Ser statistik från Skolverket om niornas resultat. Det är på många håll typ 70-80 procent bara som är behöriga till gymnasiet. Hur lyckas man med det? Hur svårt kan det vara att nå grundläggande behörighet? Känns som att det problemet inte fanns på 1980-90-talen. Har eleverna blivit helt slöa?
(Och statistiken är då INTE med nyanlända, dessa är borträknade)
Så länge betygssystemet med 1 - 5 (försvann väl i mitten av 90-talet?) fanns så var det ju svårt att bli underkänd i ett ämne då det krävdes att man inte ens var på lektionerna för att inte iallafall få en 1:a i betyg. Senare kunde man få ett UG (underkänd i betygsskalan G-MVG) och nu kan man få ett F..
Därför blev man behörig lättare tidigt, även om betygen kanske inte räckte att komma in på så många ställen om man hade ett medel på 1,2 typ..
Så länge betygssystemet med 1 - 5 (försvann väl i mitten av 90-talet?) fanns så var det ju svårt att bli underkänd i ett ämne då det krävdes att man inte ens var på lektionerna för att inte iallafall få en 1:a i betyg. Senare kunde man få ett UG (underkänd i betygsskalan G-MVG) och nu kan man få ett F..
Därför blev man behörig lättare tidigt, även om betygen kanske inte räckte att komma in på så många ställen om man hade ett medel på 1,2 typ..
Men ändå. Att inte nå godkänt, har man ens ansträngt sig i skolan då?
Men ändå. Att inte nå godkänt, har man ens ansträngt sig i skolan då?
Men ändå. Att inte nå godkänt, har man ens ansträngt sig i skolan då?
När jag gick högstadiet (mitten av 90-talet) så var det en person som inte var i skolan mer än två-tre dagar/månad. Resten av tiden så var det festande, rymde hemifrån osv. De få dagarna som han var i skolan så var han bara på vissa lektioner. Som konsekvens så fick han streck i de flesta ämnena och därmed inte behörig till gymnasiet.
De flesta som inte får behörighet till gymnasiet har antingen hoppat av, eller skolkat väldigt mycket.
En annan orsak var ju de relativa betygssytemet (med skalan 1-5) som fanns från 1967 fram till mitten av 90-talet.
Då sattes betyget utifrån en normalfördelning där en viss andel skulle kunna få 1: eller 5:a medan det stora flertalet skulle hamna omkring medel/3:a. Man jämförde alla elever prestation med hjälp av standardprov och centralprov för alla elever i landet.
Kopierat från skolverket: Det relativa betygssystemet byggde på den matematiska teorin om normalfördelning och hade som främsta syfte att på ett systematiskt och tillförlitligt sätt rangordna eleverna sinsemellan för att därigenom garantera ett rättvist urval till studier vid gymnasium eller vid universitet och högskola.
Detta baserades på den kritiserade[3] hypotesen att elevernas prestationer från ett stort antal sammanvägda uppgifter för en stor grupp elever fördelar sig enligt ennormalfördelning. Betygen räknades ut som standardpoäng, med medelvärdet 3,0 och standardavvikelsen 1,0 hos betygen.
En följd av övergången från de sjugradiga bokstavsbetygen till den femgradiga skalan var att begreppet underkänd försvann. Därmed ändrades också villkoren för att flytta till högre årskurs. Den som i sitt årskursbetyg hade ett betygsmedeltal på 2,3 eller därunder, kunde kvarsättas om klasskonferensen så beslutade. Konferensen beslöt ofta att flyttning kunde ske, om eleven prövade med förbättrade resultat i ett eller ett par namngivna ämnen. Med tiden kom betyget ett (och många gånger även betyget två) att betraktas som underkänt fast detta aldrig varit avsikten.
Den femgradiga betygsskalan innebar ofta att man på många skolor använde ett informellt, muntligt betygssystem där lärarna satte plus- eller minustecken efter betygen.
Det var ju även hela grejjen med att om lärarna gav någon en 5a så var de även tvugna att ge en 1a. Hade en lärare som alltid gav 3or till alla i sitt ämne för han ville inte tvingas att sätta en 1a eller 2a.
Det var ju även hela grejjen med att om lärarna gav någon en 5a så var de även tvugna att ge en 1a. Hade en lärare som alltid gav 3or till alla i sitt ämne för han ville inte tvingas att sätta en 1a eller 2a.