Känner hopplöshet
Hej ... var ska man börja. Jag skriver här ihopp om råd om hur jag ska hantera situationen med mina barn och deras pappa.
För att man ska förstå får jag nästan börja om från början men då kan jag skriva hela dagen.
Men tar här o nu och lite bakåt.
Jag har två pojkar, en på 8 och en på 6. Den minsta började han ha lite försiktigt vid 3års ålder och älsta har vi haft varannan vecka nästan alltid. Jag har träffat en ny kille .. jätte fin svensson kille som både barnen och jag tycker om väldigt mycket. Han har träffat en ny han gift sig med o fått tre barn .
Jag kom på kant med hans fru i början när dem varit tsm en vecka eller nått sånt för hennes fb var mina barn som profilbild o omslagsbild. Kanske löjligt o jag skulle kanske inte lagt så stor vikt i det. Men det kändes kränkande . Så där sabbades våran relation lite. Men hon är ändå den jag försökt att prata med när något är fel eller saknas.
Pappan går ente prata med . Han skriker ...o skriker han inte ska han ha det på sitt sätt .
Älsta kunde han ha hemma från skolan för han ente hade tid o lämna han innan jobb .
Jag fick inte tillbaka väska från han där det låg lapp om vad han skulle göra i skolan veckan därpå vilket gjorde att ibland missa den äldsta grabben saker som utflykter o sånt i skola . Och sa han att han skulle komma med väska så gjorde han inte det ändå förrens kanske fyra dagar efter.
Dem flyttar väääldigt ofta. På tre år flyttade dem 7-8gånger .
Barnen hade ett rum där dem bodde tillsammans . Sen flyttade fruns syster in då fick barnen sova i stora rum i soffa . O en säng under en trappa .
Uppfostran innebar sitta på en matta i hallen o skämmas . Han hotade dem o knäcka deras tv spel slänga deras saker om dem inte lyssnade.
Han köpte saker hela tiden så när pengarna tog slut sålde han det igen. Säger saker är deras som inte var det utan som han behöll .
Skrek på älsta så han kissade på sig . Minsta var där en natt sen ville han komma hem (skedde nästan vatje helg då han hade barnen varannan helg) Dessutom brukade han gömma sig på dagis . Och schemat han hade där det sitter mamma eller pappa lapp så tog han o bytte pappa lapp till mamma ihopp att jag skulle komma.
Minsta har lite svårigheter med vissa saker. Men inget som han inte kan lära sig leva med . Menar jag har borderline kanske han har något. Men lovar, dem som känner han älskar han . Men iaf hans pappa påstod det är fel på han . Och skulle då avsäga sig vårdnaden om BARA han . Sa till han att då ses vi i domstol ..... vilket sluta med att han avsa sig båda och jag har hela vårdnaden .
Han har umgänge varannan fredag . En fredag var det barnfestival o skolan skulle dit med äldsta grabben . Jag kollade med skolan om han inte kunde få följa med sin pappa dit för dem aldrig gör något kul . Det gick bra, rektorn gick med på det .
MEN barnen kommer hem och säger pappa kört bil . Visar sig efter pratat med han o ringt transportstyrelsen att han får inte köra alls . Enligt pappan fick han övningsköra vilket inte heller stämde.
Så jag drog in umgänge ... sa ska umgänge ske så är det HÄR på gården eller på deras rum. Omogen som han är så sitter han inte o leker på deras rum ..han kan jue bli smutsig av mig eller nått han brukar säga. Så han träffade dem här utanför två timmar efter nästan två månader. Minsta är i känslig ålder nu så han bröt ihop osv . Kom upp till mig i lägenheten o skrek han ville till pappa o hoppa studsmatta . Sa nej ...o att han skulle passa på vara med pappa innan han går . Flera gger sa jag det men han bara skrek så jag fick be pappan skicka upp äldsta o sen gå. Vi kollade film o minsta blev lugn. Minsta ville han skulle komma upp men pappan ville inte. Minsta är lite känslig för förändringar ... så jag vill det ska se lika dant så mycket som möjligt o då att han inte ska vänta i två månader sen komma som gubben i lådan. Varannan vecka är varannan vecka ...eller ?! Bett han ringa till dem någon gång med mellan dem veckorna ...men han gör inte det . Har bara lust o säga till mina barn vem deras pappa är ...men det kan man inte göra .... deras uppfattning och se ju äldre dem blir .
Känner mig bara så hopplös ...vad jag än gör verkar inget bli rätt . Och detta är ens långt från allt . Älskar han inte dem ? Hur kan man utsätta sina barn För fara ... hur kan man inte längta ihjäl sig .... jag känner ena stunden fuck detta jag ger upp ...men när ens barn tittar på en o frågar om deras pappa att dem vill träffa han ...vem är jag om jag inte försöker ...
Ahhhhhh livet alltså ....skönt o skriva av sig lite iallafall