Ledsen bonusmamma
Hej,
Jag är en tjej på 33 år, som har två "bonusbarn" på 17 (flicka) och 18 år (pojke). Min sambo (42 år) och jag har varit tillsammans i 3 år, bott tillsammans i snart över två år. Han var gift tidigare i en väldigt konfliktiv kvinna som var dels väldigt svartsjuk av sig, spelade mycket på min sambos känslor och manipulerade honom väldigt mycket. De var gifta i 15 år, och separerade för 3 år sedan, då vi träffades (han var inte otrogen med mig). Mamman till barnen är förmodligen lite bipolär (enligt pappan) och har otroliga humörsvängningar. Hon har aldrig velat jobba (hon är nu 45 år), eller lära sig språket (hon pratar bara spanska och lite engelska). Hon har dessutom alltid exkluderat hans familj (mamma och syskon) från deras liv, och aldrig velat att någon annan än "kärnfamiljen" tex ska vara med på resor etc.
Jag hade själv precis kommit ut ur ett förhållande på 5 år, men blev plötsligt kär i denna fantastiska och mest omtänksamma man. Vi höll vårt förhållande "hemligt" i ett halvår då han inte ville berätta för hans barn att han hade träffat en ny, då han ville vara säker på att det skulle funka mellan oss... vilket det har gjort.
Vi har det fortfarande jättebra (när vi är själva), vi älskar varandra jättemycket och tar hand om varandra. Vi inkluderar alltid in hans barn då vi ska åka på semestrar (tex. sommarsemestrar) och umgås väldigt ofta med barnen.
Dottern (17 år) och jag har alltid kommit relativt bra överens. Jag har alltid varit trevlig, snäll, omtänksam och hjälpsam mot hans båda tonåringar. Jag bjöd flickan på en weekend till Bryssel för att "bounda" lite mer, tar med henne på middagar ofta då det är pappan och jag som egentligen har bestämt att ha en parkväll.
Sonen (18 år) är en omtänksam pojke, inte alls konfliktiv (han tycker bra om mig och accepterar mitt och pappans förhållande) han är en helt vanlig tonåring (dock så är han väldigt lat och tyvärr så har han inte så många drömmar, tex studera och bli något, han vill gå på privatuniversitet så han slipper söka in med betygen och sedan vill han bli megarik och leva loppan). Men pappan pratar alltid med sonen om att han måste plugga och få en utbildning, och det kan inte kosta skjortan).
Dottern har varit snäll, men med tiden så har hon blivit mer och mer bitter. Jag tror att hon har varit så hela tiden, men med tiden så har hon visat sitt riktiga jag.
Hon är nu 17 år, har en väldigt stark personlighet och vill ha makten över sin pappa (och mig). Hon har börjat avsky mig, rättare sagt hata mig, av ingen anledning. Hon vill ha bekräftelse från pappan att han älskar henne mer än mig, att hon betyder mer, hon vill inte att jag ska följa med på "deras" semestrar, hon vill exkludera mig från att bo med pappan + att pappan ska göra sig av med mig (även om pappan säger att jag är jätteviktig i hans liv också), hon brukar "rulla med ögonen" när jag säger något eller om det är något som hon inte tycker om och nu menar hon på att jag gör det mot henne (vilket inte är sant), hon blir avundsjuk bara jag köper ett par skor (då måste hon också ha skor, även om jag köpt skorna med mina pengar), pappan bjöd mig på en weekend på min födelsedag och nu vill hon ha exakt samma present och åka till samma resemål, hon menar på att han skiter i henne och bara bryr sig om mig (vilket inte är sant, de pratar säkerligen 5 timmar per telefon (om dagen), då hon inte orkar ses), hon pratar så dåligt om mig - hon säger allt detta endast till pappan men inte till mig.
Vi var på semester en vecka för inte så längesedan, så märker jag hur hon tar smygfoton på mig, men hon vill inte visa sina bilder när man frågar om hon vill dela med sig vad hon fotograferat.
Hennes mamma avskyr mig också, hon älskar inte deras pappa, men hon vill ha pengar. Han betalar 8000kr i underhåll / mån (till barnen), utöver detta köper alla deras kläder, betalar deras semestrar, ger dem 1500kr var i månadspeng + extra pengar om de ska gå på någon festival eller middag med vänner.
Mamman ger ingenting - inte ens ett par strumpor till barnen (och det är verkligen så). Hon säger att hon inte kommer att betala något för att hon inte har pengar (hon tänker inte jobba). Hon och dottern säger dessutom att det pappan ger för lite pengar, och de lever i misär (vilket inte är sant), de bor i en fantastisk fin tvåvåningslägenhet i centrum och har allt de behöver (och mer).
Han vet att dottern är otrevlig och elak mot mig, men han förlåter henne alltid - då han självklart älskar sin dotter.
Jag bara mår så dåligt... jag vill leva med denna man, jag vill ha barn med honom (vilket vi pratar om ofta) och jag vill gifta mig med honom (vilket han också vill), men dottern gör allt för att försöka förstöra och vill alltid stå i centrum. Hon vill vara kvinnan i pappans liv, då mamman inte är det. Det ska inte vara jag, då jag inte är familj, jag är pappans tjej (så har hon uttryckt sig).
För att återgå till semestern som pappan ska ge henne i födelsedagspresent, då vill hon att pappan ska exkludera mig (pappan har sagt att det är viktigt för honom att jag följer med och det hon håller på med kallas för mobbing och avundsjuka).
Jag är dessutom inte välkommen att träffa henne när hon kommer till oss, men det har han också sagt att jag är där om jag vill. Återigen, att jag är viktig för honom och jag är hans partner vilket hon ska acceptera.
Jag vet inte riktigt vem jag ska prata med om detta mer än mina närmsta vänner, men det hade varit skönt att höra vad någon annan tycker om denna situation.
Jag känner inte igen mig själv, för jag vet inte vad jag ska göra, känner bara ren ångest över hela situationen med dottern, då hon gör allt för att vi ska göra slut, ljuger om mig, pratar skit om mig och är så elak (väldigt falsk).
Ska jag ens följa med till Bryssel (weekend) eller inte... om jag inte åker så blir min partner ledsen, om jag åker så blir hon arg och avundsjuk samt att jag kanske kommer att bli irriterad (men kommer inte att visa det).
Någon som kanske kan ge mig några råd... då jag är helt lost. Jag har aldrig varit tillsammasn med någon med barn förr, speciellt inte en elak och trotsig tonåring som avskyr en.