Hur går man vidare?

Beklagar, vilken hemsk upplevelse. Fullt förståligt att du är helt förstörd. Det är för tidigt att gå vidare. Jag har ju inte varit i samma situation men jag tror att tid, kärlek och att prata om det och älta och greppa det som har hänt tills man märker att det känns en nyans mindre smärtsamt att tänka på det. Rå om varandra, trösta varandra, krama varandra. Har du/ni fått någon samtalskontakt?

Jag kan inte riktigt greppa hur du känner det, det är för hemskt att ens föreställa sig. Men jag är i lite samma läge själv. Förlorade min i vecka 14 några dagar efter dig. Full förståelse för att det är många gånger värre i vecka 17. Men jag är också helt totalförstörd. Jag slapp att föda ut min för fick vara med om en skrapning pga omständigheter kring min livmoder. Nu känner jag bara som ett stort hål i hela min själ efter det som är borta. Vet inte om det var bättre eller sämre än att föda ut den, men hade velat se den, röra den och begrava den. Nu är den bara borta och det känns så svårt. Känns hopplöst att gå vidare. Men man har ju inget val. Tiden och livet går vidare och så småningom kan man klara vardagen utan att ätas upp av sorg totalt. Men det kommer följa med i resten av livet. Sörjer fortfarande mitt missfall från 2012 som var i vecka 8, men tänker inte så ofta på det. Er upplevelse är starkare och kommer säkert följa er i många år, men jag hoppas ni kan finna glädjen i livet små stunder i taget.

Tillåt er att sörja och tänk inte så mycket på att gå vidare. Låt det ta den tid det tar. Kanske hjälper det dig att skriva "dagbok". Skriva ner vad som hänt och hur du känner varje dag eller när du känner för det. Eller att koncentrera dig på något du tycker om att göra som ger sig lugn. Att vara med varandra. Det känns tungt nu och kommer fortsätta göra det men det får göra det och det kommer så smått att kännas mer hanterbart.

Önskar er allt gott.

Jag lider med dig. Kan inte föreställa mig hur det känns att gå igenom ett så hastigt förlopp som ni gått igenom. Jag är själv i v 18+5 och fick igår på rutinultraljudet reda på att vår dotter har ett stort ryggmärgsbråck som innebär att hon blir förlamad i både armar och ben och hjärnskadad pga av vattenskalle. Idag var vi på nytt ul och läkarbesök och fick reda på mer info då vi inte kunde ta in något igår. Vi har valt att avbryta graviditeten då hon aldrig skulle få ett värdigt liv.

Någon timme senare idag ringde de från sjukhuset och vi fick komma och träffa kurator. Ansökan till socialstyrelsen om sen abort skickades in av kuratorn och avbrytandet sker på måndag, på onsdag ska föda fram henne. Sorgen är obeslrivlig, våra hjärtan blöder och vi gråter oavbrutet. Jag och min sambo talar mycket om våra känslor inför beskedet vi fått och allt som väntar. Ibland tar vi en stund för oss själva för att skingra tankarna men möts igen i sorg och gråt. Vi har meddelat närmaste familj och vänner och bett om att bli lämande ifred i vår sorg tills vi är redo att tala om det, det känns bäst för oss.

Vi har också fått återbesök till kuratorn nästa vecka på fredag och sen måndagen därpå och får komma fler gånger om vi behöver. Det kändes märkligt att tala med en främmande person men jag tror att det kommer kännas bättre att träffa henne igen sen. Hoppas ni också får hjälp av kurator?

Det är en fruktansvärt jobbig sits, jag känner henne så väl i magen när hon buffar och har sig, får panik stundtals över att jag måste vänta till måndag. Men kanske inser vi i efterhand att det var bra att få några dagar för bearbetningen och sorgen över vad vi kommer förlora.

Jag vet inte heller hur man ska hantera en sån här situation. Jag har läst många gamla trådar om förlorade barn för att söka hjälp och försöka förstå vad som väntar oss. Det finns inga tydliga raka svar. Vi försöker prata mycket och vara öppna mer våra känslor om det som är just nu, det som komma skall, rädslor och hur vi ser på vår framtid.

Sorgeprocessen känns oändligt lång just nu och jag tror saknaden alltid kommer att finnas kvar över det man förlorat och över det barn man aldrig fick lära känna men jag tror att med tiden så läker nog även de tuffaste och djupaste såren även om det alltid finns ett ärr kvar. Jag hoppas ni får hjälp av kurator. Samtala mycket med din partner, om tankar och känslor över det som skedde, hur det känns nu och hur ni ser över framtiden. Kanske visar det sig att ni hanterar sorgen olika och då kanske det måste få vara så så länge ni finner ert sätt. Kanske hjälper det också att prata med vänner/familj? Eller försöka komma ut och göra roliga saker för att få upp en glimt om att saker faktiskt fortfarande kan kännas bra? Jag tror det är viktigt att låta sorgeprocessen ha sin gång oavsett hur lång tid det tar, tillslut hittar vi nog vårt sätt att läka.

Jag har en dagbok jag påbörja efter vårt första missfall i v 8. Jag blev gravid direkt efter med dottern som ligger i min mage. Har också varit skönt att skriva av mig mina känslor och få det dokumenterat som jag ibland går tillbaka och läser i. Kanske kan vara något för dig också? Du ska veta att du inte är ensam, vi är många kvinnor/män som genomlider denna tragiska utgång. Jag hoppas ni och vi finner styrka och kan finna glädje igen.