas sida är det bättre men där ligger jag lite efter i generationerna, jag är sladdbarn till sladdbarn kan man säga. Så det är inte så många kvar. Men jag försöker njuta av dom som är kvar och inte tänka för  mycket på framtiden och fokusera på dom som finns.
Men jag ska inte klaga jag har det rätt okej ändå. Dessutom har jag varit bra på att förbereda mig och byggt upp mitt liv för att undvika ensamheten, jag har ett bra umgänge utanför familjen.

Mitt främsta problem är nog att jag kan känna avundsjuka mot andra och tro att dom har så mycket enklare.