Varför anses autism vara så hemskt?

Var det trådar om barn? Jag upplever nämligen snarare att en kvinna började tråd efter tråd för att klaga på sin sambo, som hon TROR har något inom autismspektrum, men det är inte utrett. I så fall vore det nämligen knappast en allmän åsikt, då är det mest hon. Med flera nicks ibland också.

Det gäller egentligen alla trådar där autism kommer på tal. Tråden i sig behöver inte handla om autism men om det nämns så är det ofta någon som visar en reaktion liknande den jag beskrev i TS.

I trådar som gäller barn kan det vara att TS nämner att deras barn gör någonting, t.ex undviker ögonkontakt, som får någon att påpeka att detta kan vara ett tecken på autism. Då är det inte ovanligt att minst en person skriver att "så illa är det nog inte, skräm inte upp TS!".

(Men jag vet vilka trådar du syftar på också och där tror jag bara att det handlar om att personen som startar dem ogillar en specifik person med autism/Aspergers.)

Okej. Tja, jag vet inte. Kanske har folk en överdriven uppfattning om vad autism kan vara. Och det är klart att det ju finns folk som har svår autism och faktiskt så är en kombination av autism och utvecklingsstörning ett av dem svåraste handikappen. Har man bara det ena så kan man klara sig ganska bra ändå, men just kombinationen är förödande. Men de flesta har ju inte så svår autism.

Och jag tycker egentligen inte att det var en bra idé att avskaffa Asperger-diagnosen och kalla allt för autistiskt, eftersom skillnaderna är så stora.

Ett av de stora problemen med autism (och andra NPF) är att de är osynliga, vilket gör att omgivningen ofta inte tar individen eller individens problem på allvar. Dessutom så har 100 personer med autism 100 olika varianter av autism, så bara för att vissa individer fungerar på ett sätt så fungerar andra på ett annat sätt. Det gör att det skapas otroligt mycket fördomar  eller förutfattade uppfattningar. "Min kusin har autism och hen klarar minsann XYZ, så då borde du också klara det. "

Ett annat stort problem med NPF är att det gör stora utslag i den sociala sfären, och det drabbar omgivningen i princip alla situationer (familjen, dagis/skola/jobb, kompisar, aktiviteter).

Det är också ett stigma, föräldrar till NPF-barn får ofta höra att de inte uppfostrar sina barn, barnen får veta att de är elaka, osv.

Jämför man med ett fysiskt funktionshinder, t. ex. rullstolsburen, så dels syns det på lång väg och omgivningen tar automatiskt hänsyn (eller i alla fall oftast, sedan finns det rötägg överallt), och samma hjälpmedel och anpassningar funkar för de flesta (rullstolar, liftar, ramper, borttagande av trösklar, osv).

Varför många tänker att det är "hemskt med autism" tror jag beror på lite olika saker men även beroende på om det är tanken på att få barn eller tankar på en partner. Mkt oro är förknippad med om ens barn kommer få rätt stöd, vänner och hur hens utveckling kommer att te sig. Om ens barn kommer möta fler hinder för att bli lycklig. Om hen kommer bli självständig. Löpa större risk för psykisk ohälsa o dyl.

Med en potentiell partner är det ofta andra saker som kommer överst, som ""Kommer det vara för svårt för personen att ge den känslomässiga respons jag behöver?"; "Kommer jag behöva ta större ansvar för relationen?"; "Behöver jag göra avkall på min spontanitet?"

Sådana frågor, ofta baserat på andras erfarenheter.

Låter väldigt rimligt. Tack för ett så bra och uttömmande svar.

Jag är uppvuxen med en bror med Aspergers och har en son med autism. Jag hade självklart önskat ett "normalt" liv för mig & min son och är väl insatt i hur svårt det är att få rätt stöd & bemötande från skola och personer i vardagen Så fort det funkar tex med resurs i skolan ska den tas bort för "det funkar ju så bra" men ingen tar bort rampen för den rullstolsburne när der funkar bra attta ramoen in...

Det är hemskt pga att även om autism kan vara en väldigt mild störning där personen bara är lite avvikande socialt så kan det också vara en väldigt svår störning där personen inte alls är kontaktbar, inte förstår något språk alls och sitter och dunkar huvudet i en vägg. Att inte få någon kontakt med sitt barn (eller i de halvsvåra fallen: ingen känslomässig kontakt) är förstås jättehemskt.

Det som tidigare kallades aspergers tror jag inte är det föräldrar tänker på när de är oroliga för sitt spädbarn...

Ett kriterie för att få en diagnos inom NPF är ju att man svårigheyer i det vardagliga livet.

Är väl inte så konstigt om man som förälder vill att barnet ska slippa de svårigheterna.

Men hemskt behövetr det ju alls inte vara förstås.

Sen är ju som sagt autism ett extremt brett spektrum. Tror många associerar det med autism i kombination med intellektuell funktionsnedsättning också.

Autism med intellektuell funktionsnedsättning är komplicerat pga att barnet kan vara svårt/omöjligt att testa pga autism och/eller fungera som att det har en sådan nedsättning trots att det inte har det i optimala omständigheter. Sedan så är det mycket större svårigheter i en kombination av diagnoserna än enbart en intellektuell nedsättning. Personer med autism är generellt väldigt ojämna i hur de fungerar. Sedan så om ett barn har bägge diagnoser så pratas det sällan om det kognitiva utan barnet får stämpeln autism. Och då tänker folk så. Sedan så har många med autism också just en intellektuell funktionsnedsättning så man är väl rädd för bägge och separerar dem inte alltid. Ungefär som att downs ofta betyder intellektuell funktionsnedsättning också men inte heller behöver göra det. I högre grad där förstås men ändå.

Fast det är väl fler inom autismspektrummet som inte har intellektuell funktionsnedsättning än som har? Så "många" är väl frågan om man kan hävda. Som jag förstår är det en stor andel av de som har det som förut (?) kallades autistiskt syndrom som pckså har intellektuell nedsättning men ej om man ser till hela spektrumet.

Men att det är en stor svårighet för de som har det förstår jag.

Men sen tror jag att diagnossättningen är förvirrande för folk. Det blir konstigt om en person som både har intellektuell funktionsnedsättning och tex stora svårigheter med språket, att uttrycka sig i grunden har samma diagnos som en person vars svårigheter inte ens märks för utomstående.

Ja precis. Numera har ju de som innan kallades asperger eller högfungerande autism "bara" autism och då blir det lite konstigt. Sånt visar ju sig oftast senare, i skolåldern typ. De som är oroliga för sina småbarn tänker nog på den värre sorten som kan märkas mycket tidigare.

Efter att ha levt med en man med asperger så kan jag absolut förstå varför folk tycker att det är hemskt.

Det är jobbigt och man blir helt slut av att försöka förhålla sig till någon som inte fungerar normalt. Kan man välja så väljer man ett liv utan aspergare och autister.

Går du nu genom alla trådar som har något med autism att göra och förtalar folk med det funktionshindret!? Har du inget annat intresse i livet?