Biologiska barn som adopterad?

Radiotips!

sverigesradio.se/sida/avsnitt/927831

Känsligt läge med Klara Zimmergren. Tema: adoption och släktband

Tack för bra tips!

Tror absolut jag kände på ett annat sätt med mina barn än ickeadopterade. Helt plötsligt var jag släkt med någon på riktigt, någon som liknade mig och var en del av mig vilket var fantastiskt då jag aldrig upplevt det innan. Dock blev det en sorg i sig att se vad jag förlorat, att någon med känslor för sitt barn varit tvungen att lämna sitt-mer undran om vem hon var. Idag vet jag att många adopterade känner så just när de fått barn.

Är adopterad och är 35 år. Har i dagsläget 2 biologiska barn som är 13 och 7 år. Är gravid med mitt tredje.

Jag har i alla fall inte känt att det var extra viktigt med biologiska barn. Jag har alltid tänkt att om jag inte kan få egna biologiska barn så står adoption som ett alternativ och jag har inte haft några tvivel på att ety adopterat barn skulle känna sig mindre "viktig" eller "älskad" än ett biologiskt barn.

Jag kan dock tro att det kan spela stor roll i hurdan uppväxt man haft. Hur kärleksfulla föräldrar man haft, hur integrerad man känner sig, hur bra kontakt man haft med andra adopterade, ja mycket i ens uppväxt spelar nog stor roll.

Men detta är så klart bara spekulationer från min sida.

Adopterad 3-barnsmamma här. Blev tidigt mamma och biologiska barn var enda alternativet. Skulle aldrig falla mig in att adoptera. Min äldsta var ju den första jag visste att jag var släkt med på riktigt <3

När hon var omkring 10, fick jag kontakt med min riktiga familj med och har släkt både i Sverige, i mitt ursprungsland och i övriga världen-

Hej, jag är 37 år, är adopterad och har två biologiska barn. För mig har just denbiologiska likgeten varit mer spännande än att jag känt den viktig.

Däremot har det väckt en enorm sorg, det här att inse vad jag själv på något vis blev berövad på som barn under första levnadsåret. Hur mycket jag som mamma älskar mina barn, hur mycket jag burit dem, kramat och pussat på dem, suttit med dem när de somnat och snosat på dem när de somnat. Inget av detta upplevde jag före ett års ålder. Bodde på barnhem från nyfödd i en miljonstad i ett nära nog miljardland. Sängar på rad med små barn. Detta har jag sett på bilder från barnhemmet som jag fick med. En nunna på kanske 20 spädbarn. DET känns...

Nej, om jag tittar på min kompis om var föräldrarlös. Iofs kan det vara en skillnad - hon hade inga föräldrar, växte upp delvis i ett barnhem och lite senare hos sin mormor (dock jag är inte säker om det var hennes riktiga mormor eller bara en äldra kvinna som adopterat henne). Min kompis dotter är 16 nu och jag kan definitivt inte påstå att de har en bra relation Flickan har alltid varit behandlat som om stör mamman och bör ta hand om sig själv mer. Jag vet att min kompis älskar henne, men hon absolut inte visa det och enda som kommer från deras kommunikation var bara bråk (under alla år och jag känner de sen flickan var 3 år gammal, så det är inte tonårsgrej).
Så, nej, det att du har varit adopterat behöver inte alls påverka ditt beteende eller relation med ditt barn, utan bara den du är som spelar nån roll.

kul