Jag och min fru befinner oss i separation. Tack och lov en lycklig separation, än så länge.. Vi har varit gifta i 17 år. Vi har en ung tonåring.
Den enda mor-/farförälder som finns kvar är min frus mamma ? ?mormor¨.
?Mormor? och min relation är OK. Inte toppen, men OK, inget mer!!
Nu är mormor lite krasslig, på väg att dö helt enkelt, misstänker vi.
Vad gör jag?
Ska jag närvara vid begravningen?
Är det OK att skicka en rejäl blomsterkrans/bukett?
Jag tycker att det är självklart att du ska närvara. Ni har funnit i varandras liv i minst 17 år, det är lång tid. Sen som ett stöd för din exfru och ev barn. Vad säger din exfru? Men jag tycker absolut att du ska närvara!
Absolut närvara eftersom ni känt varandra länge och som stöd till dina barn.
Självklart att närvara som ex är det inte. Jag har väldigt bra kontakt med mitt ex och hans familj men jag har blivit utesluten från begravning där bara de närmaste har varit med. Då har han visserligen en ny som varit med.
Jag tycker att du helt enkelt frågar vad hon vill när det är dags. Det är viktigt att respektera de närmastes önskan.
Har varit på begravningar där flera ex till anhöriga varit närvarande. Inte så konstigt om man kanske har varit tillsammans en längre tid och haft en relation till den avlidne.
Men jag tycker det känns rimligt att du kollar med din exfru (när det blir aktuellt!) för att höra om hon är ok med att du kommer. Om du själv skulle vilja gå, kanske även för att visa barnen ditt stöd.
Hon kanske kan få dö först innan du tar dig den funderaren...bara för att man är krasslig är det inte alltid man dör lixom. Ni misstänker, men ni vet inte.
Du bör delta på begravningen, men kolla med ditt ex först.
Du ska närvara vid begravningen.
Glasklara direktiv!! Tack för det!
Min pappa, som skilde sig från min mamma för många år sedan, var med när min mammas mamma (min mormor) dog. De hade ju känt varandra länge, även om de inte var "nära vänner". Plus att det ju var ett stöd till oss barn att närvara.
Min pappa, som skilde sig från min mamma för många år sedan, var med när min mammas mamma (min mormor) dog. De hade ju känt varandra länge, även om de inte var "nära vänner". Plus att det ju var ett stöd till oss barn att närvara.