Anonym (Orkar inte mer)

Äldre 10 Aug 19:24

25 svar

Pappan använder barnen för att trycka ner och straffa mig

Jag har 2 små barn (2 och 6 år) med en man som snart får mig att gå under. Han har kastat ut både mig och mitt äldsta barn flera gånger (när yngsta föddes bestämde jag mig själv för att gå). Han har alltid varit en översittare som behandlat både mig och barnen illa.

När jag lämnade så bodde barnen hos mig tills han en dag ville ha dem växelvist. Vi har gemensam vårdnad så jag kände att jag inte något att säga till om. De började bo varannan vecka och det fungerar överlag lite sisådär.

Pappan har träffat en ny och de talar båda illa om och ljuger om mig till barnen. Framför allt äldsta har svårt att sortera ut vad som är sant och inte. Pappans nya köper saker till barnen heeela tiden. Har jag köpt något (klädesplagg, leksak, cykel) så köper hon något finare och bättre så fort hon får nys om det. Facebook svämmar över av bilder på "hennes" barn som hon säger.

Så fort barnen är hos pappan så får de inte ringa eller ha kontakt med mig (trots att barnet vid flera tillfällen gråtit över att hon inte vill till pappan). Så fort barnen är hos pappan så använder han barnen mot mig för att göra mig illa. Jag får inte träffa dem eller ringa dem för att jag inte gör vad han vill eller tycker.

Vi har varit hos familjerätten. De fick även in en orosanmälan där de ville prata med äldsta barnet på grund av att de själva upplevde oro. Men barnet sa bara att allt är bra och skämtade bort frågor och bytte samtalsämnen. Soc-tanten valde då att lägga ner eftersom där inte fanns något oroväckande.

När jag talat med soc om hans sätt att använda barnen för att trycka ner mig samt att han talar illa om mig till dem så menar de på att jag överdriver. Vid samarbetssamtal så sitter pappan och ljuger och då menar soc på att jag överdriver och försöker skapa en konflikt som inte finns.

Jag känner mig oerhört maktlös. Har ingenstans att vända mig och ingen hjälp att få. Det har gått så långt att jag funderar på att bara ge upp allt och fly landet. Men när han gång på gång använder det käraste jag har för att bryta ner mig bit för bit så känner jag att jag går sönder. Jag orkar snart inte mer. Att aldrig få ringa dem. Att han kan skita i att lämna dem till mig för att straffa mig eller vad det nu kan vara. Ljuger, kallar mig för fula saker. Jag orkar inte mer.

Anonym (mmm)

Äldre 10 Aug 19:31

#1

spela in om han ringer, spara saker han skriver till dig. Varje gång han inte håller avtal om att han tex ska lämna barnen till dig så ringer du polisen

Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 11 Aug 09:21

#2

Anonym (mmm) skrev 2017-08-10 19:31:42 följande:

spela in om han ringer, spara saker han skriver till dig. Varje gång han inte håller avtal om att han tex ska lämna barnen till dig så ringer du polisen

Spelat in en del.

Polisen bryr sig inte, de hänvisar till soc som inte heller bryr sig. Socialen verkar ha bilden av att jag överdriver allt. De bryr sig inte om något bevismaterial direkt utan tror på vad pappan säger. Någon schema kommer vi inte fram till heller, pappan bestämmer utifrån vad som passar honom.

Jag har inte råd med en advokat och ska jag ta lån så vill jag nog känna mig säker på att min vilja faktiskt går fram i en rättsprocess. Just nu är jag bara rädd för att han ska manipulera alla och att jag förlorar barnen istället.

Anonym (mmm)

Äldre 11 Aug 10:24

#3

Går 6-åringen i förskoleklass? Prata med personalen och be dem orosanmäla så fort de tycker det märks nån oro hos barnet, tex om barnet ska hem till pappa på helgen och visar oro över det. Skolkuratorn kan också hjälpa till.

Sen är ju barnet ganska stort och du säger att hon inte alltid vill till pappa. Om skolan orosanmäler måste soc ta tag i ärendet igen och du kan då prata med ditt barn om att hon måste säga precis som det är hos pappa när de frågar om det. Det är ju vanligt att barn inte säger som det är, inte vågar eller inte vill hänga ut föräldern till en okänd person men om du förklarar att det är viktigt att man alltid talar sanning, kan samtalet bli bättre än förra gången.

