Högerhysteri

På klassamhällets tid hade Högern - som moderaterna då hette - en hyggligt enkel uppgift. I klassisk konservativ anda mobiliserade man de grupper, som slog vakt om det förindustriella samhället. Man motsatte sig den allmänna rösträtten och parlamentarismen och såg en fiende i liberaler och frisinnade, som utgjorde den tidens vänster. Den framväxande arbetarrörelsen blev snabbt en självklar motståndare. Dels för att den var förbunden med fackföreningsrörelsen, som drev upp lönerna, dels för att den tillsammans med liberaler och frisinnade krävde både parlamentarism och lika och allmän rösträtt. Konservatismen stod enad och stark mot reformkraven.
Men vad är konservatismens uppgift idag?
Dels är den splittrad på tre partier - M, KD och SD, där KD företräder moralkonservatismen, medan SD beskriver sig som nationalkonservativt med vissa socialkonservativa drag.
I allt mindre grad röstar väljarna klassmässigt. Med påföljd att de konservativa partierna allt oftare måste söka sig till politikens mittfält.
Sossarna har motsvarande problem på sin planhalva. Arbetarklassen krymper i det postindustriella samhället, varför även S måste intensifiera valfisket på mittenväljarna i allt hårdnande konkurrens med borgerligheten..
Moderata medlemmar och väljare med starkt konservativa, idealistiska värderingar är naturligtvis lindrigt roade över sitt partis mittenanpassning. Men vilken annan politik är idag möjlig för "det konservativa" partiet. Fredrik Rheinfeldt insåg tidigt detta och lyckades utomordentligt bra i 2010 års valrörelse.
Att byta ut Batra båtar föga, då högerns problem är av samhällsstrukturell natur. Vilken höger är idag möjlig?