Kuratorsamtal & läkarbesök i Uppsala

Har du gjort utredningen (eftersom ni ska genomföra insemination)? Hänger inte riktigt med såhär dags :)

Nej, vi påbörjar den i och med att vi ska på kuratorsamtal och träffa en läkare och nu när det börjar närma sig börjar jag bli så jäkla nervös!

Är ni ett lrsbiskt par (i och med inseminationen)? :) Var ska ni utredas?

Jag och min kille har blivit utredda och står i kö för donation. Jag skulle vilja säga att det inte är ngt att vara nervösa inför, det är snarare en skön känsla att veta att man är igång! Min kille fick lämna spermaprov, jag fick lämna blodprov och få en vaginal undersökning där de kollade livmoder, äggstockarna etc. När det sedan va aktuellt för donation fick jag spola äggledarna för att se att det var fri passage. Läkaren ställde även frågor om oss som par - jobb, bakgrund (om vi varit gravida etc), hur länge man försökt osv. Du kan vara lugn vännen, det kommer säkert gå skitbra!

Jag antar att vi räknas/behandlas som det i och med att jag inte har fått mitt personnummer ändrat och jag är transsexuell, FtM. Vi kommer att utredas i Uppsala! Ja, jag har länge väntat och längtat efter det här och nu när det är så nära blir jag så nervös över vad för typ av frågor man får och är rädd att jag ska svara konstigt pga nervositet. Jag kommer såklart berätta att jag är nervös från början och hon är säkert förstående med det. Det är bara så blandade känslor just nu :)

Är du man som bytt kön till kvinna? Förlåt om min fråga är konstig formulerad, bara nyfiken. Om det är så - har de lagrat spermier så att din fru blir inseminerad? Eller hur "gör man"?

Jag förstår verkligen att du är nervös. Det var jag med. Vi fick ju inte heller det varmaste bemötandet på Sahlgrenska vilket påverkade oss men det kommer säkert gå bra. Första barnet?

Nej, kvinna-till-man, vilket betyder att jag inte har några spermier och därför behöver vi inte utreda varför vi inte kan få barn i och med att det är ganska uppenbart.

Jag tror att man kan frysa in både ägg och spermier innan man påbörjar en utredning och korrigering av sitt kön så att man senare har en möjlighet att få biologiska barn, men för mig är inte det så viktigt och jag valde att inte frysa in något heller. Jag visste att jag ville ha barn i framtiden, men jag hade ännu inte träffat någon som det kändes rätt med och därför tänkte jag inte så mycket på att skaffa barn heller, förrän jag träffade min nuvarande flickvän. Där kändes det rätt från början och vi började prata om barn något år in i förhållandet och hon har alltid vetat om min situation såklart och sen förklarade jag att om vi vill ha barn så måste vi antingen göra insemination eller IVF med donator, och hon har aldrig haft något problem kring det hela. Det blir vårat första barn :)

Hur gick det för er? Skulle ni också inseminera med donator?

NU är jag med! Nu känns det logiskt :) Då förmodar jag att din flickvän ska bära barnet med hennes ägg. Har du blivit behandlad så du inte har mens längre osv? Irrelevanta frågor och jag googlade tom innan men fanns inget vettigt svar, är nyfiken bara :) Vet du om ni behöver insemination eller ivf? Efter saker och ting som hänt på sista tiden så kan jag lägga till att gener inte betyder ett smack i slutändan, men det tog tid att komma dit.

Jag är kvinna, tillsammans med en man som lider av azoospermi (total avsaknad av spermier). Finns som det ser ut nu inga i testiklarna heller så blir inga biologiska barn ihop. En otroligt ledsam nyhet som tagit tid att acceptera. Nu står vi i kö inför donation. Vi kommer förmodligen åka till Danmark för kön är LÅNG på Sahlgrenska. Dock vill vi hinna gifta oss först osv så vi planerar inför det först :)

Ja, vi lever precis som vilket heteropar som helst i övrigt och ingen av oss tänker på mitt förflutna och jag har alltid betett/klätt mig som en kille och levt därefter. Även om jag skulle kunna bära barnet så känns det för mig inte naturligt, om du förstår vad jag menar. Jag skulle inte kunna jobba eller ens gå ut eftersom jag inte är öppen transsexuell. Att se en man med gravidmage skulle väl höja en del ögonbryn kan jag tänka mig, haha! Familj/släkt och nära vänner vet såklart om det eftersom dom känt mig hela livet. Dessutom spelar det ju inte så stor roll för mig om det är mitt biologiska barn, så jag tycker hellre att hon kan få det biologiska. Hon har ju aldrig tänkt att jag skulle bära barnet heller ändå :)

Jag har fått testosteron i form av spruta var 3:e månad sen jag var 18 år och det slår väl ut allt östrogen som kroppen tillverkar, därav ingen mens. Jag har för mig att jag läst någonstans att en transexuell man kan sluta med hormonet i något år för att kroppen ska hinna återställa sig lite och sen bli gravid, men att det kanske inte heller är helt säkert. Jag kommer inte ihåg.

Jag vet inte. Jag är inställd på insemination och skulle det inte ta så får man väl byta ut sina sista försök till ett IVF? Jag vet ju inte hur många försök man har på sig som landstinget bekostar, jag hittar ingen information om det. Vad vi vet enligt tidigare gynundersökning så ska det inte vara något fel på henne iallafall, sen kan det ju alltid ta tid att bli gravid ändå och mycket kan också hända på kort tid, så vi får se helt enkelt. Jag har suttit och läst hela kvällen om utredningar och vad folk har fått för frågor osv, lite komiskt att alla är lika nervösa inför första besöket och vad för typ av frågor som kommer ställas och om det finns rätta svar osv. Tur att man inte är ensam!