Anonym (mmm)

Äldre 11 Aug 10:28

#4

Har en vännina som hade det mkt jobbigt efter skilsmässan med liknande saker. Hon berättade precis allt för dagispersonalen, lämnade ut sig helt till en fröken hon litade på och som barnen ofta tydde sig till. De hade märkt att barnen var lite oroliga ibland och de märkte även på pappan ibland när han hämtade, hur han var. De var schyssta och har stöttat henne vid jobbiga tillfällen, försökt prata med pappan utifrån detta med barnens kläder osv, utan att mamman behövt få skit för att hon sagt till.

Nu bor de på liten ort så jag tror personalen redan visste en del om hur pappan var, så det kanske underlättade. Vet inte hur det är där ni bor.

Och du får ju hela tiden prata med barnen om hur mycket du älskar dem och helt enkelt säga ifrån om du hör uppenbara lögner de andra sagt till barnen. Förklara för 6åringen att "det där är inte sant"

Anonym (asdf)

Äldre 11 Aug 10:51

#5

Att prata illa om den andra föräldern är skadligt. På engelska kallas det för "parental alienation" och klassas som en sorts psykisk misshandel. Finns rätt mycket att läsa på nätet.

Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 11 Aug 11:16

#6

Anonym (mmm) skrev 2017-08-11 10:24:38 följande:

Går 6-åringen i förskoleklass? Prata med personalen och be dem orosanmäla så fort de tycker det märks nån oro hos barnet, tex om barnet ska hem till pappa på helgen och visar oro över det. Skolkuratorn kan också hjälpa till.

Sen är ju barnet ganska stort och du säger att hon inte alltid vill till pappa. Om skolan orosanmäler måste soc ta tag i ärendet igen och du kan då prata med ditt barn om att hon måste säga precis som det är hos pappa när de frågar om det. Det är ju vanligt att barn inte säger som det är, inte vågar eller inte vill hänga ut föräldern till en okänd person men om du förklarar att det är viktigt att man alltid talar sanning, kan samtalet bli bättre än förra gången.

Börjar förskoleklass nästa vecka. Jag tänkte försöka undvika att prata om pappan och se vad de bildar sig för uppfattning. Förskolan upplevde honom som i en mussla och omöjlig att prata med eller få någon relevant information ifrån. De gick ofta via mig. Förskolepersonalen påpekade att äldsta barnet förändrats sedan det började bo mer hos pappan men att barnet inte visade några tecken på att det skulle ha någon dålig relation med pappan eller fara illa.

Jag vill inte bli sedd som den jobbiga mamman som hela tiden pratar skit om pappan. Utan hoppas att de med tiden ser själva att något inte stämmer och att man då kan ta upp det.

Jag upplever inte att pappan på något sätt är elak mot barnen. Mer än att han för över sina känslor gentemot mig på barnen. Det vill säga talar illa om eller ljuger om mig till barnen. Stora barnet har vid flera tillfällen skrikit och gråtit att jag är så dum mot pappa och hans nya. Inte sant. Vi har minimal kontakt pga situationen och jag undviker att säga till pappan eftersom att jag är rädd för att inte få träffa barnen igen när de åkt till honom.

Barnet har redan sagt till socialen att det vill vara hos pappa också. I dagsläget så vill barnet dit. Barnet är nedstämt innan det ska åka, har svårt att sova dagarna innan och gråter. Barnet säger att barnet vill till pappa men att det saknar mig så mycket när det är där och att det är jobbigt att vara ifrån mig så länge.

Det kan svänga lite, i perioder är det mycket gråt och tårar och i perioder så är det "bättre". Om det beror på att det faktiskt är bra eller att de talar så illa om mig att barnet känner ilska gentemot mig vet jag inte.

Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 11 Aug 11:20

#7

Anonym (mmm) skrev 2017-08-11 10:28:32 följande:

Har en vännina som hade det mkt jobbigt efter skilsmässan med liknande saker. Hon berättade precis allt för dagispersonalen, lämnade ut sig helt till en fröken hon litade på och som barnen ofta tydde sig till. De hade märkt att barnen var lite oroliga ibland och de märkte även på pappan ibland när han hämtade, hur han var. De var schyssta och har stöttat henne vid jobbiga tillfällen, försökt prata med pappan utifrån detta med barnens kläder osv, utan att mamman behövt få skit för att hon sagt till.

Nu bor de på liten ort så jag tror personalen redan visste en del om hur pappan var, så det kanske underlättade. Vet inte hur det är där ni bor.

Och du får ju hela tiden prata med barnen om hur mycket du älskar dem och helt enkelt säga ifrån om du hör uppenbara lögner de andra sagt till barnen. Förklara för 6åringen att "det där är inte sant"

Jag har pratat en del med förskolepersonalen också, men nu börjar äldsta skolan och minsta ska byta avdelning. Så nu är det många nya människor och jag vill inte bli den som talar illa om den andre och på så sätt tappar respekt hos personalen. Jag jobbar själv inom skolan och vet ju hur jag reagerar när man hör föräldrar som suckar och talar illa om den andre. Skillnad givetvis om det hänt något och man behöver stötta upp barnen men oftast är det ju en konflikt mellan föräldrarna där barnen faktiskt inte far illa mer än att det är jobbigt att föräldrarna bråkar. Också jobbigt såklart.

