Sörjer och super.

Nu sitter jag här och tänker på dig, mitt älskade barn som fick ett så kort liv, innan du togs ifrån oss. 
Och din mamma är på kanelen igen, varje jävla kväll verkar det som.
Jag tycks inte kunna gå och lägga mig nykter längre.
För då kommer tankarna, sorgen och tårarna. 
Alkohol dövar sinnena, ger lite lindring i min livslånga sorg. 
Har jag ångest?
Inte speciellt, för vad spelar något för roll nu när du är borta och jag måste leva vidare utan dig. 
Om några timmar ska jag gå upp igen och börja dagens sysslor och jag vete fan varför jag gör det, men jag kommer göra det.
Ännu en dag utan att du mitt älskade barn finns här kommer att passera och imorgon kväll kommer jag gå till dunken som ger mig vin och smärtlindring. 
Jag är inte stolt över mitt beteende, men allt jag försöker göra är att överleva, en dag till.    
Jag saknar dig så.