start våren/sommaren 2018

Hej! Jag känner igen mig i din situation väldigt mycket :) Är 27 år, varit tillsammans med min kille i snart 1,5 år men vi har känt varandra sen vi var små. Jag är färdigpluggad (iaf för tillfället), har fast jobb osv. Han pluggar fortfarande och är klar till nästa sommar.

Det är väl främst jag som längtar efter barn, han känner att han behöver ha fokus på skolan och vill i dagsläget inte börja försöka förrän han vet mer hur situationen ser ut när han är klar. Han vill vara säker på att han har jobb innan vi börjar försöka. Fullt rimligt såklart men det tröstar ju inte mig och min barnlängtan ;)

Hur går diskussionerna hos er? Är båda lika sugna på barn? När ska ni börja försöka? :)

Diskussionerna här hemma går väl om att det är jag som har mest barnlängtan. Han känner  väl inte riktigt samma sak, då han vill att mycket egentligen ska klaffa innan. Men när vi umgås med vänner som har barn så känner han en barnlängtan också. Så han pendlar väldigt mycket fram och tillbaka. 

Som de ser ut nu, så startar vi eventuellt i april :) 

Vad pluggar din sambo till? och har han många år kvar? 

Okej, det låter precis som vi har det också. Men vi har inga vänner med barn så vet inte hur han skulle känna i den situationen du beskriver.

Som sagt är han färdigpluggad till sommaren, han läser statsvetenskap :)

Härligt att ni ändå kan börja försöka i april! Jag vet inte alls när vi är på gång... har tjatat ut ämnet så mycket att han är trött på mig nu vad det gäller den saken. Han säger att han berättar när han känner sig redo, och det kan va nu till vintern eller senare också! Men det tär på mig att inte veta, varför begriper jag inte riktigt...

De flesta av våra vänner börjar skaffa barn. Och de vänner jag har skaffat här sen jag flyttade hit har också barn, så vi är mer eller mindre omringade av barn. hehe. 

Vi hade en diskussion senast idag om att börja i april. Sambon får väl lite kalla fötter. Och idag tyckte han jag tjatade för mycket. hehe. 

Förstår känslan du har riktigt mycket. Att inte veta.. Man önskar man visste just för att man har en sån längtan, och man vill få det man helst längtar efter. 

Kan tänka mig att det då blir mer uppenbart vad som saknas, när man ser alla omkring en som har det :/

Usch ja, det låter som oss. Man försöker "luska" lite, ta tempen på honom för att få en bekräftelse om att "det" datumet kör vi, från och med då går båda helhjärtat in i det. Men så blir det aldrig, iaf inte för oss. Vet ju att han inte är där än och egentligen är ju det det enda som spelar någon roll, att båda vill! Märkligt det där, hur hjärnan funkar i denna situationen. Man vill ju bara att  han ska vilja det lika mycket! Och få ett DATUM! För mig känns det som det viktigaste, jag vill bara veta. Ska jag vänta 4 månader till, ett halvår, ett år..... Behöver ett riktmärke :( Då skulle jag sluta tjata också!

Jag har velat ha barn i typ 3 år, alltså redan innan vi träffades. Har haft en enorm barnlängtan sen dess.

Med tanke på att både din och min kille slutar plugga nästa år så förstår jag inte varför dem inte kan inse att man lika gärna kan börja försöka i typ december ;) Perfekt med ett sensommarbarn ju! Då hinner dem skaffa jobb osv...

Jo, det är ju lätt så. Känns som man saknar någonting. 

Man vill verkligen veta, och det är svårt att inte få ett svar. Sambon gav mig ett datum, men jag vet väl egentligen att det kan ändras, men känns ändå skönt att ha något, även om de kanske inte blir så i slutändan ändå. 

Jag har också velat ha barn en längre tid, men tror de blev extra tydligt/mycket efter att jag gick igenom en abort för ett par år sedan. Jag var verkligen inte redo då, arbetslös och singel, hade precis gjort slut med mitt ex och flyttat hem till mina föräldrar. Ångrar inte beslutet jag tog då, men samtidigt känns det ibland som om det var min "ända chans" just för att sambon har varit så osäker. 

Håller helt med dig där ;) verkar också som att killarna tror de ska lyckas direkt, medan vi tjejer snarare räknar med att det ska ta ett år, så varför inte börja i tid liksom? ;) 

Jag förstår precis, man behöver en ledstjärna. För min del lever hoppet fortfarande om att vi kan börja reda vid jul, efter en samtal för längesen, men innerst inne vet jag att det som tidigast säkert blir i mars.