Jag pratar hela tiden med barnen. Men äldsta har svårt för allt. Barnet tror mig inte alltid och blir ofta arg om jag säger att pappa eller hans nya inte talar sanning. Då är jag dum. Dock är barnet också otroligt kärleksfullt och behöver mycket närhet. Försöker bekräfta allt jag kan när de är hos mig.

Anonym (Orkar inte mer) Trådstartaren

Äldre 11 Aug 11:21

#8

Anonym (asdf) skrev 2017-08-11 10:51:24 följande:

Att prata illa om den andra föräldern är skadligt. På engelska kallas det för "parental alienation" och klassas som en sorts psykisk misshandel. Finns rätt mycket att läsa på nätet.

Jag har läst mycket om detta men får ingen hjälp av socialen ändå. Ingen tror på mig. Jag är ännu en mamma i högen som försöker radera pappan ur barnens liv enligt samhället.

Anonym (mmm)

Äldre 11 Aug 11:41

#9

Anonym (Orkar inte mer) skrev 2017-08-11 11:20:42 följande:

Jag har pratat en del med förskolepersonalen också, men nu börjar äldsta skolan och minsta ska byta avdelning. Så nu är det många nya människor och jag vill inte bli den som talar illa om den andre och på så sätt tappar respekt hos personalen. Jag jobbar själv inom skolan och vet ju hur jag reagerar när man hör föräldrar som suckar och talar illa om den andre. Skillnad givetvis om det hänt något och man behöver stötta upp barnen men oftast är det ju en konflikt mellan föräldrarna där barnen faktiskt inte far illa mer än att det är jobbigt att föräldrarna bråkar. Också jobbigt såklart.

Jag pratar hela tiden med barnen. Men äldsta har svårt för allt. Barnet tror mig inte alltid och blir ofta arg om jag säger att pappa eller hans nya inte talar sanning. Då är jag dum. Dock är barnet också otroligt kärleksfullt och behöver mycket närhet. Försöker bekräfta allt jag kan när de är hos mig.

Ja du kan ju vänta ett tag tills skolan är igång och de lärt känna barnet lite mer, men om det uppstår situationer där de märker att det är nåt, kan du ju passa på. Inte för att skitsnacka utan neutralt berätta saker som är relevant för dem att veta men man kan som sagt också be dem orosanmäla om det är så att de funderar på det, kring barnet.

Jag har en nära släkting som var varannan helg hos sin mamma. Varje gång hon precis hade varit där var hon glad hela veckan i skolan, sen när nästa vecka kom och hon skulle dit på helgen, blev hon mer orolig för varje dag som gick, grät lättare osv. Visade sig ju att hon sällan ville till sin mamma (det var inte så bra där) Till slut kallade skolan in båda föräldrarna på samtal och sa bara rakt upp och ner att de sett detta mönster, att barnet så uppenbart var väldigt oroligt och ledsen inför helgerna hon skulle åka, men lättad och glad den andra veckan (då hon visste det var lång tid kvar tills nästa gång). Först blev mamman arg och försökte hitta på andra förklaringar till detta men personalen stod på sig, hade givetvis pratat med barnet innan också, och pappan sa att han också märkt av detta då på fredagarna när han skulle köra iväg barnet, då ville hon oftast inte. Tillsammans lyckades skolan och pappan prata med mamman så att hon förstod det här och engagerade sig lite bättre i sitt barn. Det blev också så att hon inte behövde åka varannan helg heller, när hon blev lite äldre.

Jag tänker att om skolan tycker det är oro kring barnet kan de kalla in er på ett samtal liknande detta. Nu kanske han inte är så lätt att tas med men det borde åtminstone oroa honom att andra än du ser att något pågår (om läget uppstår) och är det så men de inte vet vad de ska göra, kan du föreslå ett sådant möte.

Anonym (mmm)

Äldre 11 Aug 11:41

#10

Anonym (Orkar inte mer) skrev 2017-08-11 11:21:24 följande:

Jag har läst mycket om detta men får ingen hjälp av socialen ändå. Ingen tror på mig. Jag är ännu en mamma i högen som försöker radera pappan ur barnens liv enligt samhället.

Har du några vänner som vet hur han är?

Pappan använder barnen för att trycka ner och straffa mig

INNEHÅLL