Det måste ha varit känslofyllt för dig, förstår att det gör sig påmint i den situationen du är idag. Men såklart var inte det din enda chans, och när du väl har ditt barn så kommer det säkert blekna. Och då minns du säkert inte heller hur tufft det var att behöva vänta :)

Ja eller hur! Vi fattar ju att det kan ta ett tag, och tar det sig redan på första försöket så får man ju bara se till att det är som tidigast med vad man klarar av. Tex, om barnet skulle komma i augusti/september så tycker jag att det är fullt rimligt att tro att min sambo har ett jobb då eftersom att han är klar med plugget i början på juni!

Men han ser det inte riktigt så... han känner väl att det skulle vara en enorm press på honom att hitta ett fast jobb under tiden jag är gravid. Men den pressen finns ju oavsett, jobb behöver man ju ändå... barn eller inte.

Men ämnet har blivit så infekterat att jag inte vill ta upp det på allvar mer. Visst hintar jag lite ibland för att ta tempen men märker att responsen är sval. Att han vill ha barn är det ingen tvekan om, men kanske inte när jag vill.

Hur skyddar ni er nu? När ska du sluta med preventivmedel?

Jag har kopparspiral, har alltså inga hormoner som kan göra att en graviditet dröjer av den anledningen. Problemet är att jag redan haft den ett år för länge, i samråd med barnmorska, så jag vill verkligen ta ut den nu men kan inte tänka mig att sätta in en ny i dagsläget :/

Den gör sig påmind. och precis som du säger så kommer den säkert att blekna när man väl kommit vidare eller vad man ska säga. 

Skulle vilja prata om det här hemma också, men ser att det stressar sambon när han har mycket i skolan. Många kurser samtidigt. 

Just nu äter jag mini-piller. Kommer troligen sluta med dom i början på mars om jag har räknat rätt. Har inga mer på recept då, så kommer inte införskaffa nya tills dess. Vill sambon inte då för att han får kalla fötter, så har jag sagt att han får stå för skydd ;) Sa till honom också att det kan ta ett tag tills de går ur kroppen helt, men vi kom överens om att äta klart dom kartor jag har. Vilket gör att han känner sig mer redo :) 

Ja precis, man vill ju prata om det och att båda ska vara lika sugna men när så inte är fallet så gör det ju bara ont att se ointresset hos den andre...

Okej, då har du iaf det som riktmärke ju :) Då behöver du inte spekulera i om det kanske blir tidigare! Säkert skönt för honom också som du säger, att han har det att förhålla sig till.

Jag förde det på tal igår, så där tvångsmässigt som jag "råkar" göra ibland när längtan blir för outhärdlig. Jag fick honom att förstå att även om vi skulle börja i typ december så skulle bebisen inte komma förrän tidigast i september. Av hans reaktion att döma verkar det inte som att han har kopplat det, att det faktiskt är till nästa höst och att han har avslutat studierna flera månader innan och med största säkerhet har fast jobb då. Som sagt, jobb behöver han ju oavsett.

Som efter alla såna samtal så vill jag ju tolka det åt det hållet jag vill att det ska vara, att han kanske faktiskt kan tänka sig att börja redan i vinter. Men vem vet, tiden får utvisa.
Jag ska iaf boka tid för uttag av spiral i november tror jag, den har ju redan suttit ett år för länge! Då får han ta ansvar för användandet av kondom om han nu vill det :)

Hur ser era ekonomiska möjligheter ut i övrigt om jag får fråga? Och er boendesituation?

Är precis som om karlar tror att barnen föds bara några veckor efter att man börjar försöka. Pratade också lite med sambon om det igår. Och kände av om han verkligen va redo att börja i april. Och han verkade säker på att han ville det. Sen finns det säkert saker som kan ändras, men sånt kan man aldrig vara beredd på. Just nu utgår jag från att vi startar i April :) 

Tycker det låter som en bra plan att plocka ut den i november. Finns ju mer tillfälliga skydd att använda sig av, som kondom. Och då kan man sätta lite "krav" på killen om han inte vill börja försöka får han skaffa skyddet ;) 

Vår ekonomi ser väl ut som att vi klarar oss. Vi lever inte snålt och köper den mat vi vill ha :) Jag arbetar 75% som undersköterska, så min lön är väl inte den bästa. Men trivs verkligen med jobbet. Sen har vi pengar sparade så det är inga problem ekonomisk. Sen är vi lite bortskämda med att nästan alla stora dyra saker redan är fixade. Min syster har vagn och allt från min systerson som bara står och väntar på mig ;) Min systerson sa även här för någon vecka sen att han ville ha en kusin ;) vi bor i en trea på 80kvm, så rum för att bilda familj finns redan :) Hur ser eran situation ut?